Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Usselinx ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sot-arterna är U. tragopogonis, som alldeles förstör
blomkorgarna hos den »vilda hafreroten» (Tragopogon
pratensis L.). »Stinkbrand» hos hvete förorsakas af
Tilletia Caries Link. Myceliet lefver i hvetestråna
och bildar sporer i fruktämnets inre, hvilket
alldeles förstöres med bibehållande af den yttre
delen af väggen, som omsluter de starkt hoppackade
svampsporerna. De sålunda angripna hvetekornen
äro kortare och tjockare än de friska, och axen
röja genom sin upprätta ställning samt den starka
utspärrningen af agnarna, att de äro sjuka. Innan
sporerna mogna, meddela de åt hvetekornet en vidrig
lukt, hvaraf namnet »stinkbrand», och hårdheten
hos de sjuka fruktämnena, då de omsluta de mogna
sporerna, har gifvit anledning till benämningen
»stenbrand». De inhöstade sjuka kornen smitta lätt
under tröskningen de friska med sina sporer, hvilka
gro med hvetekornen och intränga i brodden vid nästa
växtperiods början. En brandsvamp, som uppträder med
sina sporer i långa strimmor å rågens strån och blad
samt gör stor skada, är Urocystis occulta. – Såsom
skyddsmedel mot de på våra sädesslag uppträdande
sot- och brandsvamparna brukas att »beta» utsädet,
d. v. s. att blöta det under 12 timmar i en 1/2
procents lösning af kopparvitriol (»blåsten») eller
ock i en svag arseniklösning, hvilken sistnämnda
metod numera torde vara bortlagd. Jensens metod
att under 5 minuter hålla utsädet i vatten om 53°
till 55° torde dock vara den mest ändamålsenliga. –
Om rostsvampar se Uredineae. O. T. S.
Ust-jaisk. Se Gurjev.
Ustjug (Velki-U., »Stora U.»), stad i
ryska guvern. Vologda, vid Suchona, som 4
km. längre ned förenar sig med Jug för att bilda
Dvina. Omkr. 8,000 innev. Sågverk och bryggerier,
tillverkning af ett slags schatull, hvaraf 40,000
årligen säljas företrädesvis till asiater på
marknaden i Nisjnij-Novgorod, samt af guld-
och silfverarbeten. Belägen lågt utmed floden,
har staden flere gånger lidit af fruktansvärda
öfversvämningar. Den är mycket gammal, och den låg,
såsom namnet antyder (ust, förkortadt af uste,
betyder mynning), vid Jugs förening med Suchona,
men flyttades i början af 13:de årh.
Ust-Kamenogorsk, stad i ryska prov. Semipalatinsk
(Central-Asien), 2 km. från högra stranden af
Irtysj, vid den stora vägen mellan Semipalatinsk
och Buchtarma. Omkr. 7,000 innev. Den består af
handelsstaden och fästningen, den senare anlagd
1719 för att trygga ryska gränsen mot kirgis- och
kalmukhorders infall.
Ustrjalov [-låf], Nikolaj Gerasimovitj,
rysk historiker, f. 1805, d. 1870, tjenade en
tid i finansministeriet, men egnade sig snart
uteslutande åt vetenskapligt arbete såsom lärare
och författare samt var 1837–59 ord. professor
i historia vid universitetet i Petersburg. 1834
blef han medlem af arkeografiska kommissionen
och 1844 ord. medlem af vet.-akad. Bland U:s många
historiska arbeten må nämnas Skazanija sovremennikov
o Dimitrije-samozvantse (Meddelanden af samtida
författare om den falske Dmitrij, dlr 1–5, 1831-34), O
sisteme pragmatitjeskoj russkoj istoriji
(1836), redogörelse för U:s uppfattning af de
ledande idéerna i ryska historien, Russkaja istorija
(del. 1–4,1837–41, utg. i åtm. 5 uppl.), belönad med
ett pris på 10,000 rub., Istoritjeskoje obozrenije
tsarstvovanija Nikolaja I (1847; »Historisk öfversigt
af kejsar Nikolaus’ I:s regering», 1850), samt hans
hufvudarbete: Istorija tsarstvovanija Petra velikago
(Peter I:s historia; 6 dlr, 1859–64), för hvilket
arbete U. fick tillträde till alla ryska arkiv (äfven
sådana, som förut varit för forskning otillgängliga),
och som utgafs på kronans bekostnad. För öfrigt utgaf
U. en mängd specialundersökningar och recensioner
i vet.-akad:s publikationer. Han har äfven utgifvit
Skazania A. Kurbskago (Kurbskijs skrifter; 1833; 3:dje
uppl. 1868), ett synnerligen vigtigt verk ur historisk
och språklig synpunkt. U. är författare till ett par i
många upplagor spridda läroböcker i rysk historia. Han
var en grundlig forskare och har utöfvat ett icke
ringa inflytande på det historiska åskådningssättet,
men anses officiel, hvadan man ej alltid hos honom
finner hela sanningen. Förteckning öfver U:s skrifter
finnes i ryska vet.-akad:s »Zapiski» (del XIX, 1871).
Lll.
Ust-urt (Kirgis., »högslätt»), platå mellan
Aralsjön och nordöstra delen af Kaspiska hafvet,
tillhörig dels prov. Uralsk, dels Transkaspiska
området. Genom sin branta begränsning, som skarpt
isolerar den från omgifningen, bildar den typen
för terrasser. Ojämnheterna i marken härröra
företrädesvis af snö- och regnvatten, som fårat de
öfversta jordlagren och bildat otaliga trattformiga
fördjupningar, som sakna aflopp såväl till Aralsjön
som till Kaspiska hafvet. Nästan öfverallt är platån
begränsad af en klippbrant (tjink), hvilken på
vissa ställen, såsom v. om Aralsjön, är mer än 100
m. hög, och som skulle göra U. otillgängligt, om ej
nerskärningar i platån förmedlade öfvergången till
omgifningen. Vid platåns fot upprinner en mängd källor
med sött vatten af något svafvelhaltig smak. Platån,
som ej bildar vattendelaren mellan de ofvan nämnda
stora bäckenen, har enligt Helmersen i n. en höjd
af 231 m. öfver Aralsjön, i s. endast 79 m. En liten
kedja af klippor, brända af solen, Aktau, går från
s. ö. till n. v. samt bildar halfön Mangisjlak i
Kaspiska hafvet. Platån består enligt Sjevertzovs och
Barbot de Marnys undersökningar till hufvudsaklig del
af sandsten, kalksten, krita och grönsand, hvilka man
kan hänföra till eocena krit- och juraformationerna,
och som ådagalägga likheten i bildning mellan
denna platå samt Mangisjlakbergen å ena sidan
och Mugodjarhöjderna å den andra. Vattendrag
äro mycket sällsynta. De flesta af ryska resande
besökta nejder sakna vegetation. Dock finnas många
till beten användbara trakter, och södra delen af
platån förtjenar snarare namnen »gazellfältet»,
»åsnefältet» eller »vildhästfältet» än benämningen
Kaflankir (»tigerfältet»), som turkmenerna
gifvit det. Befolkningen utgöres mest af nomadiserande
kirgiser.
Usucapio (Lat., af usus, nyttjande, häfd, och
capere, taga, förvärfva), Rom. rätt., var ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
