Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valspråk, en mening, några ord eller, stundom, endast ett ord, som någon valt för att utmärka det väsentliga, det karakteristiska i sitt uppfattnings- eller handlingssätt - Valsstol. Se Qvarn och Valsning - Valstryckmaskiner. Se Tryckpress och Tygtryck - Valsungasagan (Völsungasagan) tillhör den mytisk-heroiska sagogruppen inom fornnordiska literaturen - Valsverk. Se Valsning - Val Tellina (Valtellina), T. Veltlin, kallas i vidsträckt mening Addas öfre dal i italienska prov. Sondrio - Walter, Jörgen - Walter, Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XII: Factus est dominus protector meus –
Dominus protector meus. – Med Guds hjelp.
Ulrika Eleonora: In Deo spes mea – Gud mitt hopp.
Fredrik: In Deo spes mea – Gud mitt hopp.
Adolf Fredrik: Salus publica salus mea (statens
välfärd min välfärd).
Gustaf III: Fäderneslandet.
Gustaf IV Adolf: Gud och folket.
Karl XIII: Folkets väl min högsta lag.
Karl XIV Johan: Folkets kärlek min belöning.
Oskar I: Rätt och sanning.
Karl XV: Land skall med lag byggas.
Oskar II: Brödrafolkens väl.
Valsstol. Se Qvarn och Valsning.
Valstryckmaskiner. Se Tryckpress och Tygtryck.
Valsungasagan (Völsungasagan) tillhör den
mytisk-heroiska sagogruppen inom fornnordiska
literaturen (se d. o., sp. 55) och behandlar
väsentligen samma ämnen – d. v. s. valsungars och
niflungars l. gjukungars (se d. o.) lefnadsöden – som
den äldre eddans hjeltesånger, af hvilkas innehåll
Valsungasagan ofta endast lemnar en parafraserad
framställning på prosa. Vissa afdelningar af sagan
stöda sig dock på andra källor än eddasångerna
och framställa händelserna delvis på ett annat
sätt. Härigenom är hon af stor betydelse för
sagoforskningen, liksom hon äfven är vigtig derför
att hon genom sin parafras af eddadikterna fyller
lakunerna i eddans handskrifter. Sagan är flere
gånger utgifven; särskildt må nämnas S. Bugges upplaga
1865. Jfr Nibelungenlied. Th. W.
Valsverk. Se Valsning.
Val Tellina (Valtellina), T. Veltlin, kallas i
vidsträckt mening Addas öfre dal i italienska
prov. Sondrio från Stelvio (Stilfserjoch)
till Comosjön, i mera inskränkt mening den 90
km. långa nedre delen af samma dal, genom passet
Serra di Morignone skild från den öfre, landskapet
Bormio. Dalen (egentl. Val di Teglio, Val Teglina),
hvilken har sitt namn efter den forna hufvudorten
Teglio nära Tirano, begränsas i n. af Rätiska alperna
och i s. af Bergamask-alperna, hvilkas sluttningar
äro klädda med barrskog och alpbeten. Tre alppass
med goda landsvägar sätta dalen i förbindelse med
angränsande alpdalar: Stilfserjoch (2,757 m., med
den högsta landsväg i Europa), från v. till Adiges
öfre dal, Vintschgau, Berninapasset (2,334 m.), från
v. till Samaden i Öfre Engadin, samt Apricapasset
(1,234 m.), från v. till Val Camonica (öfre Oglios
dal) och Iseosjön. Hufvuddalen genomskäres i hela sin
längd af en präktig landsväg, byggd af österrikiska
regeringen 1820–25. En jernväg går från Colico
vid Comosjön till Tirano (3,119 innev. 1881),
hvilken stad jämte hufvudstaden Sondrio (4,014
innev.) och Morbegno (3,240 pers.) äro de förnämsta
orterna i dalen. Innevånarna äro italienare. Dalen,
särskildt dess nedre del, är mycket bördig, och de
