Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatinius Publius, anhängare af Julis Cæsar - Watling street, en af de stora romerska vägarna i Britannien - Vatnajökull. Se Island, sp. 838 - Vatout, Jean - Watson, George - Watson, engelska kopparstickare. 1. James W. - Watson. 2. Thomas W. - Watson, John Dawson - Watson, James Craig - Watt, Joachim von (latiniser. Vadianus) - Watt, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tauris i Illyrien. V. P. spelade en bemärkt,
om ock ej så vacker rol i tidens processer och
förstod att gå fri från grundade anklagelser
genom hänsynslöshet och mäktiga gynnares bistånd.
R. Tdh.
Watling Street [oå’tling strit], en af de stora
romerska vägarna i Britannien, började vid Dover och
gick genom Canterbury och Rochester till London,
der en gata ännu bär dess namn, och derifrån genom
Uriconium och Chester till Caer-Seiont (forntidens
Segontium) i Caernarvonshire. Från Uriconium gick
en gren norrut genom Manchester och Kendal till
Skotland. Lemningar af den gamla vägen finnas på
många ställen; en och annan sträcka begagnas ännu som
landsväg. Namnets ursprung är ganska osäkert; enligt
det sannolikaste antagandet var det ursprungliga
namnet Stratum Vitellianum.
Vatnajökull. Se Island, sp. 838.
Vatout [vatou], Jean, fransk skriftställare, f. 1792,
anställdes 1822 såsom bibliotekarie hos hertigen
af Orléans (sedermera konung Ludvig Filip), som
satte värde på honom och hans glada visor. V. var
deputerad 1831–48, blef conseiller d’état 1837 och
invaldes i Franska akademien 1848. Död s. å. Han
utgaf bl. a. Galerie des tableaux du duc d’Orléans
(2 bd, 1824–29), Histoire du Palais-royal (1830) och
Souvenirs historiques des résidences royales de France
(1 bd, 1837–46).
Watson [oå’tsön], George, skotsk målare, f. 1767,
d. 1830, var lärjunge af Sir Josuah Reynolds och
uppträdde i Edinburgh under flere år såsom en värdig
medtäflare till porträttmålaren Raeburn. I Edinburgs
galleri finnas tre porträtt af hans hand, bland
dem hans sjelfporträtt. År 1820, då Royal Scottish
academy i Edinburgh stiftades, blef han dess förste
president.
Watson [oå’tsön], engelska kopparstickare. – 1. James
W., f. 1740, d. 1790, utförde med mycken talang
kopparstick i svartkonstmanér, förnämligast porträtt
efter Sir Josuah Reynolds, men äfven efter van Dyck,
Jordaens, Gainsborough m. fl. – 2. Thomas W.,
f. 1743, d. 1781, den förres broder, utmärkte sig
liksom denne i svartkonstmanéret och efterlemnade
en mängd goda blad, dels porträtt, dels historiska
framställningar, såsom sex qvinliga skönheter efter
Lely samt flere porträtt af framstående personer
efter Reynolds.
Watson [oå’tsön], John Dawson, engelsk tecknare och
aqvarellist, f. 1832, kom 1851 till London och blef
lärjunge af Davis Cooper samt ingick i akademien, der
han 1853 först framträdde med en Konstnärsatelter,
på hvilken sedan följde flere arbeten af mestadels
gladt innehåll, såsom Studenten, Korpral Trim (ur
Sternes roman »Tristram Shandy»; 1880) o. a. Främst
förvärfvade han ett namn såsom illustratör af
Bunyans »Pilgrim’s progress» (1860) och längre fram
af »Robinson Crusoe». Sedan utförde han teckningar
till träsnitt i många tidskrifter. Död i London 1892.
Watson [oå’tsön], James Craig, nord-amerikansk
astronom, f. 1838 i Canada, blef 1857 assistent och
1863 astron. professor i Ann
Arbor, Mich., och var 1863–79 direktor för
observatoriet derstädes. 1879 blef han direktor
för Washburn-observatoriet i Madison, Wisc. Död
1880. W. upptäckte 26 småplaneter och är känd
för sina iakttagelser tydande på tillvaron
af en intramerkurial planet, men mest för sin
framstående handbok Theoretical astronomy (1868).
K. B.
Watt, Joachim von (latiniser. Vadianus), schweizisk
humanist och reformator, f. i Sankt Gallen 1484,
blef efter universitetsstudier i Wien och resor på
kontinenten professor i klassiska språk i Wien och
vann så stort anseende, att han 1514 af kejsaren
kröntes såsom skald och 1516 utnämndes till
rektor vid universitetet i Wien. Under denna tid
knöt han vänskap med Reuchlin, v. Hutten, Zwingli
o. a. ifrare för en kyrklig pånyttfödelse. Sedan
W. äfven förvärfvat sig medicinsk doktorsgrad,
återvände han 1518 till Sankt Gallen och blef der
stadsläkare. Vid Zwinglis sida verkade han kraftigt
med råd och dåd för reformationens införande i
Schweiz. Medlem af rådet i Sankt Gallen 1520 och
borgmästare derstädes 1526, drog han dit evangeliska
lärare, bekämpade vederdöparnas talrika anhang,
genomförde en reformert gudstjenstordning i Sankt
Gallen 1527 samt presiderade vid religionssamtalen
i Zürich 1523 och i Bern 1528. Efter Zwinglis död
var W., i förening med Bullinger, nitisk i försöken
att komma till samförstånd med Luther i afseende på
nattvardsläran. W. dog 1551. Förutom tidigare arbeten
på klassicitetens område och teologiska skrifter
till häfdande af de schweiziske reformatorernas
dogmatiska ståndpunkt författade W. bl. a. det i
handskrift efterlemnade verket Chronik der äbte von
S:t Gallen, ett af reformationstidens mest betydande
historiska arbeten, i hvilket klosterväsendets och
medeltidshierarkiens uppkomst och urartning sam
reformationens rättmätighet läggas i dagen. W:s
historiska skrifter på tyska utgåfvos i 3 bd 1875–79.
Watt [oått], James, skotsk fysiker och mekaniker,
uppfinnaren af ångmaskinen i egentlig mening,
föddes i Greenock i Skotland d. 19 Jan. 1736. Redan
hos gossen röjdes klartänkthet och ett oaflåtligt
forskande sinnelag; hälst sysslade han med matematiska
eller mekaniska uppgifter. Han kom nittonårig i
lära hos en matematisk instrumentmakare i London,
men återvände redan 1756 till Glasgow och antogs
1757 till instrumentmakare vid derv. universitet
samt kom i vänskapligt umgänge med framstående
naturforskare. 1764 erhöll han till lagning en
modell af den då brukliga Newcomens ångmaskin, en
klumpig, långsamt arbetande och högst bränsleödande
s. k. atmosferisk maskin för vattenuppfordring ur
grufvor, och W. beslöt då att råda bot på densammas
enorma ångförbrukning. Han anställde vetenskapliga rön
öfver ångans egenskaper och leddes efter hand till
de mest genomgripande förbättringar i ångmaskinens
konstruktion. Emellertid måste han försörja sig
med tillfälligt mekaniskt arbete, från 1767 såsom
landtmätare och civilingeniör för uppgörande af planer
till kanaler, hamnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
