Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varuna (Sanskr. Varunas, -nah, -no), Ind. mytol., är en indisk gudomlighet - Varus. 1. Publius Alfenus V. - Varus. 2. Publius Quintilius V. - Warwick. 1. Grefskap i mellersta England - Warwick. 2. Hufvudstad i nämnda grefskap - Warwick. 3. Stad i nord-amerikanska staten Rhode Island - Warwick, Richard Nevil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stridbare blixtljungaren, som splittrar molnberget
och befriar regn-korna, d. v. s. framkallar det
välsignelsebringande regnet, och derigenom är
det hinduiska folkets välgörare. Det är möjligt,
att det är denna föreställning, som på Varunas
bekostnad bragte Indra till den höjd han innehar
i det rigvediska panteon såsom den kraftigaste,
stridbaraste, mest omtyckte och i Veda mest åkallade
personligheten. Möjligt är också, att Indra tillhörde
stammar eller folkklasser, som med växande betydelse
i förhållande till Varuna-dyrkarna också bragte
Indra-dyrkan till den höjd den har i Veda. Säkert är,
att V. småningom, särskildt med Indras upphöjelse,
allt mer sjunker i makt och betydelse, ett fall,
som tydligen kan spåras i Rigveda. I efter-vedisk
tid har också V. sjunkit ned till vattengudomlighet,
hafsgud, en karakter, som utvecklat sig ur hans
befogenhet i Veda såsom det himmelska regnets
och deraf vattnets beherskare i allmänhet.
K. F. J.
Varus. 1. Publius Alfenus V., romersk jurist i
1:sta årh. f. Kr., från Cremona, skall från början
hafva varit skomakare i denna stad, men begaf
sig sedan till Rom, der han lärde lagfarenhet och
filosofi samt fick stort rop om sig såsom jurist. Han
utarbetade en samling »Digesta», ur hvilken utdrag
förekomma i pandekterna. Han var förtrogen med
Catullus, hvilken egnat en sång åt honom. – 2. Publius
Quintilius V., romersk fältherre, gift med en slägting
till kejsar Augustus, var konsul 13 f. Kr. och blef år
7 ståthållare i Syrien. V. var en rik och stolt man,
men girig och utan begåfning. Olycksdigert blef hans
ståthållareskap i Germanien 8–9 e. Kr. V. trodde sig
nämligen kunna behandla germanerna såsom romerska
undersåtar, höll ting enligt romersk rätt, lemnade
fritt spel åt advokater och klienter samt tillät
sig, liksom andra, hänsynslösa utpressningar och
förtryck. De frihetsälskande germanerna reste sig
under ledning af Arminius (se d. o.) och lockade
V. med hans troligen omkr. 20,000 man starka
här in i Teutoburgskogen, antagligen i ett af de
bergpass (måhända Osning), som begränsa landet kring
Münster. V. gaf efter tre dagars kamp (Sept. eller
Okt. år 9) allt förloradt och dödade sig sjelf. Hären
blef tillintetgjord. R. Tdh.
Warwick [oå’rrick]. 1. Grefskap i mellersta England, på
ömse sidor om Avon. 2,291 qvkm. Det är öfvervägande
ett slättland, med lägre kullar endast i n. och
s. Hufvudnäringar äro jordbruk och ladugårdsskötsel
(mer än hälften af arealen är gräsbärande mark)
samt en i vissa trakter ytterst liflig industri,
hvartill de rika jerngrufvorna, kolgrufvorna i norra
delen af grefskapet, närheten till Staffords bergverk
samt de goda kommunikationerna medelst jernvägar
och kanaler bidraga. Hufvudhärdar för storindustrien
äro Birmingham, ett hufvudsäte för Englands jern-
och stålindustri, samt Coventry, ryktbart för
sin tillverkning af sidenband, spetsar och ur. Af
folkmängden, 805,070 pers. (1891), tillhör mer än
hälften staden Birmingham, som n. å. hade 429,171
innev. – Romarna kallade denna del af England Flavia
Caesarensis, och många bevis på deras arbeten
derstädes finnas. Senare blef W. en del af Mercia,
men beboddes hufvudsakligen af sachsare. Nästan
alla städer och byar hafva ock sachsiska
namn. – 2. Hufvudstad i nämnda grefskap,
vid Avon och föreningen af W.–Birmingham- och
W.–Oxford-kanalerna. 11,800 innev. (1881). Det är
en mycket gammal stad, som i förhållande till sin
storlek har ovanligt många präktiga byggnader från
äldre och nyare tid. Dess stolthet är grefvarnas af
Warwick slott (Warwickcastle), som med rätta blifvit
kalladt »det ståtligaste af den engelska adelns gamla
feodalslott, hvilka ännu begagnas såsom residens». Af
detsamma är Guy’s tower (39 m. högt) bygdt 1394;
Caesar’s tower (45 m. högt) är ännu äldre. En del af
slottet förstördes genom eldsvåda 1871, men har sedan
återstälts. Bland de konstskatter, som på slottet
förvaras, märkes den berömda antika Warwickvasen,
funnen i Tivoli. Af öfriga byggnader må nämnas den
gotiska kyrkan S:t Mary, rådhuset, bron öfver Avon. En
fästning skall hafya anlagts vid W. af romarna redan
50 e. Kr. Den förstördes af danskarna vid ett af deras
infall i Mercia, och 915 byggde konung Alfreds dotter
Ethelfleda den fästning, på hvilken slottet nu står. –
3. Stad i nord-amerikanska staten Rhode Island,
s. v. om Providence, vid Narragansett-viken. 13,286
innev. (1885). Bomullsindustri. Vid staden ligger ett
ofantligt flyttblock, Drumrock, så rörligt, att ett
barn kan rubba detsamma, hvarvid det åstadkommer ett
ljud, som höres på flera km. afstånd.
Warwick [oå’rrik], Richard Nevil, earl, engelsk
politiker och krigare, född på 1420-talet, var
son till earlen af Salisbury (ätten Nevil), men kom
genom sitt gifte med Anna Beauchamp in i den förnäma
ätten W. och upptog dess grefvetitel. Beslägtad med
bägge de kungliga husen, York och Lancaster (han var
kusin till Edvard IV och syssling till Henrik VI),
stod han likväl närmare det förra. Han tog också
parti för hertigen af York, då denne reste sig mot
konung Henrik VI af Lancaster, och afgjorde segern
vid S:t Albans 1455. Till belöning gafs honom den
vigtiga och sjelfständiga platsen som guvernör i
Calais. Men hans egenmäktighet framkallade snart
nya konflikter med regeringen. På hösten 1459 grep
han åter till vapen och segrade vid Blorcheath. Men
yorkska partiets nederlag vid Ludlow tvang honom att
hufvudstupa vända åter till Calais. Hofvet skickade
nu Somerset dit i hans ställe; men W. jagade bort
denne, öfvergick sjelf åter kanalen tidigt år 1460,
förenade sig med yorkska partiet och bidrog till
segern vid Northampton, der konung Henrik VI blef
fången. Väl gingo frukterna af denna framgång snart
åter förlorade. Hertigen af York dödades, och W. blef
1461 slagen vid S:t Albans af Henrik VI:s gemål
drottning Margaretas trupper. Men segrarna stannade
i norden. W. fick derför tillfälle att draga till
London med hertigens af York unge son Edvard (IV),
genomdrifva hans konungaval och sedermera på Towtons
blodiga valplats s. å. trygga hans krona. Snart
söndrades emellertid yorkska partiet inom sig
sjelf. Den nye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
