Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallace, William - Wallace, William Vincent - Wallace, Alfred Russel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wallace [oå’lles], William, skotsk nationalhjelte,
hvars äldre liksom senaste öden äro höljda
i dunkel. Man känner dem egentligen endast genom
en dikt om honom, som författats af den skotske
barden Blind Harry, hvilken lefde i midten af
1400-talet. Enligt denna skall W., straxt efter det
Edvard I af England 1292 blifvit erkänd som Skotlands
öfrerherre, hafva slagit ihjel en engelsman, som
förolämpat honom, till följd deraf nödgats fly och
höjt upprorsfanan, i början endast i spetsen för några
få, men sedermera understödd af många framstående
skotska patrioter. Då resningen antog allt större
proportioner, såg Edvard sig nödsakad att sända en här
öfver gränsen, men denna led i Sept. 1297 vid Stirling
ett grundligt nederlag. W. inföll derpå i norra
England och återvände i början af år 1298 med rikt
byte. Hans framgångar förskaffade honom värdigheten
af »protektor» öfver riket, hvilket han nu styrde
en tid i den fångne f. d. konungen John Baliols (se
denne) namn. Senare på året trängde emellertid Edvard
sjelf med en stor här in i Skotland. De store, som
med afvoghet sett den ringe adelsmannens inflytande,
motarbetade W., och i Juli 1298 blef denne efter
under af tapperhet slagen vid Falkirk. Han lyckades
fly, och hans historia blir nu åter dunklare. I
en ny insurrektion, 1302, tog han del, men då
Skotland några år senare fullständigt underkastade
sig Edvard, blef W:s tillflyktsort upptäckt för
engelsmännen. Han fördes fängslad till London och
aflifvades der i Aug. 1305 på ett grymt sätt. Hans
lemmar blefvo upphängda i de skotska städerna. –
Jfr Watson: »Wallace, the scottish hero» (1861).
J. N.
Wallace [oå’lles], William Vincent, irländsk musiker,
f. 1814, d. 1865, var vid 18 års ålder violinist och
dirigent i Dublin, då honom för en sjukdom ordinerades
en längre sjöresa, hvilket gaf anledning till en
vidsträckt konserttur, ofta under romantiska äfventyr
och faror, genom Australien, Nya Zeeland, Indien,
Syd-Amerika, Nord-Amerika, England och Belgien, tills
han 1853 definitivt bosatte sig i Europa och derefter
lefde ömsom i London och i Paris. Han skref för London
en del operor (Maritana, Lurline m. fl.) och var
i synnerhet en omtyckt kompositör af salongsmusik
för piano. A. L.
Wallace [oå’lles], Alfred Russel, engelsk
naturforskare, född d. 8 Jan. 1822 i Usk,
Monmouthshire, arbetade jämte sin äldre broder
som landtmätare och arkitekt, men öfvergaf snart
denna bana för att helt och hållet egna sig åt
naturforskning och vetenskapliga resor. 1848–52
följde han Bates på en synnerligen vigtig expedition
i Amazonflodens och Rio Negros omgifningar. På
hemvägen förlorade han nästan alla sina samlingar
och manuskript, men utgaf dock ett arbete, Travels
on the Amazon and Rio Negro (1853), som grundlade
hans vetenskapliga rykte. Af ännu större betydelse
var hans nära åttaåriga vistelse (1854–62) i den
Indiska arkipelagen. Under sina forskningar rörande
dessa trakters flora och fauna hade han, utan att
känna Darwins spekulationer, dragit några slutsatser
rörande arternas uppkomst,
hvilka han meddelade i afhandlingen On the tendencies
of variety to depart indefinitely from the original
type, hvilken utkom d. 1 Juli 1858 i »Journal of
Linnean society» samtidigt med Darwins uppsats i
samma ämne, med hvilken W:s nästan fullständigt
öfverensstämde (se Darwinism, sp. 933). Med stora, i
synnerhet entomologiska och ornitologiska, samlingar
(100,000 insekter och 80,000 foglar) återvände
W. 1862 till England, der han 1869 utgaf The Malay
archipelago, för hvilket arbete han, som redan 1868
fått Royal society’s stora medalj, 1870 belönades
med Geografiska sällskapets i Paris guldmedalj. Derpå
följde en samling skisser, Contributions to the theory
of natural selection (1870; 2:dra uppl. 1875), samt
en stor mängd afhandlingar i The Linnean, Zoological,
Ethnological, Anthropological och Entomological
societies’ handlingar. Hans storartade arbete The
geographical distribution of animals, genom hvilket
han lade en vigtig grund till djurgeografien, utkom
1876, hvilket år han var president för den biologiska
sektionen vid »The british associations» möte i
Glasgow. 1878 utgaf han en bok, Tropical nature, som
sammanställde hans åsigter om färgernas betydelse i
den organiska naturen samt om djurens och växternas
geografiska fördelning. I ett senare arbete, Island
life (1880), tillämpar han de i det förra grundade
principerna på de större öarnas flora och fauna. I
Darwinism (1889; »Darwinismen», 1890) ger han en
mästerlig öfverblick öfver darwinismens innebörd,
skildrar dess framsteg efter Darwins död samt
bemöter de invändningar man gjort mot densamma. I
hufvudsak delande Darwins åsigter, afviker han dock
i flere frågor från honom, t. ex. rörande uppkomsten
af foglarnas och fjärilarnas lysande färger och
alla prydnader i form af fjädrar och tofsar, hvilka
han icke, såsom Darwin, tillskrifver honans val,
utan anser vara resultat af det naturliga urvalets
vanliga verksamhet, samt i fråga om menniskans
uppkomst och härstamning. W. anser, att hennes
fulländade kroppsbyggnad och starkt utvecklade
hjerna äro af djuriskt ursprung; men i motsats
till Darwin, som söker härleda äfven menniskans
sedliga natur och intellektuella förmögenheter från
primitiva anläggningar hos djuren genom en gradvis
skeende afpassning och utveckling, framhåller W.,
att den civiliserade menniskan eger förmögenheter,
hvilka alls icke eller endast i ytterst outveckladt
tillstånd förefinnas hos vilda folk, men plötsligt
och i fullkomlig utveckling uppträda hos bildade
nationer. Dessa förmögenheter kunna således icke
hafva alstrats genom det naturliga urvalet, utan
äro af andlig natur och kunna förklaras endast
genom ingreppet af en ny kraft i organismens
utveckling. W. omfattar således icke den
materialistiska teoriens grundsatser, utan anser
tvärtom, att evolutionsläran lemnar ett afgjordt stöd
för tron på menniskans andliga natur. På 1870-talet
öfverraskade W. verlden genom den ifver, hvarmed
han uppträdde till försvar för de spiritistiska
fenomenen, hvilkas vetenskapliga betydelse han sökte
ådagalägga i en serie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
