Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallén, Gustaf Theodor - 1. Wallenberg, Jakob - 2. Wallenberg, Markus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målning af Velasquez, samt begaf sig i Jan. 1891
öfver till Italien. En större och flere smärre målningar
derifrån voro exponerade å akademiens utställning
1892 och omtalades med utmärkelse vid akademiens
årssammankomst. K. W–n.
1. Wallenberg, Jakob, humoristisk reseskildrare,
dramatiker, född i Viby socken, Östergötland,
i Mars 1746, genomgick Linköpings gymnasium,
der hans flit och kunskaper väl vitsordades, men
der hans ystra lynne också gaf sig luft i ett
»mindre stadgadt uppförande, dock utan svårare
förseelser.» 1763 blef han student i Upsala,
hvarest han lefde ett både gladt och vittert lif,
tills hans ekonomiska förhållanden tvungo honom
att taga kondition, först i Norrköping, sedan i
Vestervik och till sist, 1767, i Göteborg, der han
blef informator hos direktören i Ostindiska kompaniet
Holtermann. Denna anställning blef af stor betydelse
för hans literära verksamhet. På sin principals
bekostnad gjorde han nämligen under sommarmånaderna
1769 en resa i Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike
och England, hvarunder han nedskref en »Sanfärdig
resebeskrifning, börjandes med kongl. sjö- och
stapelstaden Kungsbacka, beskrifvande såvidare
den bekanta och obekanta verldens märkvärdigheter,
mirabilia samt underligheter» etc., liksom han äfven
från denna färd sände ett par korrespondensartiklar
till tidningen »Göteborgske spionen», i hvilken
han redan 1767 låtit offentliggöra fragment ur sin
ofullbordade hjeltedikt Viborgska smällen. Och det var
på Holtermanns förord, som han 1769 ordinerades till
skeppsprest å Ostindiska kompaniets fartyg »Finland»,
med hvilket han företog tre resor: 1769–71, 1772 och
1774. På den första af dessa var det han skref sin
berömda reseskildring »Min son på galejan». Just då
han stod i begrepp att företaga sin fjerde ostindiska
resa, utnämndes han, i Febr. 1777, till kyrkoherde
i Mönsterås, Kalmar stift. Han tillträdde sin plats
d. 1 Maj 1778, men afled redan d. 25 Aug. s. å.,
i Mönsterås. Samma år hade hans bibliska drama,
Susanna, blifvit tryckt i Göteborgs Vetenskaps- och
vitterhetssamhälles handlingar (det hade vunnit detta
samfunds pris). Detta drama, som är hållet i den
fransk-klassiska smaken, utmärker sig för en enkel
plan och en liflig dialog, skrifven på välljudande
alexandriner. Det var det enda arbete af W., som under
författarens lifstid trycktes under hans namn. Hans
ypperliga reseskildring Min son på galejan, om hvilken
han sjelf skrifver till sin vän Lindblom (sedermera
ärkebiskopen), att den var »singulier och ridicule»,
att den »admirerades af alla, den stadiga ålderdomen
undantagen», samt att dess »ton var ny» och att
»den vore komplett, om inte författaren vore prest»,
blef deremot icke af honom sjelf utgifven i tryck,
antagligen just på grund af författarens egenskap af
prest. Först 1781 ombesörjde man en upplaga af »Min
son på galejan», och Sannfärdig resebeskrifning,
i hvilken upplaga likväl flere förändringar och
uteslutningar äro företagna.
W. framträder i »Min son på galejan» såsom en af
våra yppersta humorister och såsom en frisk,
älskvärd prosaförfattare. Han är
arftagare af Dalins lätta prosa, i synnerhet
sådan denna framträder i Dalins glada resebref
o. dyl., och han är tillika lärjunge af Holberg;
men framförallt är han sig sjelf: en egendomlig,
originel, gladlynt och godsint personlighet med
praktisk uppfattning och öppen blick. Den, som
läser hans reseskildringar i tanke att der finna
några »decouverter eller intressante afhandlingar
öfver främmande länder», den blir – såsom fallet
var med en lärd kritiker på 1700-talet – besviken i
sin väntan, ty W:s afsigt har icke varit att täfla
med vetenskapliga resebeskrifvare eller skildrare
af etnografiska märkligheter. Han är snarare en
gladlynt korrespondent, som för sig sjelf och sina
vänner tecknar till minnes hvad karakteristiskt,
som möter honom på hans resa, mindre ur synpunkten
att rikta vetandet än att roa och muntra. Och dock
lemna hans ofta ypperliga, slående skildringar af
folkslagens seder och bruk, af naturförhållanden
och naturscenerier, intryck, som, tack vare den
lifliga, karakteristiska framställningen, bränna sig
in i minnet. Han anslår gerna i sin framställning
en enkel, naturlig-, ledig, ofta rent af familjär
ton och skräder icke orden, liksom han, lika litet
som Holberg eller Swift, drager sig för att krydda
skildringen med grofkorniga cynismer, som dock,
nogare sedt, äro rätt oskyldiga, och till försvar för
hvilka han skrifvit ett mycket roligt kapitel (XIV i
»Min son på galejan»). I prosan äro ofta inströdda
förträffliga visor. Namnet »Min son på galejan»
antyder bokens tendens. Det är hemtadt från det
kända stället i Molières »Les fourberies de Scapin»,
der gubben Géronte klagar: »Que diable alloit-il
faire dans cette galère». W:s mening är, att det
strängt taget är onödigt att resa, ty borta är bra,
men hemma är bäst, eller, som det heter hos honom:
»Sverige, säger jag till slut,
Är det bästa Gud har skapat.
Jag ej andra land begapat,
Om jag vetat det förut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
