Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urkundssamling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men saknar aflopp. Vattnet är klart och blått som
himmelens azur och öfverträffar i rikedom på salt
och jod t. o. m. Döda hafvet. Det saknar följaktligen
all fisk eller annan vattenfauna med undantag af ett
egendomligt slag små krustacéer, som tjena till
föda åt en mängd svanar och andra foglar. Saltet
bildar skorpor af flere decimeters tjocklek och
flere kilometers bredd omkring nordöstra och södra
stranden. Stränderna äro i hög grad sanka och göra
hvarje närmande till sjön omöjligt. Det svartaktiga
eller mörkgröna slammet, som utbreder en vedervärdig
lukt, intager ett bredt bälte kring stränderna och
fortsätter ett långt stycke under vattnet. Det
innehåller magnesia samt en stor proportion
organiska lemningar. I sjön, hufvudsakligen i
dess södra del, ligger ett femtiotal holmar och
klippor, af hvilka några begagnas till betesmarker
eller odlas af strandborna. Hela sjöbäckenet,
med inberäkning af sjöns tillflöden, har en areal
af omkr. 52,000 qvkm. Vattnet, som betäcker en
yta af omkr. 4,000 qvkm., stod förr mycket högre
än nu, såsom vattenmärkena på kringliggande berg
utvisa. Under senare tid har tillflödet i allmänhet
hållit jämna steg med afdunstnlngen, ehuru sjön
nu säges långsamt stiga till följd af den större
vattenmängden i tillflödena Djagatu och Tatau, hvilkas
vatten förr till stor del åtgick för bevattningen af
Miandabslätten. Nära floden Selmas i n. v. och vid
byn Dikergan i s. ö. ligga de ryktbara marmorkällorna,
hvilka fordom, då källorna hade en högre värmegrad an
nu (endast 18° C.), afsatt den vackra, rosafärgade,
gula och hvita marmor, som under namnet Tebrismarmor
användes för ornamentering af många offentliga
byggnader i vestra Asien.
Urminnes häfd. Se Häfd.
Urna, Lat., vattenkärl i allmänhet (krus, kruka);
särskildt namn på de stora amfora-liknande vaser,
hvilka i den antika mytologien pläga utgöra
flodgudarnas och källnymfernas attribut. Ordet
begagnas äfven som benämning för de kärl af olika
slag och vexlande former, i hvilka askan efter de
högtidligt brända liken förvarades i grafvarna. Sådana
urnor (askurnor, grafurnor) hafva form än af slutna
eller öppna krukor, än af små hus, än af ett menskligt
hufvud eller förete en ännu mera fantastisk gestalt
och förekomma hos de mest olika folk (i den antika
verlden, hos germaner och slaver, hos Amerikas
urinnevånare m. fl.). Vidare talar man om valurnor,
d. v. s. kärl, i hvilka röstsedlarna nedläggas vid
en omröstning. – Enligt vanligt språkbruk betecknar
ordet urna företrädesvis en för något högtidligt eller
monumentalt ändamål afsedd vasform. Upk.
Urne, gammal dansk adelsslägt, som omtalas redan
under 14:de årh. – 1. Lave U., f. 1468, var biskop i
Roskilde från 1512 till sin död, d. 29 April 1529, och
såsom sådan tillika rikets kansler. Han var doktor i
kyrkorätt och visade stort nit för vetenskaperna samt
medverkade till utgifvandet af Saxos Danmarks historia
1514. Då jylländska adeln 1523 bröt med konung
Kristian II, drog U. till Jylland af fruktan for
Sigbrit och uppsade derirrån konungen tro och
lydnad. – 2. Jörgen U., f. 1598, d. 1642, blef 1632
riksråd och riksmarsk. Under adelsmötet i Köpenhamn
1634 förelade han konung Kristian IV förslag till
upphäfvande af »vornedskabet» på Själland och de
mindre öarna. – 3. Kristofer U., den föregåendes
broder, f. 1594, d. 1663, blef räntmästare 1620 och
riksråd 1629, var 1629–42 ståthållare i Norge och
utnämndes 1646 till rikskansler. E. Ebg.
Urnehoved, bondgård i Uge socken, s. om Aabenraa,
var under medeltiden (till 1523) den plats, der
Sönderjyllands landsting sammanträdde, och der
konungarna hyllades. E. Ebg.
Urner-loch. Se Teufelsbrücke.
Urocissa. Se Löfskatorna.
Urodela. Se Stjertamfibier.
Urogenitalorganen eller urogenitalsystemet,
benämningar, under hvilka urin- och könsorganen
(genitalierna) sammanfattas. Benämningen har sitt
berättigande dels från embryologisk och komparativt
anatomisk synpunkt, i det att dessa organsystem
vid sin anläggning under embryonallifvet och sitt
förhållande genom djurserien ega ett visst samband
med hvarandra, dels ur praktiskt medicinsk synpunkt,
i det att vissa sjukliga förändringar i de båda
systemen följas åt och äro beroende af hvarandra. Se
vidare Lifmoder, Testikel och Urinorganen.
J. E. J-n.
Uromastix, zool., ett slägte, hörande till familjen
Agamidae och ordningen ödleartade djur (Saurii) inom
klassen kräldjur (Reptilia). Hufvudet är plattadt,
påminnande om sköldpaddornas, med kort, böjd
nos. Öronöppningens främre rand är tandad. Bålen är
kort, bred och plattad. Svansens fjäll äro anordnade
i flere rader. Huden å halsens undre sida är veckad
(se fig.). De fem kända arterna förekomma i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
