Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utvandring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäderneslanden, och af dessa vände 100,000 tillbaka
dit. I Sverige var årliga antalet utvandrare
obetydligt före 1850 (det beräknas för 1816–50 till
i medeltal 300). Sammanlagda antalet för 1850-talet
var 27,000 (de nyupptäckta guldlanden lockade då
många öfver Atlanten). 1860 hade utvandringen nästan
upphört, men 1861 börjar ett jämnt stigande. 1867
nåddes siffran 10,000, och derefter börjar en
massutvandring, till följd af två missväxtår:
1868 voro utvandrarna 29,000 och 1869 ej mindre än
40,000. De »goda åren» på 1870-talet verkade en
nedgång: 1873 till 14,000, 1874–78 till årligen
7–10 tusen (många sökte sig då till andra land än
Nord-Amerika, ty der rådde 1873–75 en svår kristid,
och ensamt i New York gingo 90,000 arbetslösa). 1879
års svenska utvandring visar en plötslig stegring
till öfver 17,000, och 1880 nås siffran 43,000,
hvilken dock öfverträffades af 1881 års (47,000)
och 1882 års (öfver 50,000) Derefter skedde en
återgång (1884: 23,000), men 1887 var antalet å
nyo uppe vid 51,000 och höll sig föga derunder
1888, hvaremot det 1889 och 1890 ej öfversteg
26,000. 1891 steg siffran till 32,500. I Norge är
utvandringen äldre och gör sig märkbar sedan midten
af 1830-talet. 1841–50 emigrerade sammanlagdt
13,000 personer derifrån, 1851–60 öfver 32,000,
1861 redan 9,000, och från 1866 har en beständig
massutvandring egt rum. 1869 var antalet 17,000, men
frampå 1870-talet inträdde äfven i Norge en hvila
(1876: 3,000). En ny utvandringsperiod, ännu vida
våldsammare än i Sverige, tog sin början 1879. Antalet
emigranter steg 1880 till 20,000, 1882 till 28,000
(en i förhållande till folkmängden ofantligt hög
siffra). 1885 utgjorde det 14,000, steg 1888 åter
till 21,000, men nedgick 1889 till 12,000. Norges
utvandring är således proportionsvis till folkmängden
50 proc. starkare än Sveriges. – Af de 400,000
personer, som utvandrade från Sverige 1861–83, begafvo
sig omkr. 300,000 till Amerika. Af dessa voro 84,000
från vestra Sverige (de tre Vestgöta-länen samt
Värmlands och Örebro län), 67,000 från Småland (med
Öland), 67,000 från mellersta Sverige (Stockholms,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Vestmanlands,
Kopparbergs och Gefleborgs län), 61,000 från södra
Sverige (Skåne, Halland, Bleking och Gotland),
13,000 från Norrland (de fyra nordligaste länen) och
9,000 från Stockholm. I förhållande till provinsernas
befolkning har Småland dubbelt starkare utvandring än
de andra, Norrland endast half utvandring,
Mälareprovinserna ännu mindre. Af de 100,000 personer, hvilka
under sagda period (1861–83) utvandrade från Sverige
till andra land än Amerika, foro 38,000 till Danmark
(af dem öfver 75 proc. från södra Sverige), 32,000
till Norge (af dem 85 proc. från vestra Sverige),
14,000 till Tyskland (deraf 7,000 från södra Sverige),
7–8 tusen till Finland och Ryssland (deraf 3,000 från
Stockholm). En icke obetydlig del af dessa vände
tillbaka. Under åren 1875–80 t. ex. återvände 82
proc. af dem, som begifvit sig till Finland och
Ryssland, 60 proc. från Tyskland, 46 proc. från Danmark
och 27 proc. från Norge (men af Amerika-fararna
endast 6 proc.). Till samtliga 100,000 bidrog det
södra Sverige med 41,000, det vestra med 34,000,
Småland med 9–10 tusen, Stockholm med 7–8 tusen,
Norrland med 3–4 tusen. – Norge har för perioden
1836–80 att uppvisa 238,000 utvandrare, nästan alla
till transatlantiska land. Deraf kommo 63,000 på
Hamars stift, 55,000 på Kristiania stift, 48,000
på Kristianssands, 40,000 på Bergens, 22,000 på
Trondhjems och 9–10 tusen på Tromsö. Fjällbygderna
(i synnerhet i Bergens stift: Sogn, Hardanger, Valders
m. fl.) lemna det relativt största antalet, dernäst i
ordningsföljd skogsbygderna, slättbygderna, städerna,
industribygderna, fiskeribygderna och (eget nog sist
i raden) sjöfartsbygderna. – Ofta nog är utvandringen
från städerna större än från landet. Man försöker
först sin lycka i staden och utsträcker något år
senare färden till Amerika. Utvandringen beröfvar
årligen de svenska och norska städerna omkr. 4
proc. af deras folkmängd. Räknadt efter emigranternas
olika yrken hafva i Sverige under årtiondet 1881–90
de emigrerande, familjemedlemmarna inräknade,
varit: 104,000 tjenstehjon, 96,000 jordbruksarbetare
jämte inhyses- och backstuguhjon, 67,000 arbetare af
obestämdt slag, 45,000 fabriks- och handtverksarbetare,
5,500 bergverks- och bruksarbetare, 10,000 handlande
och sjöfarande samt 49,000 utöfvare af andra eller
ej uppgifna yrken. Det är alltså hufvudsakligen den
s. k. arbetareklassen, som begifver sig bort. Det
har visat sig, att familjer med barn utvandra
talrikast under nödår, vuxna ogifta män under
arbetslöshetstider, vuxna ogifta qvinnor mera
jämnt. Familjernas andel i utvandrareskaran har,
enligt en 1884 verkställd beräkning, i Sverige
utgjort 48 proc., större ju längre mot norr, men
har hela tiden befunnit sig i sjunkande. Vuxna
ogifta män bildade 33 proc. af totalsumman, vuxna
ogifta qvinnor 19 proc. För utvandrareskaran under
årtiondet 1881–90 visar antalet vuxna ogifta män och
qvinnor en stigning af ända till 64 procent. Den
svenska utvandringen omfattar proportionsvis
flere ogifta, men färre familjer, än den norska,
och har således en mera rubbande inverkan på
åldersfördelningen. Norge har dessutom fördelen af den
svenska invandringen, som bidrager att fylla luckorna
efter Amerika-fararna. Utvandringen är större från
bygder med högre naturlig folkökning än från bygder
med lägre sådan. I Sverige åstadkom den folkminskning
endast åren 1868 och 1869, i Norge endast 1882
(nativitetsöfverskottet, d. v. s. öfverskottet födda
öfver döda, är nämligen i Norge ovanligt högt). Väl
har den sålunda landen kunnat under ett eller annat
maximiår åstadkomma ett afstannande och undantagsvis
en ringa tillbakagång i befolkningstillväxten, men
aldrig någon beståndande folkminskning för riket i
dess helhet. (Folkmängden sjönk t. ex. i början af
1880-talet rätt betydligt i Värmlands och Elfsborgs
län samt på Gotland; så ock 1866–75 i 23 af Norges
83 prosterier.) – Störande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
