Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d'eau; Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle för tillfredställandet af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen eller för industriella och kommunala ändamål - Vattenlilja, namn på dels neckrosen (se d. o.), dels gula svärdsliljan (se Iris) - Vattenlinie, skeppsb., skärningslinien emellan fartygskroppens yttersida och vattenytans plan - Vattenlogg. Se Patentlogg - Vattenloppor, hafsloppor, Cladocera, zool. - Vattenlås. Se Kloak, sp. 868 - Vattenlöpare och vattenmätare, stundom nyttjade namn på braxenmyggor l. »skräddare». Se Hydrometra, zool. - Vattenmelon. Se Vattenpumpa - Vattenminskning, geol. 1. I allmän bemärkelse förstås dermed frågan om vattnets aftagande på hela jordytan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro uppförda af murverk; när de ej äro nedsänkta i
marken, utan fristående, användas dubbla murar och
mellan dessa en 0,5–1 m. tjock puddelvägg (ältad
lera) såsom tätningsmedel. På senare tider har
man börjat använda i st. f. lerpuddel cementputs,
som finslipas på väggarna invändigt. Numera bygger
man reservoarer af beton och förser deras inre ytor
med cementrappning. De flesta reservoarerna äro
öfverhvälfda och täckta med jord, för att hindra
vattnet från att frysa om vintern och uppvärmas
om sommaren samt för att utestänga ljuset och
derigenom förekomma algbildningar i vattnet. –
7. Utdelningssättet. En riklig tillgång på vatten är
ett af vattenledningens förnämsta mål, och de flesta
vattenledningar hafva ock lemnat vattenförbrukarna
obegränsad tillgång på vatten antingen mot en viss
afgift, bestämd efter egendomens afkastningsvärde
eller bostadens storlek, eller ock fritt, då
kostnaderna för vattenverkets årliga utgifter
uttaxerats på innevånarna i samhället. I London har
utdelningen varit begränsad på det sätt att i hvarje
hus funnits cisterner, som å bestämda tider fyllts
med vatten. Detta system, som kallas intermittent,
har dock medfört flere olägenheter. Till hvarje sådan
cistern måste nämligen finnas, till förhindrande
af öfversvämning, ett brädd-afloppsrör, genom
hvilket en myckenhet vatten bortrinner, då den
sjelfstängande kranen, som stänger tilloppet, när
reservoaren blifvit fylld, råkat i olag. Vatten,
som magasineras i cisterner inom hus, förlorar
derjämte i renhet och friskhet. Det intermittenta
systemet har derför på de senare åren till största
delen blifrit öfvergifvet. Att tillställa individen
en obegränsad vattentillgång har emellertid visat
sig ohållbart i längden. De otäta kranarna och
de bristfälliga ledningarna inom den enskildes
tomt bortleda ofta mer vatten under några dygn,
än hvad som åtgår för hela egendomen under året,
och dertill kommer, att intresset för ledningarnas
vidmakthållande ej visat sig så allmänt, som varit
nödigt. Detta förhållande, jämte det att slöseriet med
vatten ständigt stegrats samt att vattentillgången
ej alltid i samma mån kunnat ökas, har gjort, att
man måst tillgripa användning af vattenmätare för all
förbrukning. Mätare-systemet är sedan många år användt
i Paris, Bruxelles, Wien och Berlin samt i många
andra tyska städer. För att förekomma, att alltför
stor sparsamhet skall framtvingas genom användning
af mätare, har en minimiafgift fastställts, som är
så beräknad, att för densamma en fullt tillräcklig
vattenmängd kan erhållas. Vattenmätare finnas af
många slag, innemot 80 st. Alla hafra räkneverk,
som drifvas af turbiner eller skovelhjul eller ock
pistoner, då vattnet har samma funktion som ångan
i ångmaskinen. Till motverkande af vattenslöseriet
hafva äfven användts sådana tappkranar, som lemna
endast en viss vattenmängd för hvarje tappning, samt
s. k. kaliberkranar, genom hvilka vattnets tillopp
kan begränsas.
