Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedby, socken i Kristianstads län - Vedderna (»jägare»), sannolikt desamma som sanskritförfattarnas jakko - Veddige, socken i Hallands län - Wedding-trip, Eng., bröllopsresa - Wedekind, Anton Christian - Vedel, Anders Sörensen - Vedel, Peter August Frederik Stoud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vedby, socken i Kristianstads län, Norra Asbo
härad. Areal 6,741 har. 1,622 innev. (1891). Annex
till Gråmanstorp, Lunds stift, Norra Åsbo kontrakt.
Vedderna (»jägare»), sannolikt desamma som
sanskritförfattarnas jakko, synas hafva varit den
ursprungliga och enda befolkningen på Ceylon före
hindu-eröfringen. Under den nederländska ockupationen
(1644–1796) uppträdde de i spridda grupper så långt
i n. som till Jaffna; men nu finnas de endast i
det sydöstra distriktet, der de bilda tre skilda
sociala grupper: kustbebyggare, som äro bofasta
och delvis civiliserade samt blandade med sina
singalesiska grannar, vilda l. bergsbor, hvilka
lefva helt och hållet afsides, uteslutande af
jagt, samt byinnevånare, halfnomadiska jordbrukare,
stående mellan de båda förra grupperna. Vedderna
stå således på öfvergången från naturtillstånd
till civilisation. Virchow (»Ueber die weddas von
Ceylon und ihre beziehungen zu den nachbarstämmen»,
1882) anser, att vedder och singaleser hafva mycket
gemensamt, hvilket sannolikt beror på urbefolkningens
blandning med invandrade hinduer, och att båda
afgjordt skilja sig från familjerna i norra Ceylon
och södra Indien, samt att vedderna förete vissa
analogier med de små, mörka, pre-dravidiska folken
i denna trakt, hvilka Quatrefages kallar negrito
och Huxley inrangerar i den australoida afdelningen
af menniskoslägtet. De renaste vedderna äro ett
dvärgfolk af omkr. 1,5 m. längd, med motsvarande liten
hufvudskålskapacitet, smalt, högt kranium, likt
papuaernas (index 70), svagt utstående kindkotor,
rakt, svart hår och i allmänhet mera hinduiska
än negroida drag, ehuru de hafva mörkare hy än de
vanligen olivbrune singaleserna. De vandra omkring
i små familjegrupper, som sakna hvarje politisk
eller kommunal organisation, bo i bergsskrefvor
eller ihåliga träd, kläda sig af trädens löf och
sluka råa djur, som de med sina bristfälliga vapen
kunna döda. De kunna hvarken räkna, utmärka tidens
gång eller urskilja färger och skratta aldrig,
i detta hänseende skiljande sig från nästan alla
andra raser. De synas vara det enda vilda folk,
som talar ett ariskt språk, ty deras nuvarande
tungomål synes åtminstone vara en urartad form af
singalesiska, bestående hufvudsakligen af sanskrit,
blandad med dravidiska element. Deras religion har
beskrifvits som ett slags demondyrkan, bestående af
konstlösa danser och skri, som de upphäfva för att
bortjaga de onde andarna, hvilka de förvexla med
sina förfäder. Men dessa demoner och andar äro rent
antropomorfiska varelser; om något öfvernaturligt
hafva vedderna ingen föreställning. På grund af den
ringa nativiteten äro vedderna en snart utdöende ras,
uppgående till endast några få tusen.
Veddige, socken i Hallands län, Viske härad. Areal
8,119 har. 2,060 innev. (1891). V. bildar med Ås
och Sällstorp ett regalt pastorat, Göteborgs stift,
Fjäre och Viske kontrakt.
Wedding-trip [oe’dding-tripp], Eng., bröllopsresa.
Wedekind [-kint], Anton Christian, tysk historiker,
f. 1763, hade en följd af år
anställning vid civilförvaltningen i Hannover och dog 1845
såsom »oberamtmann» vid det till riddareakademi
ombildade Michaelisklostret i Lüneburg. Bland
hans arbeten må nämnas Handbuch der welt-
und völkergeschichte (1814; 3:dje uppl. 1824),
Chronologisches handbuch der neuern geschichte (2
bd, 1816), omfattande tiden 1740–1816, och Tabula
Valdemari, primi regis Daniae (1817). W. stiftade en
fond, hvarur hvart tionde år tre pris, hvart och ett
å »1,000 thaler i guld», skola utdelas till författare
af de bästa afhandlingar i tysk historia.
Vedel, Anders Sörensen, dansk lärd, född
d. 9 Nov. 1542 i Vejle, hvaraf han tog sitt
namn (V. l. Vejle, latinis. Vellejus), blef
student 1561 och följde såsom hofmästare den
unge Tycho Brahe 1562–65 på en utländsk resa. År
1567 tog han magistergraden i Wittenberg och blef
s. å. slottspredikant på Köpenhamns slott hos konung
Fredrik II, hvarifrån han 1580 flyttade till Ribe. Der
hade han redan 1573 blifvit utnämnd till kanonikus och
1578 erhållit kallelse att efterträda sin svärfader,
prelaten Hans Svaning (d. 1584), jämte uppdraget
att skrifva Danmarks historia. Redan 1575 hade
V. utgifvit sitt förnämsta arbete, den förträffliga
öfversättningen af Saxo (ny uppl. 1610, omtryckt
1847), ett af den danska literaturens vigtigaste
språkmonument. Liknande förtjenst inlade han genom
en upplaga (1591) af hundra danska kämpavisor, på
uppdrag af drottning Sofia, samt af Adams af Bremen
verk om den nordiska kyrkans äldsta historia (på
latin efter en i Sorö funnen handskrift, 1579). Detta
oaktadt blef, sedan hans gynnare kansleren Niels
Kaas dött, prelaturen fråntagen honom 1594, emedan
han, uppskattande arbetets svårigheter, fördjupat
sig i förarbeten och ej medhunnit den länge väntade
Danmarks historia. På kunglig befallning måste han
t. o. m. öfverlemna alla sina samlingar åt sin 1594
utsedde efterträdare som historiograf, Niels Krag,
och blef äfven s. å. förbigången vid biskopsvalet i
Ribe. En liten intressant skrift är hans afhandling Om
den danske historie at beskrive (tryckt af R. Nyerup
1787). Det förtjenar också ihågkommas, att V. i
sitt liktal öfver Fredrik II 1588 vågade öppet
förklara, att konungen sannolikt genom dryckenskap
påskyndat sin död. V. dog d. 13 Febr. 1616. (Wegener
utgaf 1846 en utförlig skildring af hans lif och
literära verksamhet.) E- Ebg.
Vedel, Peter August Frederik Stoud, dansk ämbetsman,
f. 1823 i Köpenhamn, blef jur. kand. 1846
och professor 1851, men öfvergick till
utrikesdepartementet 1858 såsom departementschef och
har sedan 1864 varit direktör derstädes. V. blef
jur. hedersdoktor 1879. Han har utgifvit En
brevvexling mellem grev J. H. E. Bernstorff og
hertugen af Choiseul 1758–66 (1871) och Correspondance
ministérielle du comte J. H. E. Bernstorff 1751–70
(1882), hvartill sluter sig en historisk framställning
af Den ældre grev Bernstorffs ministerium
(s. å.). V. har dessutom till »Historisk tidsskrift»
lemnat teckningar af tvänne danska diplomater i
v. Ostens gesandtskaber (1870) och Grev Lynar (1874).
E. Ebg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
