Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestergötland, landskap i Götaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norra delen af Elfsborgs län, och 3)
Elfsborgsmålet, i de sydligare delarna af länet med samma
namn. Bägge de nordligare grupperna (1 och 2)
hafva frikativt »tje»-ljud (utan t-element) och u
i st. f. långt y-ljud (dur, dyr, o. s. v.). Båda
de sydligare grupperna (2 och 3) hafva -t qvar i
best. neutr. sing. och i supinum: taket, trallat,
skrevet o. s. v., under det Vadsbomålet i likhet med
flertalet medelsvenska mål förlorat dylikt t. För
öfrigt igenkännes Vadsbo-bon på sitt »slutna»
a-ljud i best. formen: dränga, tösa sluta med
samma vokal, som höres i tal. Elfsborgsmålen (i
synnerhet i Mark och Kind) äro mest ålderdomliga: de
hafva ai för isl. ei: bain, stain o. s. v., eng. w
för äldre hv- och samma w-ljud i förbindelserna
kw~, tw- (tjw-), sw-, för öfrigt »tje»-ljud
med börjande t-element. Verbet har ännu olika
ändelser ej blott för sing. och plur., fenner,
fenna, fann, funne, böjer, böja, o. s. v., utan
äfven för olika personer (åtminstone i det fall att
pron. är suffigeradt), t. ex. blaist-te, blef du,
komst-te, kom du, skullest-te, skulle du, gåm-me,
gå vi, kallum-me, kalla vi, borum-me, buro vi. Till
dessa måls ålderdomliga drag hör också pron. jak
(enklit.: -ak), jag, mäk, mig, däk, dig, säk, sig. –
Vestgötaniålet fick redan 1772 en utförlig monografi i
Hofs förträffliga »Dialectus vestrogothica» (ordbok
med grammatisk inledning). Senare är det behandladt
i akad. disputationer af L. J. Wersander (1862,
tarflig) och Å. G. L. Belfrage (1871, för sin tid
ganska bra). En stor samling gåtor på Vadsbomål
är upptecknad af P. A. Sandén i »Sv. landsm.» VII
(1887); folklifsskildringar, sagor, sägner, ordspråk
m. m. på folkmål hos K. O. Tellander: »Allmogelif
i Vestergötland» (1891), och Joh. Sundblad:
»Gammaldags seder och bruk» (2:dra uppl. 1888).
Lll.
Historia. V. är sannolikt det egentliga Sveriges
äldsta bygd. En mängd stendösar, gånggrifter och
hällkistor, i synnerhet i Falköpingstrakten och vid
Göta elf, vittnar om en relativt stark befolkning
redan under den äldsta stenåldern; och götarnas namn
möter i de första utländska ryktena om Skandinavien
(Pytheas’ guttoner, Ptolemaios’ guter). Från
V. hafva sedan företagits koloniseringar till
Östergötland (hvarefter de ursprunglige götarna blefvo
»vestgötar»), till Dal (»Dal i V.», såsom det heter
i Kristofers landslag), till Värmland (»vestgötar
vestan Vänern», såsom befolkningen kallas i Skeninge
stadga 1284) och sannolikt äfven till Upland, som
sedermera blef ett nytt kolonisationscentrum. Det
äldsta V. har tydligen omfattat allt land emellan
Danmark-Skåne och Norge; men särskildt den vestra
gränsen var länge sväfvande. Sedan vid tilltagande
kultur ett ordnadt germanskt samhälle här uppstått,
kan V:s historia öfverskådas under följande perioder:
I. V. såsom eget konungarike (till Ingjald), måhända
tidvis i förbindelse med andra svenska riken. Vid år
550 e. Kr. anför Prokopios V. som ett af Thules 13
konungariken. Sägnen har ock bevarat en mängd namn
på konungar i Götaland eller V. Den siste af dem
är Algöt. Genom Ingjalds illbragder skall han hafva
röjts ur vägen och V. kommit under Upsalakonungen. –
II. V. i personalunion med de svenska landen (till
omkr. 1000). Säkert synes vara, att V. på 800-talet
(vid Ansgars besök och under Erik Emundsson) hade
samma konung som det öfriga Sverige. För öfrigt
har det sin egen historia, hufvudsakligen bestämd
af beröringen med Norge och sina sjelfständiga
samfundsförhållanden. Gamla rättssedvänjor började då
ock taga formr och den hedniske Lumb (hans hög finnes
i Vånga) säges sedan hafva »hugsat och gjort» en stor
del af lagen. De gamle vestgötärna voro eljest ett
styfsint och krigiskt slägte, som ingalunda saknades
på tidens stora vikingatåg. Ett vanligt epitet på
deras döde är »ganska god kämpe». Runstenarna antyda
förbindelser med England, Estland, Grekland. Sägnen
härleder en kolonisation i Schweiz från Hassle
(vid nuv. Mariestad), och ännu vestgötalagen har
särskilda stadganden om Greklandsfarare. Landet var
för öfrigt fyldt med stora obygder (vestgötalagen
omtalar 3 allmänningsskogar på sjelfva Falbygden),
der den resande icke alltid var säker till lif och
egendom. – III. Brytningstiden (till senare hälften af
1100-talet) är perioden för kristendomens införande
och kampen om hegemonien i Sverige, hvarunder bandet
med de andra landen ännu en gång lossnade. Vid år
1000 skall V:s jarl Ragnvald för att vinna en kristen
prinsessa hafva med hela sitt följe antagit hennes
tro. Kort derpå, år 1008, mottog Olof Skötkonung
sjelf dopet i Husaby af en utländsk missionär,
som enligt inhemska traditioner bar namnet Sigfrid,
grundlade tre kyrkor i Falbygden och blef V:s förste
biskop. Biskopsstolen – hvars säte först synes hafva
varit i Husaby, men från omkr. 1150 stadigvarande
i Skara – omfattade äfven Värmland och Dal (i
början väl ock Småland och Östergötland). Den
nya läran vann, ehuru ej alldeles utan motstånd,
hastigt en sådan utbredning, att vestgötalagen
i det egentliga V. räknar 517 kyrkor. V. blef
ock kristendomens första hufvudsäte, dit kristna
konungar (Olof Skötkonung, Stenkilssönerna) togo
sin tillflykt undan hedningarna i norr. Af landets
författning är ännu ej mycket kändt; lagen lefde då
ännu blott i tradition. En konungens jarl nämnes,
men af hans ämbetsmyndighet liksom af konungens
egen makt märkes föga. Den verkliga makten tillkommer
församlingen af alla bönder, allra göta ting, och
dess ordförande, lagmannen, är landets representant
utåt och inåt. – Sedan gränsen emot Danmark och Norge
omsider blifvit stadgad, så att de tre rikena möttes
vid Göta elfs mynning (enl. vestgötalagens uppgift,
på mötet å Danaholmen, 1050-talet), vänder sig V:s
historia alltmer från vester och in emot det öfriga
Sverige. År 1019 skall dess lagman första gången
hafva kräft delaktighet i gemensamt konungaval. År
1066 kom unionskronan till en vestgötaslägt genom
Stenkil, som också älskade vestgötarna framför alla
sina män, hvarför de gladdes af honom. Under hans
söners omyndighet synes vestgöten Håkan (från Levene)
vid den allmänna förvirringen hafva burit krona i sitt
hemland under 13 år; och kort derpå, vid år 1080,
kallas Inge och Hallsten i ett påfvebref för »reges
visigothorum», fördrifna till V. af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
