Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welwitschia mirabilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rossignols oduglighet misslyckades (Sept. s. å.) helt
och hållet den storartade anfallsplan, hvarigenom
förstörelseverket skulle möjliggöras, och under den
nye öfverbefälhafvaren d’Elbée (se denne) värnade
»vendéerna» sitt land och sitt oberoende. Rossignol
fick då lemna befälet åt Léchelle, som visserligen
äfven var militäriskt oförmögen, men gaf sina
kraftiga underbefälhafvare Kléber, Marceau (se
denne) och dantonisten Westermann fria händer, och
derigenom besegrades d’Elbée d. 19 Okt. s. å. vid
Cholet. Léchelles dåliga anstalter beredde emellertid
den slagna armén tillfälle att rädda sig till högra
stranden af Loire, och understödd af Bretagnes
chouaner (se d. o.) gjorde sig den nye vendéeske
öfverbefälhafvaren La Rochejaquelein (se denne) till
herre öfver de der belägna delarna af departementen
Loire-inférieure och Maine-et-Loire. Visserligen
omintetgjordes hans försök att medelst en djerf
marsch tvärt igenom Bretagne till Granville träda i
förbindelse med en engelsk flotta, men på återtåget
besegrade han (vid Dol) Rossignol, som efter Léchelles
död återfått öfverbefälet. Då fick äntligen Kossignol
lemna plats för Maceau, och i Dec. s. å. lyckades
denne att med biträde af Kléber och Westermann
alldeles spränga La Rochejaqueleins »kungliga katolska
armé» (vid Le Mans och Savenay) och dermed stilla
upproret på högra Loirestranden, hvarefter Carrier (se
denne) med djurisk grymhet rasade mot fångar, qvinnor
och barn. Venster om Loire fortfor emellertid ett
guerrillakrig under den dit undkomne La Rachejaquelein
och Charette de la Contrie (se denne). Då ditsändes
general Turreau för att bringa till verkställighet
ediktet af d. 1 Aug., och under de ohyggligaste
våldsgerningar började hans »helveteskolonner»
genomströfva det olyckliga landet. Detta kom den
redan halfsläckta upprorslågan att åter blossa
upp. Visserligen stupade La Rochejaquelein i början
af år 1794, men Charette och en skogvaktare Stofflet
höllo fullständigt Turreaus 70,000 man starka här
i schack. Derigenom började omsider de republikanska
myndigheterna komma till insigt om att det barbariska
krigföringssättet ej ledde till målet. Turreau
återkallades i Maj 1794. De följande generalerna,
Vimieux, Dumas och Canclaux, sökte vinna befolkningen
genom mildhet, och efter Robespierres fall genomdref
Carnot ett konventsbeslut, som erbjöd amnesti mot
nedläggandet af vapnen. Följden deraf blef, att
Charette d. 18 Febr. 1795 lät förmå sig att i La
Jaunais med Canclaux afsluta ett fredsfördrag, och
sedan äfven Stofflet d. 2 Maj s. å. biträdt detsamma
och Hoche (se denne) derjämte förmått chouanerna
till underkastelse, tycktes upproret fullständigt
stilladt. Då chouanerna kort derefter åter rest sig,
förleddes emellertid Charette genom emigranternas
stämplingar och ett landstigningsförsök af en på
engelska skepp öfverförd emigranthär vid Quiberon
(i Bretagne) att å nyo gripa till vapen (Juni 1795),
men i förhoppning att grefven af Artois sjelf skulle
infinna sig i Vendée understödde han ej expeditionen
mot Quiberon, som tillintetgjordes af Hoche (Juli
s. å.). Då grefven af Artois
fegt återvände till England, utan att hafva tagit
befälet i Vendée, skingrades till största delen
vendéerna, som vid ryktet om prinsens ankomst till ett
antal af 15,000 man samlats under Charettes fanor. Med
en handfull trogna sökte han dock fortsätta kampen;
men ehuru äfven Stofflet i Jan. 1796 å nyo reste
sig, kunde han ej uträtta något mot Hoche, som i
Sept. 1795 fått öfverbefälet äfven i Vendée samt
genom klokhet och kraft småningom återställde lugnet
och ordningen i det olyckliga landet. Slutligen blef
Stofflet d. 24 Febr. 1796 tillfångatagen och skjuten,
och i Mars s. å. drabbade samma öde Charette. Dermed
kunna vendéekrigen i hufvudsak anses afslutade;
fullständigt blefvo de det 1800, då Bonaparte genom
religionsfrihetens betryggande och löfte om amnesti
i förening med några kraftiga mått och steg förmådde
de sista insurgentskarorna att underkasta sig. Under
»hundra dagarna» (1815) utbröt åter en rojalistisk
resning i Vendée, men blef genast stillad. Ett försök
att efter 1830 års revolution åstadkomma en dylik
resning till förmån för Karl X:s hus qväfdes i lindan.
S. B.
Vendel, socken i Upsala län, Örbyhus härad,
Vendels tingslag. Areal 16,930 har. 2,936
innev. (1891). V. utgör ett regalt pastorat, Upsala
stift, Örbyhus kontrakt.
Vendelboerne. Se Vendsyssel.
Vendelrot, radix (l. rhizoma) Valerianae, farmak.,
en drog, som består af den torkade jordstammen
och birötterna af Valeriana officinalis (se
Valeriana). Den drog, som tages af valeriana-stånd,
vuxna å klippor eller torrare mark, är bättre och
kraftigare än den, som fås af stånd, hvilka uppgräfvas
å fuktiga ställen. Insamlingen af drogen bör ske
om hösten. Den uppgräfda knölstammen, som oriktigt
kallas rot och rotstock, skall med rottågornas
bibehållande försigtigt rengöras medelst borstning
(icke tvättning) från vidhängande jordpartiklar och
derefter så skyndsamt som möjligt torkas i skugga
samt väl förvaras i noggrant tillslutet kärl,
som skyddar mot luftombyte och ljus. Den omkr. 2
cm. långa knölstammen hos god drog är vanligen
alldeles öfvertäckt af smala rottågor (omkr. 1 mm.),
som hafva en vexlande längd (8–12 cm.). Den torkade
drogens färg vexlar hos olika slag mellan blekare
grågulbrunt (den vanligaste) till nästan svartbrunt
(såsom hos en del droger från bergstrakter). Väl
behandlad och bevarad drog har en egen aromatisk,
sötaktigt bitter smak och en stark, genomträngande,
obehaglig lukt, erinrande om vissa slag af gammal
ost. Man säger, att smaken och lukten äro mycket
omtyckta af kattor, som derför böra utestängas från
lokalen, der drogen torkas. Vendelrot kunde mycket
väl insamlas i tillräcklig mängd i Sverige, men denna
insamling försummas, så att drogen måste införas
utifrån, mest från mellersta och södra Tyskland. Sedan
äldsta tider bär vendelroten namnet r. V. minoris,
till skilnad från den mycket gröfre r. V. majoris af
V. Phu L., som har en lång och tjock knölstam med
ensidigt å undre delen af omkretsen ordnade gröfre
rottågor. Drogen af V. celtica L. är i alla hänseenden
lätt skild från de förra genom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
