Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vendiskt tungomål, en spegelbild af folket sjelf;
han väcker kärlek till språk och sed. Hans visor
(med musik af honom och Kocor) blefvo hela folkets
egendom. Något yngre är Johan Ernst Smoler (Schmaler),
f. 1816. Under vandringar härs och tvärs lärde han
känna folket, upptecknade seder och bruk, samlade
folkvisor (utg. af L. Haupt och Schmaler i 2 bd,
1842–43). Smoler stod i förbindelse med Purkyne,
Celakowsky och Sreznevzki; den nationella rörelsen
eldades ytterligare af panslavisterna Stur och
Kollar. 1842 började J. P. Jordan (f. 1818, en tid
prof. i slav. språk i Leipzig, utgifvare af »Slavische
jahrbücher») tidningen » Jutnicka» (Morgonrodnaden),
senare fortsatt af Seiler o. a. Snart uppstodo
flere tidningar, och den periodiska literaturen
tillvann sig en fast läsarekrets. 1847 bildades
hos venderna liksom hos flere andra slaviska folk
ett nationelt sällskap, Macica serbska, hvars
»tidskrift» (»Casopis», sedan 1848) innehåller
det mesta af hvad som är af infödda skrifvet om
serbernas historia, etnografi, språk, folkdiktning
o. s. v. En annan literär tidskrift, »Luzican»,
började 1860 utgifvas af Michael Hórnik (f. 1833,
sedan 1868 redaktör af »Macica serbskas» tidskrift),
senare fortsatt af Schmaler och andra. Hornik,
som varit en synnerligen duktig medarbetare
i åtskilliga tidskrifter, är en bland de bäste
kännarna af sitt folk och dess historia (särskildt
verksam är han för de katolske serberna). Till de
flitigaste och kunnigaste medarbetarna i »Macicas»
tidskrift och i »Luzican» höra vidare C. T. Pfuhl
(f. 1825) och K. A. Jenc (f. 1828). »Ungsorbernas»
organ var sedan 1876 »Lipa serbska», som 1881
förenades med »Luzican» under titeln »Luzica»,
under redaktion af E. Muka (f. 1854). Bland yngre
vittra författare kan nämnas Jak. Bart (f. 1857),
som skrifvit det historiska dramat »På borgvallen»
(1880) och noveller. Hvad nu är anfördt, rör
hufvudsakligen högsorberna (i Sachsen), som gått
i spetsen för den nationella rörelsen. Lågsorberna,
under betydligt sämre yttre vilkor (i Preussen), hafva
emellertid efter hand blifvit väckta af sina bröders
föredöme. Banbrytare bland dem var Johann Friedrich
Tesnar (f. 1829), författare af hufvudsakligen
religiös literatur, predikningar o. a. Deras mest
betydande skaldenamn är Mato Kósyk (f. 1853,
sedan 1883 i Amerika), hvilken skrifvit Serbska swazba
w Blotach (Det vendiska bröllopet i Spreewald, 1880),
Prerada markyrofy Gera (Markgrefve Geros förräderi,
1882) o. a.; derjämte märkes tysken Sauerwein med
sina Serbske stucki (1811). Sedan 1881 utkommer den
1848 grundlagda tidskriften »Bramborski casnik»
förstorad under titeln »Bramborske nowiny». 1880
stiftades en lågsorbisk afdelning af Macica serbska. –
Om den vendiska literaturens historia se Pypin
och Spasowicz: »Gesch. d. slav. literaturen»
(II, 2, 1884; med tillägg af T. Pech); Ducman:
»Pismowstwo katholskich serbow» (1869); Jenc;
»Pismovstwo a spisowarjo delnjoluz. serbow» (1881).
Lll.
