Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lepanto (se d. o.), som dock blef utan resultat; ty
öfvergifvet af sina bundsförvanter, måste V. 1573
sluta fred med uppoffrande af Cypern. I början af
1600-talet hade V. sin »kulturkamp», som uppblossade
med anledning af republikens förbud mot gåfva eller
försäljning af kyrkliga gods och fonder utan statens
bifall samt af påfvens fordran på vissa vilkor för
erkännande af den nye venezianske patriarken. Då Paul
V upphäfde republikens beslut, försvarade hennes
statsteolog Paolo Sarpi (se denne), »den katolske
Luther», med kraft hennes rättigheter. Då påfven
slungade bannstrålen mot V. (1606), förklarade dess
styrelse den vara utan verkan samt utvisade från
statsområdet jesuiterna och ett par andra andliga
ordnar. Vid den slutliga uppgörelsen (1607) behöll
V. öfverhanden. Den spanska regeringens försök att
genom en af dess sändebud i V., markisen af Bedmar
(se denne), ledd sammansvärjning störta republiken
afvärjdes lyckligt (1618). På Frankrikes sida
deltog V. i Mantuanska arfföljdskriget (1627–30)
mot Spanien och Österrike och förmåddes af Richelieu
(fördrag i S:t Jean Maurienne i Savojen 1630) att
lofva Gustaf Adolf subsidier (hvilka dock aldrig
utföllo). Deremot afslog det Gustaf Adolfs 1631
genom Rasch framställda alliansanbud, sedan det i
Regensburg (Okt. 1630) fått en förmånlig fred med
kejsaren. Men det var Sverige nyttigt genom sin
medling (genom Alvise Contarini) vid westfaliska
fredsförhandlingarna, ehuru Sverige ej kunde lyssna
till dess 1646 i Stockholm framställda anhållan om
hjelp mot osmanerna. Dessa hade 1645 börjat angripa
ön Kandia. Trots en rad af lysande sjösegrar, hvartill
intet annat lands historia kan uppvisa något liknande
(Tommaso Morosinis seger vid Resti 1647, Da Rivas
vid Foscia, 1649, Ludovico Leonardo Mocenigos vid
Paros 1651, Lazzaro Mocenigos vid Dardanellerna 1655
och 1657, Marcellos derstädes 1656), och trots den
ärorika uthållighet, hvarmed Francesco Morosini (se
d. o.) och Caterino Cornaro försvarade staden Kandia
(som nödgades kapitulera 1669), togo osmanerna ön
(några platser innehade V. till 1715). Men såsom
Österrikes bundsförvant (sedan 1684) i dess krig mot
Porten tog V. en lysande hämd: Francesco Morosini
(doge 1688–94) eröfrade Santa Maura samt, i förening
med O. V. v. Königsmark, 1686–87 Morea, medan
flottan under Da Molino, Jacopo Cornaro m. fl. vann
glänsande segrar. Genom freden i Karlovicz (1699)
tillförsäkrades V. morea och åtskilliga eröfrade
platser i Dalmatien. Det var den gamla republikens
sista triumf. 1714 återeröfrade osmanerna Morea och
Santa Maura. Visserligen misslyckades de i sitt
angrepp på det af Schulenburg försvarade Korfu
(1716) och ledo nederlag till sjös (venezianska
flottans sista stora seger, vid Cerigo 1717, under
Andrea Pisani) samt i Dalmatien, men, lemnadt i
sticket af sin bundsförvant Österrike, måste V. i
Posjarevats-freden (1718) afträda Morea. Efter denna
tid frestade V. ej mera krigslyckan, utan iakttog en
sträng neutralitet. Trots denna behandlades republiken
under franska revolutionskrigen af general Bonaparte
med hänsynslöshet och måste 1796 åt fransmännen
inrymma flere fasta platser. Då regeringen derför
slöt sig till Österrike och befolkningen under
fransmännens framryckande i Steiermark här och hvar
reste sig i deras rygg, förklarade Bonaparte efter
preliminärfreden med Österrike i Leoben (April 1797)
republiken krig. Undfallenhet för den mäktige gagnade
till intet. Den 12 Maj 1797 förklarade Stora rådet,
der den siste dogen, Ludovico Manin (d. 1802),
presiderade, allt vidare motstånd omöjligt, och d. 16
besattes staden af fransmännen, som, äfven sedan fred
slutits i Milano s. å., läto V. undergå en vandalisk
behandling: konstverk och föremål af historiskt värde
bortfördes eller förstördes, arsenalen utplundrades
eller brändes, fartyg togos och 26 mill. francs
utpressades. Vid freden i Campo-Formio (Okt. 1797)
öfverlemnade Frankrike trots freden med V. åt
Österrike det venezianska området venster om Adige
jämte Istrien och Dalmatien, medan landet höger om
nämnda flod förenades med den nyskapade Cisalpinska
republiken, och Joniska öarna (se d. o.) till en
början kommo under Frankrike. I Pressburgfreden
(1805) nödgades Österrike afstå sin del af V.,
hvilken med det öfriga V. uppgick i det af Napoleon
skapade konungariket Italien, och 1809 lade Napoleon
Istrien och Dalmatien till de under hans särskilda
förvaltning stående Illyriska provinserna. Genom
första Parisfreden (1814) och Wien-kongressakten
(1815) återfick Österrike Istrien och Dalmatien samt
erhöll derjämte nästan hela den forna republiken V:s
italienska område, hvilket sistnämda d. 7 April 1815
förenades med Österrikes lombardiska besittningar
till ett konungarike Lombardiet-Venezia. Under
dessa politiska omkastningar sjönko staden V:s
handel och rikedom alltmer, och Trieste tog arf efter
»Adrias drottning». Stadens förklarande för frihamn
(1830) tycktes skola medföra en lyftning. Men så
kom revolutionsåret 1848. Vid underrättelsen om
resningen i Milano utbröt i Mars 1848 ett uppror i
V. Den Österrikiska garnisonen lemnade staden utan
svärdsslag, republiken utropades och en provisorisk
regering tillsattes med demokraterna Daniele Manin
(se denne), den siste dogens brorson, och Tommaseo
i spetsen. Manin kom snart att faktiskt utöfva
en diktators absoluta makt. Emellertid började
österrikarna innesluta staden. Manin yrkade på ett
energiskt motstånd, äfven under de mest tröstlösa
utsigter. Äntligen d. 22 Aug. 1849 kapitulerade
den af bombardement, hunger och kolera lidande
och på försvarsmedel blottade staden på billiga
vilkor. Stämningen emot Österrike var emellertid
fientlig och blef allt bittrare efter 1859 års
krig, som väl medförde Lombardiets förening med
konungariket Italien, men trots de af Napoleon
III väckta förhoppningarna ej löste V. ur de tyska
bojorna. Genom 1866 års krig förmåddes kejsar Frans
Josef att i Juli 1866 afträda V. till kejsar Napoleon,
hvilket bekräftades i den italiensk-österrikiska
freden i Wien d. 3 Okt., hvarvid Italien åtog sig
att betala provinsen V:s skuld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
