Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urès ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god tid dölja genom att hemkalla U. från
belägringshären vid Rabba, men denna afsigt
strandade på U:s vägran att tillbringa natten i
sitt hem. Då skickade David honom tillbaka till
öfverbefälhafvaren Joab med ett bref, hvari denne
tillsades att vid nästa utfall ställa U. på en hotad
punkt och lemna honom i sticket. U. föll i striden,
och David upptog Batseba bland sina gemåler. Konungens
dubbla förbrytelse bestraffades i frimodiga ord af
profeten Natan. – Uriasbref, ett bref, som innebär
ofärd för öfverbringaren.
Uriconium (hos Ptolemaios Viroconium) kallas i
itinerarierna en i 1:sta årh. e. Kr. anlagd romersk
stad i Britannien, hvilken efter 400-årig tillvaro
förstördes genom eldsvåda och sannolikt äfven
utplundrades. Staden låg i engelska grefskapet
Shrop på den nuv. byn Wroxeters plats vid
Severn, i en stenkolsrik trakt 9,5 km. s. ö. om
Shrewsbury. Derifrån utgingo vägar till Eburacum
(York), Londinium (London), Glevum (Gloucester)
och Isca (Caer-leon). Genom 1859 påbörjade
gräfningar har en rad byggnader bragts i dagen,
hvilka till större delen utgjorde offentliga bad,
vidare en begrafningsplats (med skelett, askurnor och
grafstenar), en stensatt gata, försedd med trottoarer,
o. s. v.
Uricurupalmen. Se Attalea.
Uriel (Hebr., »Gud är milt ljus»), enligt den
rabbinska teologien en af ärkeänglarna, som närmast
omgifva Guds tron. U. omtalas första gången i den
sannolikt vid slutet af 1:sta årh. e. Kr. författade
apokryfiska bok, som fått namnet »Esras Apokalyps»
l. »4:de Esra», der U. berättas hafva blifvit sänd
till jorden för att gifva Esra de i boken förekommande
uppenbarelserna. Hans attribut är en pergamentsrulle
eller bok. J. P.
Urim (Hebr., »ljus», »uppenbarelse») och Tummim
(Hebr., »sanning», »rätt»), dubbel benämning
på det heliga orakel, genom hvilket den judiske
öfverstepresten »frågade Herren» i tvifvelaktiga
eller svåra fall. U. och T. synas hafva utgjorts af
två smärre föremål, enligt den sannolikaste gissningen
två ädelstenar, som tjenade till lottdragning. Bibeln
lemnar ingenstädes upplysning om U:s och T:s
beskaffenhet eller sättet för deras användning,
utan nämner endast, att de förvarades i (eller på)
öfversteprestens af dubbla tygstycken förfärdigade
bröstsköld.
Urin (Lat. urina), sekret från njurarna (se d. o. och
Urinorganen), är en under normala förhållanden
ljusgul, svagt sur vätska med egentliga vigten
1,02. Den qvantitet urin, som hos menniskan dagligen
afsöndras, uppgår i medeltal till 1 1/2 liter, men kan
alltefter omständigheterna variera betydligt. Efter
ymnigt vattendrickande kan den uppgå till 3 l.,
efter stark svettning sjunka till 1/2 l. För öfrigt
är urinmängden beroende af blodtrycket och af ämnen,
som orsaka en stegrad njurverksamhet (se
Diures). Urin innehåller i medeltal 4 proc. upplösta,
oorganiska salter och organiska föreningar. De
oorganiska salterna utgöras af klorider, fosfat och
sulfat af natrium, kalcium, magnesium, och af dessa
salter förekommer koksalt till största mängden. På
ett dygn afsöndras med urinen
ungefär 12 gram koksalt Af de organiska ämnena är
urinämne (se d. o.) det qvantitativt vigtigaste
(30 gram på dygnet), dernäst kreatinia (1
gram på dygnet) samt urinsyra (se d. o.),
hippursyra, fenolsvafvelsyror, oxalsyra,
xantin och färgämnen. Under abnorma tillstånd i
organismen uppträder i urinen ett stort antal
andra organiska ämnen (drufsocker, ägghvita,
gallfärgämnen, allantoin, alkaloider m. fl.),
och efter intagande af läkemedel kan antalet af
abnorma beståndsdelar i hög grad ökas. Kännedomen
om urinens beskaffenhet och kemiska sammansättning
är af den största betydelse för bedömandet af
kroppens tillstånd, hvadan urinens undersökning
(uroskopien) är för läkarenen högst vigtig del af
de fysikaliska undersökningsmetoderna. Såsom ofvan
nämndes, är menniskans urin i regeln svagt sur, men
ofta inträffar, att dess reaktion är svagt alkalisk,
hvilket i väsentlig mån beror af födans beskaffenhet,
men äfven kan förorsakas af patologiska förändringar
i kroppen. Köttätarnas urin är i allmänhet sur
och klar, växtätarnas alkalisk samt grumlig af
kalcium- och magnesiumfosfat och karbonat. Om
klar urin får stå någon tid, blir den ofta grumlig
af slem, som samlar sig till lätta flockar, och af
kristalliniska korn af urinsyrade salter, som genom
inblandade färgämnen vanligen äro gulaktiga eller röda
(urinsediment). Efter någon tid inträder i urinen en
jäsningsprocess, förorsakad af en art mikrokocker,
hvarvid urinämnet genom förening med vatten öfvergår
till ainmoniumkarbonat. Urinen blir då alkalisk och
grumlas af ämnen, som utfällas, till en del i form
af mikroskopiska kristaller, såsom kalciumoxalat,
ammoniummagnesiumfosfat, urinsyrade salter m. m. (se
Jäsning, sp. 1524). – Urin af olika djurslag är till
sammansättningen ganska olika. De gräsätande djurens
urin utmärkes genom sin rikedom på hippursyra och
fattigdom på urinsyra, foglars och reptiliers af en
hög halt af urinsyra. P. T. C.
Urin-benzoesyra. Se Hippursyra.
Urinblåsan. Se Urinorganen.
Urindrifvande medel (Lat. diuretica). Se under
Diures.
Urinfistel. Se Urinorganen.
Urinförgiftning. Se Uremi.
Urin-infiltration. Se Urinorganen.
Urinjäsning. Se Jäsning, sp. 1524.
Urinledarna. Se Urinorganen.
Urinorganen kallas organen för urinens sekretion
och bortledning ur organismen, d. v. s. njurarna
och njurbäckenet samt de s. k. »urinvägarna»:
urinledarna, urinblåsan och urinröret. Om njurarna
och njurbäckenet se Njurar. Urinledarna (ureteres,
uretererna) äro tvänne rör, som leda urinen från
njurbäckenet till urinblåsan. De förlöpa snedt nedåt
inåt, längs bakre bukväggen täckta af peritoneum
(bukhinnan), inträda i lilla bäckenet samt mynna i
bottnen (basen) af urinblåsan, genomborrande dess
vägg i sned riktning, hvilken anordning hindrar
urinens tillbakaflöde från blåsan. Väggen utgöres af
glatta muskler, dels längsgående, dels cirkulära,
samt innerst af en slemhinna, hvars epitel liknar
urinblåsans. – Urinblåsan (eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
