Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Waldenburg. 2. Stad i konungariket Sachsen, kretsen Zwickau - Waldenburg, Alfred von - Valdenserna (Fr. Vaudois), ett religionssamfund som leder sitt namn från en rik borgare i Lyon - Waldenström, Paul Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krukmakare samt för virkning, väftring och
snörmakeritillverkning.
Waldenburg, Alfred von, tysk målare, f. i Berlin 1847,
blef 1866 soldat och qvarstod som officer i aktiv
tjenst till 1873. Han fick 1872 tillfälle att komma
till München, der han började idka konststudier, och
flyttade sedan till Karlsruhe, der han i tre år var
lärjunge af Gude. Han tillbragte derefter någon tid i
Schlesien och Nizza samt slog sig ned i Düsseldorf
1879. För öfrigt har han gjort studieresor i Bajern,
Italien, Schweiz, Tyrolen och södra Frankrike, och af
hans studier från dessa resor nämnas som frukter många
vackra landskap, såsom Kapell i Amden vid Walensee
(i Karlsruhes Kunsthalle), Zillerthal (i Strassburgs
galleri), Pegli nära Genua, Varenna vid Como-sjön
och Vägen till Villa franca.
Valdenserna (Fr. Vaudois), ett religionssamfund,
som leder sitt namn från en rik borgare i Lyon vid
namn Valdez l. Valdès (Lat. Valdo, Valdus), hvilken
sannolikt afled omkr. 1217. Denne bortskänkte sin
förmögenhet, lät åt sig öfversätta flere bibliska
böcker och bildade kort efter 1170 en förening,
hvars medlemmar skulle draga omkring i landet,
sökande genom sin predikan återföra det kristliga
lifvet till dess ursprungliga renhet. Man kallade
dem vanligen »de fattige från Lyon» (Lat. pauperes de
Lugduno) eller »lyonesare» (Lat. leonistae). Sjelfva
benämnde de sig »bröder» och »systrar», medan de åt
sina anhängare bland folket gåfvo namnet »vänner». De
senare förblefvo i sin borgerliga kallelse; de förre
voro förbundna till celibat, armod och outtröttligt
predikande. På någon opposition mot den katolska
kyrkan tänkte valdenserna ingalunda i början,
men de andliga myndigheterna ogillade dock deras
fria lekmannaverksamhet. Förgäfves anhöllo de på
Lateransynoden 1179 att få sin förening stadfäst. Kort
derefter bannlystes de af Lucius III, på kyrkomötet
i Verona 1184, och af Innocentius på Lateransynoden
1215. Detta oaktadt utbredde de sig hastigt öfver
kringliggande land, såsom Italien (Lombardiet),
Schweiz och Tyskland.
De lombardiske valdenserna, med hvilka många
humiliater (se d. o.) förenade sig, intogo tidigt
en sjelfständig hållning till de franske, och ett
i Bergamo 1218 hållet möte kunde icke åstadkomma
en sammanslutning. De utöfvade under den följande
tiden en omfattande missionsverksamhet och vunno många
anhängare, förnämligast i Tyskland och Schweiz. I sina
åsigter skilde de sig mera från kyrkan, än fallet
var med deras franska trosförvanter. De menade, att
sakramentens kraft var beroende af prestens värdighet
eller ovärdighet, och förkastade läran om skärselden,
dyrkan af helgon, bilder och reliker samt snart sagdt
alla kyrkans ceremonier. Under 1400-talet mottogo de
inverkan af husiterna. Sedan förföljelser minskat
deras antal, sammansmälte förmodligen återstoden i
Böhmen och Mähren med de böhmiske och mähriske
bröderna, i Tyskland och Schweiz deremot under
1500-talet med protestanterna. Hvilket slut
valdenserna fingo i Lombardiet är obekant.
Äfven de franske valdenserna, hvilka förkastade
läran om skärselden och hvad dermed sammanhängde,
såsom aflat och själamässor, utsattes för hårda
förföljelser. De drogo sig derför undan till några
svårtillgängliga dalar på ömse sidor om Kottiska
alperna. (Man har emellertid på sista tiden sökt visa,
att valdenserna i Piemont tillhörde den lombardiska
grenen.) Icke en gång der lemnades de dock i ro. Så
lät påfven Sixtus IV år 1477 mot dem predika ett
korståg, men detta slutade med korshärens fullständiga
nederlag. Under den tid af lugn, som sedermera
följde, knöto de förbindelser med de böhmiske och
mähriske bröderna, hvilka på dem utöfvade ett starkt
inflytande. Ännu mera var detta förhållandet med de
schweiziske reformatorerna. 1532 höllo valdenserna i
Farels närvaro en synod i Chanvorans, vid hvilken
de förkastade öronbikten, sakramentens sjutal,
celibatstvånget och andra katolska dogmer, som de
dittills hyllat. Sedermera blef den reformerta läran
fullständigt rådande bland dem. Anslutningen till
nämnda lära ådrog dem emellertid å nyo förföljelser. I
Dauphiné och Provence dödades 1545 mer än 4,000
personer, hvarefter de öfverlefvande slöto sig till
hugenotterna. I Piemont och Savojen deremot hafva
valdenserna lyckats bibehålla sig trots upprepade
hemsökelser. Så t. ex. anställdes 1655 i deras
dalar ett gräsligt blodbad, och 1685 förnyades på
Ludvig XIV:s anstiftan samma skådespel. Efter otaliga
pröfningar tillförsäkrades dem äntligen af konungen
i Sardinien d. 17 Febr. 1848 fri religionsöfning
och samma borgerliga rättigheter som den katolska
befolkningen. De bebo numera hufvudsakligen de
tre alpdalarna Val Martino, Val Angrona och Val
Lucerna, men hafva på senare tider äfven drifvit
en framgångsrik mission i det öfriga Italien. Den
25 Nov. 1883 öppnades t. ex. en valdensisk kyrka i
Rom. Valdensernas antal anses uppgå till omkr. 25,000
personer, fördelade på 43 församlingar med nära 4,000
kommunikanter (1885). S. å. besöktes söndagsskolorna
af 2,180 barn och lemnade församlingarna nära
60,000 francs i frivilliga bidrag för missionen. En
valdensisk koloni finnes i Syd-Amerika. Valdenserna
utöfva en jämförelsevis stor literär verksamhet:
de hafva låtit trycka bibeln (1864), Nya testamentet
(1878) och en mängd andra böcker och traktater samt
utgåfvo 1885 14 tidskrifter och tidningar, delvis
tryckta i det valdensiska tryckeriet Tipografia
Claudiana i Florens (förut i Turin). Sedan 1860 ega
de en teologisk fakultet i Florens, som erhåller
årsbidrag af Gustaf-Adolf-stiftelsen. Presterna,
som enligt kyrkoförfattningen af 1839 måste
hafva studerat, väljas af församlingarna och
stadfästas af synoden. Denna består af både
prester och lekmän, sammanträder hvart femte
år och innehar den högsta lagstiftande makten.
Fr. W.
Waldenström, Paul Peter, teolog, skolman, predikant,
författare, född i Luleå d. 20 Juli 1838, blef
student i Upsala 1857, filos. kand. 1862, adjunkt
vid Vexiö högre elementarläroverk s. å. samt filos.
doktor 1863. Han prestvigdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