Se W. Humber: »A comprehensive treatise on the water
supply of cities and towns» (1876). T. W. Stone:
»Notes on water supply in new countries» (1889),
A. Milles: »Asainissement des
villes par l’eau, les égouts, les irrigations»
(1885), L. Franzius och Ed. Sonne: »Der wasserbau»
(I, 2:dra uppl. 18S2), Heusinger von Waldegg:
»Handbuch der ingenieurwissenschaften» (III, 1,
1883), G. Bechmann: »Distributions d’eau» (1838),
O. Lueger: »Die wasserversorgung der städte»
(1890 ff.); samt »Tidskr. f. byggnadsk. och
ingeniörvet.» (1866), »Ingeniörför:s förhandl.»,
»Teknisk tidskr.» och J. G. Richert: »Om
vattenledningar och vattenaflopp» (1869).
A. O. A.
Vattenlilja, namn på dels neckrosen (se d. o.),
dels gula svärdsliljan (se Iris).
Vattenlinje, skeppsb., skärningslinien emellan
fartygskroppens yttersida och vattenytans plan.
J. G. B.
Vattenlogg. Se Patentlogg.
Vattenloppor, hafsloppor, Cladocera. zool., en
underordning, hörande till ordn. Phyllopoda bland
Entomostraca O. F. Müller. Vattenlopporna äro
mycket små, från sidorna hoptryckta kräftdjur,
med oledad kropp, som ända upp till det fritt
framträdande hufvudet är beklädd af ett 2-valvligt
skal och har 2 roddarmar samt 4–6 simfötter. Bland
hithörande slägten och arter är den egentligen
s. k. vattenloppan, Daphnia pulex De Geer, den
oftast förekommande och bildar typen för en egen
familj, Daphnidae l. Daphniadeae. Hufvudet är
framdraget till ett slags näbb, der öfre antennen
sitter under näbben, och är oftast blott en liten
knöl med en tofs borst. Den undre antennen är stor
och grof, med 2 grenar, den ena med 3, den andra med
4 leder. Fotparen äro 5, af hvilka det 5:te paret
är långt aflägsnadt från det 4:de. Ögat är stort,
rundadt, med omkr. 20 facetter. Vattenloppan
träffas i de flesta vattensamlingar.
O. T. S.
Vattenlås. Se Kloak, sp. 868.
Vattenlöpare och vattenmätare, stundom nyttjade namn
på braxenmyggor l. »skräddare». Se Hydrometra, zool.
Vattenmelon. Se Vattenpumpa.
Vattenminskning, geol. 1. I allmän bemärkelse
förstås dermed frågan om vattnets aftagande på hela
jordytan. Några forskare hålla nämligen före, att
detsamma derstädes allt fortfarande minskas, och att
det slutligen helt och hållet måste försvinna. Huru
djupt man än nedträngt i jordens innandöme, har man
träffat vatten och fuktighet, och många mineral och
bergarter innehålla vatten kemiskt bundet. Om jorden
fordom varit glödande och småningom alltmer afkyles,
skulle nya stenmassor alltjämt blifva egnade att i
sprickor och håligheter upptaga vatten; och man har
beräknat, att allt vatten, som nu finnes på jordens
yta, skulle kunna existera såsom bergfuktighet
o. s. v. i dess inre. Å andra sidan har man deremot
invändt, att den smälta jordmassan möjligen redan från
början innehållit vattengas, som vid massans stelnande
blifvit fri och ingått i atmosferen, liksom sådan
gas i stor mängd afgifves från nutidens vulkaner
och lavaströmmar, för att ej tala om de oerhörda
qvantiteter, som äfven vid forntida eruptioner
bringats till ytan. Det kunde derför vara möjligt,
att det vatten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