senare åren hafva kraftiga åtgärder vidtagits att
förekomma de olyckor, som Addas öfversväinningar
plägat förorsaka. Kullarna äro klädda med vinrankor,
hvilka på högra dalsidan lemna högt värderade röda
viner (Grumello, Sassella, Montagna m. fl.), samt
valnöts-, kastanje- och mulbärsträdplanteringar,
och en mängd kyrkor, kloster, borgar och byar gifver
lif åt taflan. Åt bägge sidor öppna sig pittoreska
högbergsdalar: Val Poschiavo, Val Malenco, Val Masino
m. fl. Utom vin exporterar dalbefolkningen råsilke,
nötboskap, honing och trävaror. Hela dalen tillhör
Italien (prov. Sondrio) utom sidodalen Poschiavo,
som tillhör schweiziska kantonen Grisons – I 12:te
årh. kom V. till biskopen af Como och 1335 till
huset Visconti i Milano. Mastino Visconti gaf
1404 hela dalen åt biskopen af Chur, en donation,
som bekräftades af kejsaren 1516. Men män från de
tre förbunden i Rätien (se Grisons) eröfrade
1486 Poschiavo (som blef en lem i Gotteshausbund)
samt 1512 Bormio och V. T., hvilka behandlades som
eröfrade områden. Vid reformationstiden öfvergick
Poschiavo till protestantismen, men innevånarna
i de andra båda områdena förblefvo katolicismen
trogna. V. T. var ytterst vigtigt för habsburgarna
såsom utgörande den direkta förbindelsen mellan
deras besittningar i Lombardiet och Tyrolen, och
detta gaf anledning till långvariga strider mellan
Österrike och Spanien å ena sidan samt Frankrike
och Venezia å den andra. 1620 sökte katolikerna i
V. T. genom att mörda ämbetsmännen och ett stort
antal protestanter (enligt olika uppgifter 350–600
pers.) göra sig oberoende af Grisons och upprätta en
egen regering, hvilket gaf signalen till ett blodigt
inbördes krig. Med Frankrikes hjelp lyckades dock
Grisons sätta sig i besittning af dalen och höll
der sedermera ett strängt regemente ända till 1797,
då V. T., inklusive Bormio, af Bonaparte förenades
med Cisalpinska republiken. 1805 lades det till
napoleonska konungariket Italien och 1815 till det
österrikiska konungariket Lombardiet-Venezia. 1859
blef det jämte det öfriga Lombardiet en del af det
nya konungariket Italien (prov. Sondrio). Poschiavo
deremot kom (efter 1798) att tillhöra Schweiz.
Walter, Jörgen, dansk militär, till börden
holsteinare, var kommendant i Rendsborg 1645 och
försvarade staden kraftigt mot svenskarna. Han adlades
1649 och stod i stor gunst vid hofvet, i synnerhet
hos drottning Sofia Amalia. För att ännu mera svinga
sig upp bar han fram sin frilla Dina Vinhovers påfund
om Korfitz Ulfelds anslag mot konungens lif och blef
till lön upphöjd till öfverste och geheimeråd 1651,
men landsförvistes s. å., sedan beskyllningen visat
sig ogrundad. Då Ulfeld dömts till döden 1663, fick
W. tillåtelse att återvända, men begagnade sig ej
deraf förr än 1668. Som hans uppträdande äfven då
föreföll misstänkt, sattes han i fängelse i »Blå
tornet» i Köpenhamns slott och dog der, sinnessjuk,
i April 1670. E. Ebg.
Walter, Ferdinand, tysk rättslärare, född 1794,
död 1879, föreläste med mycken framgång såsom
ord. professor i Bonn (sedan 1821) i kyrkorätt,
romersk rättshistoria, tysk privaträtt och tysk
rättshistoria. Han var 1848–50 medlem af den
preussiska folkrepresentationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
