Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werlauff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven porträtt och, efter en resa till Orienten 1875,
dessutom orientaliska figurtaflor.
Werlauff, Erik Kristian, dansk historiker, född
i Köpenhamn d. 2 Juli 1781, blef student 1796 och
jur. kandidat 1802. Redan 1798 vann han anställning
vid k. biblioteket, der han avancerade till
bibliotekarie 1823 och verkade som överbibliotekarie
1829–61. År 1808 tog W. filos. doktorsgraden med
en disputation om den lärde isländaren Are Frode,
hvarpå han befordrades 1810 till adjunkt och 1812
till professor i nordisk historia vid universitetet,
der han i 40 år höll föreläsningar, grundliga,
men utan större lyftning. Han fick afsked 1867 och
dog d. 5 Juni 1871. W. egde vidsträckt beläsenhet
och stor kritisk förmåga, men förblef alltid en
kammarlärd, som hade sin enda glädje i studier
och aldrig sökte umgänge eller någonsin satte sin
fot utom de danska öarna. Som frukt af hans arbete
föreligger nästan intet verk om ett större ämne,
men väl en mängd afhandlingar, som innehålla en
rikedom på upplysningar, och som oftast framkallats
af yttre anledningar. De vigtigaste äro Forsög til det
danske sprogs historie i hertugdömmet Slesvig (1819),
Historiske efterretninger om det store kgl. bibliothek
(1825; 2:a uppl. 1844), Kjöbenhavns universitets
historie indtil reformationen (1836 och 1850),
Historiske antegnelser til Holbergs lystspil (1838;
2:dra uppl. 1858), med tillhörande noter till Holbergs
»Kiels Klim» (1841) och »Peder Paars» (1862). Vidare
må nämnas Den nordiske ravhandels historie (1835),
Prokops efterretninger om Norden (1841), Om Norges
forening med Sverige under Magnus Smek (1829), Om
ældre grænsebestemmelser mellem Norge og Sverrig
(1845) samt skildringar af Oluf Worms och Arne
Magnussons betydelse för fornforskningen. W. utgaf
också tillsammans med Thorlacius »Noregs konunga
sögur» (IV–VI; 1813–26) och med L. Engelstoft
»Scriptores rerum danicarum» (VIII, 1834).
E. Ebg.
Verlden, i vidsträcktaste mening sammanfattningen
af allt varande, af allt, som finnes (Grek. kosmos,
Lat. universum, det förra beteckning för verldsalltet
såsom ett ordnadt helt; se Verldssystem). I denna
vidsträcktaste mening fattade de gamle grekiske
filosoferna ordet och detta har sedan varit samt är
ännu fallet med panteistiska och materialistiska
skolor och åskådningar af olika slag. Enligt
Nya testamentet och den kristna åskådningen är
»verlden» i vidsträckt mening allt utom Gud,
d. v. s. sammanfattningen af allt, som Gud har
skapat. I denna mening förekommer ordet (kosmos)
redan i de gammaltestamentliga apokryferna Vishetens
bok och 2:dra Makkabéerboken. I Gamla testamentets
öfriga apokryfer finnes lika litet som i dess
kanoniska böcker någon enhetlig beteckning för
Guds skapelse, utan såsom beteckning för verlden i
denna vidsträcktare mening begagnas der uttrycket
»himmelen och jorden» eller »himmel och jord». Utom i
denna vidsträcktare mening begagnar Nya test. ordet
»verlden» äfven i en inskränktare mening, liktydigt
med »jorden», hvilken användning ordet ofta har också
i det allmänna språkbruket,
såsom då man t. ex. talar om de olika verldsdelarna
(Europa, Asien o. s. v.). Men i Nya test. har
uttrycket »verlden» dessutom en etisk betydelse,
beroende derpå att ur nytestamentlig synpunkt verlden
behöfde frälsas, emedan den var en i synd fallen
verld. Denna synpunkt gör sig for Nya testamentets
åskådning så starkt gällande, att der ofta begagnas
uttryck, som kunna innebära, att hela verlden såsom
sådan är ett mot Gud fientligt rike, såsom t. ex. när
djefvulen kallas »verldens furste» (Grek. ho tou
kosmou archon, Lat. princeps mundi, Joh. 14:
30; 16: 11), eller när det heter: »hela verlden
(Grek. kosmos, Lat. mundus) är i det ondas våld»
(1 Joh. 5: 19). Denna uppfattning var grunden till
den sjukliga medeltidsasketismen och i väsentlig
mån till hela munkväsendet. Att dessa och dylika
bibelställen icke åsyfta den skapade verlden eller
jorden såsom sådan, visa emellertid andra yttranden,
t. ex.: »jorden (Grek. he ge, Lat. terra) är Herrens
och allt hvad derpå är» (1 Kor. 10: 26) eller: »intet
(nämligen af det som jorden bär el. frambringar)
är i sig sjelf orent» (Rom. 14: 14). Derför måste
man antaga, att uttrycket »verlden» i etisk mening
syftar på den onda viljans makt och välde i verlden,
såsom också den nu gällande katekesen förklarar: »Med
verlden förstås de oomvända menniskorna samt deras
onda väsende och förargliga lefverne». – Någon gång
är också ordet »verlden» i Nya test. en öfversättning
af Grek. aion, Lat. sceculum, men då i betydelsen
verldsålder eller tillvaro, »denna verlden» i motsats
mot »den kommande verlden» (se t. ex. Matt. 12:
32), samt äfven i betydelsen af det i den jordiska
tillvaron rådande »verldsväsendet» (Rom. 12: 2). –
Se vidare Eschatologi, Kosmologi, Mytologi, Skapelse.
J. P.
Verldens Sju underverk kallas sedan gammalt sju verk
af forntidens konst, hvilka för sin storlek, skönhet
och varaktighet uppväckt samtidens och efterverldens
häpnad och beundran. Under benämningen innefattades 1)
Egyptens pyramider, 2) Babylons murar och Semiramis’
hängande trädgårdar, 3) Artemis’ (Dianas) tempel i
Efesos, 4) Fidias’ Olympiske Zevs, 5) Mausoleum i
Halikarnassos, 6) Kolossen på Rhodos och 7) Fyrtornet
(Faros) vid Alexandria.
Verldens skapelse. Se Skapelse. – Bland de många årtal,
vid hvilka kronologerna fäst verldens skapelse
såsom epok för tidräkningen, må här följande tre
upptagas. Den österländska kyrkan sätter verldens
skapelse till söndagen d. 1 Sept. 5508 f. Kr. Denna
aera, som kallas den bysantinska, var i borgerligt
bruk hos grekerna sedan det trullanska mötet i
Konstantinopel 692, afskaffades hos ryssarna år
1700 och har öfvergifvits äfven i Grekland. Vårt
år 1893 är år 7401–7402 i den bysantinska aeran. –
Judarna sätta verldens skapelse på onsdagen (den
skapelsedag, då Gud skapade sol, måne och stjernor,
1 Mos. 1: 14–19) d. 24 Sept., då de anse solen hafva
varit i höstdagjamningen, år 3760 f. Kr.; men deras
epok är nära ett år äldre och räknas från Molad tohu
(»tomhetens nymåne»), som inföll på måndagen d. 7
Okt. 3761 f. Kr. Derifrån räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
