Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verb ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbildat en konstruktion, som öfverensstämmer
med passivets: cadere ab aliquo = »falla för
någon» (egentl. orsaken utgående från någon),
ungefär detsamma som occidi ab aliquo = »dödas af
någon». Sv. blifva är pass. till göra, alldeles som
Lat. fio (egentl. = »blifva») med passiv konstruktion
till facio, »göra»; vidare dö i förhållande till
döda, o. s. v. T. scheinen (egentl. = »skina»)
har samma betydelse som Sv. »synas», sål. ett slags
pass. till sehen, »se». Men såsom grammatisk kategori
kan passivet först då sägas vara till, när det bildas
af samma stam som aktivet genom ett för alla (eller en
bestämd grupp) gemensamt bildningselement. T. ex. om
de urgermanska verben på -nan (jfr T. lernen,
»lära sig», ett slags passiv, reflexiv, till lehren,
»lära») kommit derhän att utgöra mönster för en
bildning med passiv betydelse af hvilket verb som
hälst, ungefär som man kan bilda fyllna (= fyllas)
till fylla o. s. v., så kunde man kalla bildningen
på -na i Sv. för passiv. Det är ungefär på det
sättet, som man har att tänka sig, att passivet
i sanskrit på -ya-te (3:dje sing. pr.) uppkommit
af verba med intransitiv betydelse på -ya-ti
(3:dje sing. pr. akt.), blott så, att de mediala
personaländelserna blifvit förherskande i passivum. I
Grek. har pass. utvecklats ur medium eller är i det
hela lika med detsamma. I Lat. torde också vissa
mediala former hafva legat till grund, men det
egentliga passivmärket är der, liksom i de keltiska
språken, ett r: capior, »jag tages» (capio, »jag
tager»). I de moderna språken bildas passivum antingen
genom omskrifning med participium perf. (pass.) och
ett hjelpverb med betydelsen »vara», »blifva»
(Fr., T. o. s. v. liksom delvis i de äldre språken),
eller också har ett genom sammansättning uppkommet
medium (reflexivum) blifvit passivum: så vissa
förbindelser i Fr. med se. I Sv. har pass. på -s
ur -st, -sk utvecklats ur ett medium, bildadt med
urspr. prom. sik, »sig.» – Liksom aktiva (neutrala)
former kunna användas i passiv betydelse, så kunna
urspr. passiva former småningom öfvergå till att
användas i aktiv (neutral) betydelse. Ett slående
exempel är det norsk-danska jeg synes = »det synes
mig», »jag tycker». – I sammanhang med verbets
genus står enligt det föregående indelningen i
transitiva och intransitiva verb (se dessa ord),
som båda kunna användas neutralt, då den i verbet
uttryckta verksamheten eller tillståndet (skeendet)
utsäges endast i och för sig utan förhållande till
ett objekt. Endast de transitiva verben kunna hafva
fullständigt passivum, de intransitiva egentligen
blott i opersonliga uttryck, jfr t. ex. Lat. curritur,
»det springes» (= »man springer»). I sammanhang med
medium hafva de s. k. reflexiva verben utvecklats;
reflexiviteten uttryckes i allmänhet genom reflexiva
pronomina som objekt (eller i adverbial ställning),
t. ex. Sv. erinra sig. Ur reflexiva eller passiva
uttryck framgå ofta s. k. reciproka verb, uttryckande
ömsesidighet i verksamheten, t. ex. Sv. slås (= »slå
hvarandra»); reciprok betydelse kan naturligtvis
förefinnas under andra former, t. ex. gräla. För
såvidt ett verb i passiv form förlorat den passiva
betydelsen, kallas det deponens (af
Lat. deponere, »aflägga», näml. den passiva
betydelsen), vare sig med reciprok-reflexiv
(neutral) betydelse, såsom i Lat. niti, »stödja
sig», Sv. slås, stångas, kappas, eller till följd af
längre gående förskjutning med transitiv betydelse,
i det de börjat konstrueras med ackusativobjekt,
t. ex. Lat. hortor, »jag uppmanar», Sv. hoppas
o. s. v. Med semideponens (specielt inom latinska
grammatiken) menar man ett verb, hvars formsystem
är sammansatt af delvis aktiva, delvis passiva
former i olika kategorier, t. ex. Lat. andeo –
ausus sum – audere, »våga«. Omvändt tjenstgöra
i passiv funktion verb, som hafva aktiv form (jfr
cadere, fio o. s. v., se ofvan). De kallas i den
latinska grammatiken activo-passiva, t. ex. vapulo,
»jag piskas», veneo, »jag säljes», o. s. v. –
I afseende på den art af handling (skeende
o. s. v.), som verben hafva, »aktionsarten» (se
under Tempus), äro flere slag tänkbara. Bland de
oftast med namn förekommande typerna märkas: 1)
med större eller mindre anslutning till tidsarten:
a) imperfektiva med underafdelningarna α) durativa,
uttryckande oafbruten fortvaro, och β) iterativa
l. freqventativa, uttryckande upprepad handling ofta
med intensiv anstrykning (Lat. agitare, »pådrifva»);
b) perfektiva eller momentana, uttryckande handlingens
förläggande till en enhetligt tänkt tidpunkt, ofta
med bibetydelse af densammas afslutning i denna
tidpunkt, med några speciella grupper: α) inchoativa,
uttryckande en handlings inträde (Lat. verba på -sco),
β) enkelt perfektiva, γ) iterativt perfektiva
o. s. v. (se under Tempus); 2) utan uttryckt
tidsart: a) intensiva, uttryckande förstärkning i
verbalbegreppet (t. ex. storspringa o. s. v.), b)
desiderativa, uttryckande en önskan (Lat. esurio,
»jag önskar äta»), c) diminutiva, uttryckande
förminskning (Lat. cantillo, »jag småsjunger»). d)
faktitiva, uttryckande framkallande af en egenskap
(Grek. [iso], [isóo] »jag gör jämn»), e) kausativa,
förekommande i vissa språk med specifik bildning
(t. ex. i sanskrit) och med betydelsen »föranleda»,
»komma någon att göra något» (jfr T. gehen machen,
Fr. faire aller), o. a. arter.
Med hjelpverb menar man sådana verb, hvilkas konkreta
betydelse afnötts, och som i stället, mest i de
moderna språken, användas för att (analytiskt)
bilda vissa böjningskategorier (se vidare
Hjelpverb). Verbet vara (jag är, Lat. sum, o. s. v.), såsom
förbindande subjekt och predikat, kallar man verbum
substantivum. – Indelningen i primära och sekundära
(primitiva och derivata) afser verbens egenskap att
icke kunna härledas af andra i språket befintliga ord
(t. ex. bära, som icke han härledas ur något annat
samtidigt ord) eller att förutsätta ett sådant ord
(t. ex. täcka af tak, fylla af full o. s. v.). Denna
indelning har emellertid ringa betydelse; ty verb,
som nu se ut att vara primitiva, kunna i en tidigare
period varit derivata (härledda). Med afseende
på indelningen tematiska och otematiska verb jfr
Presens. – Verbens böjning, hvarmed menas de olika
former ett verb antager för olika numeri, personer,
tempora, modi o. s. v., kallas konjugation (se
d. art., der det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