Vendiska språket (äfven kalladt sorbiska eller
lausitzska, af sina egare serbiska) talas numera af
omkr. 150,000 pers. i
konungariket Sachsen (östra hörnet), prov. Schlesien
(nordvestra hörnet), och södra Brandenburg (omkring
Kottbus), på båda sidor om Sprees öfversta
lopp. Språket hör jämte tsjechiska (böhmiska)
och polska till den vestra gruppen af slaviska
språk. Gammalt tj blir ts (c), dj blir dz eller z
(d. v. s. ton. s), t. ex. sweca (läs svetsa), ljus,
hospoza, fru; or, ol mellan två kons. ger -ro-, -lo-,
t. ex. glos (hlos), röst, broda, skägg-; nasalt e ger
(j)a l. (j)e-, nasalt o ger u, t. ex. vjazac, binda,
ruka, hand. Tonvigten faller alltid på ordets första
stafvelse. Språket tryckes dels med »tyska», dels med
latinska bokstäfver; ortografien är en efterbildning
af den tsjechiska. Dualis finnes qvar både i nomen
och i verb; s-aorist och slav. imperfektum finnas
i behåll. Dialekterna fördela sig på två större
grupper, representerade af hvar sitt skriftspråk:
lågsorbiska i n. (50,000 talande, alla protestanter),
högsorbiska i s. (100,000 talande, deribland
10,000 katoliker). De skiljas lättast derigenom
att i Lågsorb. gammalt g behåller sin valör,
i Högsorb. ersättes af frikativa ([gamma], skrifves
h). Inom Lågsorb. skiljas 7 olika dialekter, af
hvilka Kottbus-Spremberg-gruppen gifvit upphof till
skriftspråket (hvarförutom tre andra stå i begrepp att
försvinna). Inom Högsorb. skiljer man tio dialekter,
bland hvilka Bautzengruppen ligger till grund för
skriftspråket. Dessutom räknar man fyra dialekter,
som stå på gränsen mellan låg- och högsorbiska
(t. ex. Muskau, Senftenberg). De äldsta minnesmärken
af lågsorbisk skriftdialekt äro ett »Fader vår»
hos Bohoric från 1584 och en psalmbok från 1656,
vigtigast bibelöfversättningen af G. Fabricius (Nya
test. 1709) och J. F. Fritze (Gamla test. 1796); äldre
äro Jakubicas öfvers. af Nya test. på Sorau-dialekt
(hskr. från 1548) samt A. Mollers psalmbok och
katekes på Lübbenau-dialekt (1574). Ordbok af Zwahr
(Sprembeig 1847), dålig; »Hist. u. vergleich. laut-
und formen-lehre d. niedersorb. sprache»af K. E.
Mucke (Leipzig 1891), prisskrift; syntax af Liebsch
(1884). Det tidigaste alstret af högsorbiskt språk är
Bautzens borgared från slutet af 15:de årh., dernäst
en katekes från 1597 (Löbaudial.), Frenzels (Brancels)
öfvers. af Matteus och Markus 1670 (bergsdialekt) samt
Swetliks perikoper och psalmer (1690 och 1696;
kat. dialekt); af den högsorbiska skriftdialekten en
evangeliebok från 1695. Grammatik och ordbok af Pfuhl:
»Laut- und formenlehre der oberlausitz.-wend. sprache»
(Bautzen 1867) och »Lausitzisch-wendisches
wörterbuch» (Bautzen 1866). Lll.
Vendiska städerna. Se Vender.
Vendland. Se Vender.
Vendôme [vangrdåm], stad i franska
depart. Loir-et-Cher, vid Loir och jernvägen
Paris–Tour. 7,843 innev. (1886). Lycée. Bibliotek
på omkr. 15,000 bd samt museum (företrädesvis
arkeologiskt), tillhöriga ett arkeologiskt och
vetenskapligt sällskap. Slott (efter hvilket
grefveslägten Vendôme blifvit uppkallad),
hvars äldsta delar tillhöra 11:te årh. V. synes
ursprungligen hafva varit en gallisk stad. Omkring det
der sedermera anlagda feodalslottet har den moderna
staden uppvuxit. Vid slutet af 10:de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
