Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utländing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farlederna mellan öarna östlig–vestlig riktning. Dessa
farleder hafva röda eller svarta märken på vestra
och norra sidan, hvita på östra och södra sidan. Då
ett fartyg styr in i en sluten fjord, skall rödt
eller svart märke hållas om styrbord, hvitt märke
om babord. Röda och hvita märken kunna passeras på
bägge sidor. – I Finland och Ryssland beror märkets
utseende af dess plats i förhållande till grundet,
hvadan der finnas fyra huvudtyper, med vanligast
röda eller hvita stänger samt topptecken af flaggor
i Finland och qvastar i Ryssland; dock hafva på
senaste tid vissa farleder börjat utprickas efter
ett system, som mycket närmar sig det svenska. – I
Tyskland infördes ett gemensamt utprickningssystem
år 1888. Enligt detta skola i alla farvatten, som
leda från sjön, den sida, som ligger om styrbord
vid ingående, kallas styrbords sida, den motsatta
babords sida, men i alla andra farleder skall den
sida af farleden anses vara styrbords sida, hvilken
lemnas om styrbord af fartyg, som komma från någon
punkt från och med rättvisande nord genom vest intill
rättvisande syd. På styrbords sida skola användas
rödmålade remmare eller, undantagsvis, cylindriska
bojar, på babords sida svarta konformiga bojar. Midt
i farvattnet användas sferiska bojar. Vid grund i
öppna sjön utsättas hvita märken, hvilkas topptecken,
två svarta koner, genom sin olika ställning utvisa
grundets läge. – I Storbritannien och Irland har efter
år 1886 genomförts ett gemensamt utprickningssystem,
hvilande på den grundtanken att styrbords sida
skall anses vara den sida, som ligger styrbord om
fartyget, då detta styr med flodströmmen eller
inlöper i en hamn, en flodmynning eller en vik;
babords sida är den motsatta sidan. Styrbords sida
skall utmärkas genom konformiga bojar eller remmare
med ballong, babords sida genom cylindriska bojar
eller remmare med korg såsom topptecken. Grund
midt i farleden utmärkas genom sferiska bojar,
målade med hvita bälten. I öfrigt eger färgen på
sjömärkena i detta system endast en underordnad
betydelse. Det britiska utprickningssystemet har under
de senare åren till sina hufvudgrunder antagits
i Frankrike, Förenta staterna samt flere af de
britiska kolonierna, dock med åtskilliga afvikelser.
A. G.
Utprångling af veterligen falskt mynt eller
veterligen falsk sedel straffas enligt Strafflagen
(12 kap. 16 §) i regeln lika strängt som mynt- eller
sedelförfalskning, endast med den afvikelsen att,
i fall bedrägeriet yppats, innan skada skett,
straffet för utprånglingen kan nedsättas till
hälften af det lägsta straffet för förfalskning. Ett
väsentligt ringare ansvar stadgas dock för den, som
sjelf blifvit bedragen med falskt mynt eller falsk
sedel och sedan, ehuru han märkt detta, till annan
utgifvit eller sökt utgifva myntet eller sedeln.
J. H-r.
Utpurrning, sjöv. Se Purra.
Utraqvister. Se Husiter.
Utrecht [y’trecht]. 1. Provins i Nederländerna,
omgifven af Nord-Holland, Zuyderzee, Gelderland och
Syd-Holland. Areal 1,384 qvkm. 224,000 innev. (1890),
deraf 62 proc.
protestanter, 37 proc. katoliker och 1 proc. judar. Provinsen
är i v. låg (till en del lägre än hafvet) och jämn,
med fruktbart marskland; mot ö., der Veluwe börjar,
är den mera kuperad (den når vid Zeist 50 m. höjd)
och har mindre bördig jord. Den tillhör hufvudsakligen
Rhens flodområde. Neder Rijn, som utgör gräns i s.,
kallas Lek efter att vid Wijk hafva utsändt Kromme
Rijn, och denna får, sedan den vid staden U. sändt
Vecht till Zuiderzee, namnet Oude Rijn. Nordöstra
delen vattnas af Eem, som faller ut i Zuiderzee. Nära
hälften af arealen är gräsbevuxen. Hufvudprodukter
äro bokhvete och tobak; biafvel idkas i stor skala
i östra delen. Provinsen genomskäres af flere
jernvägar och kanaler.– 2. Hufvudstad i nämnda provins,
belägen vid Kromme Rijn, der denna förgrenar sig
i Oude Rijn och Vecht. Den genomskäres af tvänne
kanaler eller flodarmar, omgifves af starka fort
och bildar en strategisk förpost till Amsterdam,
ehuru dess gamla vallar raserades 1830 och ersatts af
skuggiga promenader. Gatorna äro mera regelbundna,
de öppna platserna större och kanalerna färre än
i de flesta holländska städer. Af dess 20 kyrkor
utmärker sig företrädesvis den gamla katedralen S:t
Martin (i fransk gotik, grundl. 1251), af hvilken
endast koret, tvärskeppet och vestra tornet qvarstå,
enär långskeppet instörtade vid en våldsam storm
1674. Bland öfriga byggnader märkas akademien,
det kungliga myntet, påfvehuset (Paushuizen),
bygdt af Adrian Floriszoon Boeyens, sedermera
påfve under namnet Adrian VI, hvilken var född i
U., samt det vackra rådhuset, med rikt stadsarkiv
och antiqvariskt museum. Folkmängde» uppgick 1890
till 86,116 pers. Staden är säte för en katolsk och
en gammalkatolsk (jansenistisk) ärkebiskop, har
universitet (öppnadt 1636) med omkr. 600 studerande,
bibliotek (omkr. 150,000 bd), naturalhistoriskt museum
och botanisk trädgård, vidare gymnasium, veterinär- och
ritskola, flere literära och vetenskapliga sällskap,
tafvelgalleri (Museum kunstliefde) och ett mycket
rikt ärkebiskopligt museum af kyrkliga föremål. De
vigtigaste industrigrenarna äro tobaksfabrikation
samt tillverkning af kemikalier, maskiner och
landtbruksredskap samt porslin. Handeln med alster
af stadens industri samt med landtmannaprodukter
(spanmål, kreatur, smör och ost) är mycket
liflig. – U. (Oude Trecht, »gamla färjstället»),
Lat. Trajectum ad Rhenum (i Antoninus’ »Itinerarium»)
och Ultrajectum, kallades Wiltaburg af friser och
franker. Austrasiens konung Dagobert byggde ett
kapell der 630, och genom den helige Willibrord
blef staden 696 biskopssäte. Biskoparna (sedan 1559
ärkebiskoparna) voro under medeltiden mycket mäktiga
prelater och hade stort inflytande. I början af
1700-talet vann jansenismen anhängare i domkapitlet,
och valet af en jansenist (Cornelius Steenhoven)
till ärkebiskop ledde 1723 till en brytning med
Rom och bildandet af en särskild kyrka, den
s. k. Utrechtkyrkan, hvilken numera står i nära
förbindelse med Tysklands gammalkatoliker. I U. (i
akademiens stora sal) ingingo d. 23 Jan. 1579 de norra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
