Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfånget beträffar –, men han är dock en af nutidens
ryktbaraste språkforskare, detta på grund af sin 1876
i »Zeitschrift für vergleichende sprachforschung»
publicerade lilla, men snillrika och i mer än ett
afseende epokgörande uppsats Eine ausnahme der ersten
lautverschiebung, hvari han uppvisar den ursprungliga
indo-europeiska accentens genomgripande betydelse för
språkutvecklingen (den s. k. »vernerska lagen»). Se
Ljudskridning.
Werner, detsamma som nonie (se d. o.).
Wernent. Se Skapolit.
Vernerska lagen. Se Ljudskridning, sp. 1537 o. 1539,
samt Verner, K. A.
Vernet [värne’], fransk målareslägt. 1. Claude Joseph
V., f. 1714 i Avignon, d. 1789 i Paris, son till en
dekorationsmålare, reste 1732 sjövägen från Marseille
till Italien, hvarvid han förälskade sig i hafvet
med dess rörelser och fårgeffekter. I Rom arbetade
han hos en marinmålare, men derjämte studerade han
i stadens omgifningar landskap och ruiner samt alla
slags luft- och ljusfenomen. 1753 återkom han till
Paris och blef s. å. medlem af konstakademien, då
han såsom receptionsstycke lemnade Vy af en sjöhamn
i solnedgång. Hans arbeten, som bestå af italienska
landskap och i synnerhet mariner, utmärka sig för sin
kraftiga verkan i belysningen (solljus och månsken,
åskväder och sken af eldsvådor o. s. v.), oftast
äfven med lyckligt valdt och utfördt staffage,
hvilket allt gjorde honom till 18:de århundradets
mest omtyckte naturskildrare. I Louvre finnas af honom
15 stora bilder af franska hamnstäder (1754–65) samt
29 landskap af alla slag. Äfven i många andra museer
träffas taflor af hans hand. Sveriges Nationalmuseum
eger 6, af hvilka de flesta äro mariner. – 2. Antoine
Charles Horace V., kallad Carle V., den förres yngste
son, f. 1758 i Bordeaux, d. i Paris 1835, började
redan vid 5 års ålder rita hästar på ett öfverraskande
sätt, inträdde tidigt i skola och vann redan vid unga
år sitt första pris, hvarefter han snart reste till
Italien, men fann sig föga tillfredsställd af dess
konst. Gripen af melankoli, höll han på att göra sig
till munk och lemna måleriet, då han 1787 hemkallades
af fadern, som gifte bort honom och lockade honom
åter öfver till konsten. Han utställde derefter för
första gången en stor tafla, Romerskt triumftåg,
hvari han bröt med alla äldre traditioner, särskildt
i framställningen af hästarna. Under direktoriet
(1795–99) visade sig hans egentliga begåfning dels
i teckning af karikaturer, dels i krigsbilder,
ibland i olja och i stort format, men vanligast
mindre, mera intima soldatscener, som återgåfvos i
litografi. Efter restaurationen (1815) målade han
mest jagter, kapplöpningar, ryttare o. dyl. samt
utförde derjämte en ofantlig mängd litografier, hvilka
voro synnerligen eftersökta. Efter 1820-talets slut
producerade han föga. – 3. Horace V., den föregåendes
son, f. i Paris 1789, d. derst. 1863, var lärjunge
af Vincent och gjorde sålunda sina första studier
under inflytande af Davids skola, med dess stränga
fordringar på teckning. Men sedan inverkade under
1820-talet den
romantiska skolan i Frankrike på honom och var då bestämmande
ej blott för hans val af ämnen, utan äfven för
behandlingssättet. Slutligen, då han efter 1828 lefde
i Rom såsom direktör för der varande franska akademi,
föresväfvade honom helt säkert en sträfvan att söka
förena romantiken med den ideala åskådningen. Men
hans väsende var i sjelfva verket så egendomligt,
att alla dessa inflytelser hade föga betydenhet, utan
lätt skötos undan. Nog af, hos V. fanns lusten att
förena teckning och färg, och denna lust ställde honom
som en medlare mellan klassicitet och romantik. Men
den realistiska tendensen var dock hos honom den
herskande, ehuru den alltid sökte gifva yttre form åt
ett innehåll, som var af betydelse för honom och hans
tid, och detta innehåll vardt med nödvändighet främst
och mäktigast krigets rymd, soldaternas lif. Deri
ligger hans förnämsta betydelse för det franska
måleriet. – Hos V. hade hans farfaders och faders
konstnärliga lust samlats. Äfven han började tidigt
visa anlag, i synnerhet för att teckna soldater,
och under hans skolår var teckning hans förnämsta
sysselsättning, hvarför hans bokliga bildning blef
skäligen bristfällig. Han visade jämväl tidigt
sin egendomliga förmåga att teckna ur minnet och
lemnade på beställning ritningar för modejournaler
o. dyl. Hos sin lärare Vincent förvärfvade han
derjämte kunskap om formen och hvad för öfrigt till
konstutöfningen hörde, men han lyckades icke eröfra
romerska priset, då den akademiska formskönheten var
honom alldeles emot. Men redan 1810 hade han gjort
sig bemärkt såsom hästmålare, och 1817 började han
framträda med större bataljmålningar, af, hvilka den
första var Slaget vid Tolosa. Men ännu var han icke
sig sjelf, särskildt i de nakna figurerna, hvaremot
han nådde bättre verkan i krigiska genrebilder
(t. ex. Poniatowskis död, allmänt känd genom
kopparstick och litografier). Mellan 1815 och 1824
var denna genreartade skildring af soldatlifvet det
område, der han rörde sig friast och vann största
erkännande. Det var samtidigt med Delavignes dikt
»Messéniennes» öfver de vid Waterloo fallne hjeltarna
och Bérangers visor om franska härens »gloire» under
Napoleon, som V. skapade Soldaten vid Waterloo, Den
fallne trumpetarens häst, som böjer sig ned öfver sin
stupade herre, Regementets hund, sårad och skött af
en liten trumslagare, m. fl. Alla dessa vunno oerhördt
bifall samt mångfaldigades i stick och litografi. Men
derjämte uppstodo större målningar af betydelsefullare
ögonblick under krigen, såsom Slaget vid Jemappes
1792 och försvaret af Barrière de Clichy 1814 (nu
i Louvre), gloire-periodens tragiska slut, ett af
V:s bästa verk, fyldt af sanning och lif (han hade
personligen deltagit i striden) samt med porträtt af
stridande ur alla stånd och klasser. Dessutom utgaf
V. under denna tid många litografierade blad, som
skildrade soldatlifvets såväl allvarliga som lustiga
sidor. Hvad som dervid synnerligen bidrog till att
dessa framställningar så utomordentligt lyckades var
den omständigheten att V. i grund och botten var en
så afgjordt militärisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
