Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vestindiska kompaniet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Badelundaåsen, Strömsholmsåsen, Köpingsåsen, Norrköpingsåsen
m. fl., dels ett mycket stort antal biåsar, hvilka
såsom bifloder tillstöta från sidan. Egendomligt är
att de (is-)floder, af hvilka dessa biåsar bildats,
nästan utan undantag synas hafva flutit på från
n. ö. lutande plan. Emellertid har under tiden
efter isperioden landets höjning försiggått vida
hastigare inom landskapets nordvestra än i dess
östra del. Den »marina gränsen», eller den höjd,
ofvanom hvilken hafvet efter istiden aldrig stigit,
har inom nordvestra delen höjt sig till omkr. 230
m. öfver den nuvarande hafsytan; inom den sydöstra
har den uppstigit endast omkr. 130 m. eller på samma
tid 100 m. långsammare. Också träffas inom det förra
området mycket vidsträckta partier af sådan höjd,
att de aldrig (efter istiden) varit sänkta under
hafsytan. Dessa sakna sålunda helt och hållet hvarfvig
(glacial-) lera och dylika för jordbruket i hög grad
betydelsefulla bildningar. – Ifrån Dalarna ingår i
nordvestra delen af landskapet en bergsträckning,
som framgår nära vestra gränsen och under namn
af Kilsbergen fortsätter genom Nerike. Denna
bergsträckning är vattendelare mellan Väner-dalens
och Mälare-dalens vattenområden. Till det förra
hör Svartelfven, som delvis bildar gräns mot
Värmland och inom Vestmanland genomflyter sjöarna
Torrvarpen och Hallvars-Noren samt upptager vatten
från sjöarna Norr-Elgen, Söder-Elgen, Lunds-fjärden
m. fl. och utrinner genom Letelfven (Gullspångselfven)
i Vänern. Den största delen af landskapet tillhör
Mälaredalens vattenområde, hvars vestligaste del är
särdeles rik på sjöar och vattendrag. Dessas aflopp,
i Galten, är den i äldre tider såsom gräns mot
Södermanland räknade Arboga-ån, som flyter östligt
från sjön Väringen, i hvilken inmynna dels de från
n. kommande vattendrag, som genomrinna sjöarna Norra
och Södra Horden, båda vid gränsen till Dalarna,
Ljusnaren, Rossvalen m. fl., dels de från
n. v. kommande vattendrag, som genomflyta Gränsjön,
Grängen, Usken, Fåsjön, Vikern m. fl. mindre
sjöar. Öster om Väringen upptager Arboga-ån en från
n. och sjöarna Norra och Södra Mogen flytande å. I
Galten utmynnar n. om Arboga-ån äfven Hedströmmen,
som upprinner i Dalarna. Ett i samma fjärd utrinnande
vattendrag af större betydelse än det sistnämnda är
Kolbäcks-ån l. Ramnäs-ån, som upprinner i Dalarna
och inom Vestmanland genomflyter sjön Amänningen
m. fl. samt genom kanalisering (Strömsholms kanal)
är segelbar. I Vesterås-fjärden utfaller den från
n. genom hela landskapet rinnande Svartån. I Oxfjärden
utrinner Sagan, som upprinner å landhöjden Långheden,
hvilken är vattendelare mot Dalelfvens vattenområde,
och genomflyter den i landskapets nordöstra
hörn liggande sjön Hallaren samt bildar gräns mot
Upland. De vattendrag, som från V. gå till Dalelfven,
äro högst obetydliga. Landskapet är i nordvestra delen
ett bergland, som höjer sig till öfver 300 m. ö. h.,
och sänker sig med vidgade dalgångar mot s. ö.,
der ett bördigt slättland utbreder sig, som ännu
20–30 km. från Arboga-ån och Mälaren understiger 80
m. ö. h. – V:s vapen är i silfverfält ett berg med
tre förhöjningar, högst i midten (blått), med
eldflammor (guld). – Landskapet är deladt på två
län: Vestmanlands län (4,922 qvkm.) och Örebro län
(3,978 qvkm). S-s. K. S.
V:s folkmål stå på öfvergången mellan
nordskandinaviska och medelsvenska mål. De hafva
tungspets-r och tjockt l med ty åtföljande »tjocka»
ljud (supradentaler och kakuminaler); förlust af
slutande n och t, t. ex. natta, natten, flekka,
flickan, taga, tagen, huse, huset, bryti, brutit;
i a-konjug. pret. och sup. utan ändelse: kasta,
kastade, kastad, kastat – allt i öfverensstämmelse
med omgifvande mål i norr och söder. Liksom i
norrländska mål förmjukas, åtminstone i nordöstra
delen af landskapet, k och g äfven inuti ord: rötjen,
röken, bättjen, bäcken, äntja, enka, väddjar, väggar,
änjar, ängar; g höres ännu stundom i förbindelserna
lg, rg, ng; adj. på -ug äro vanliga; från Fläckebo
äro antecknade t. o. m. sådana former som ladu,
lada, och plur. gruvur, jäntur (best. gruvurna) finnas
jämte gruver, jänter. Best. plur. mask. lyder i
n. ö. kvällarne eller kvällana, i s. v. (Linde, Nora)
liksom i Nerike skogar, skogarna, dagar dagarna,
bredvid fem. flikkera, flickorna, händra, händerna
o. dyl.; längst i vester på värmländsk fason hästera
o. s. v. Anmärkningsvärdt är i öfrigt, att h på många
trakter saknas (resp. sättes der det icke skulle
vara); att i ändelser förekommer ett mellanljud
mellan a och ä i st. f. e (sägär, skogän, fogäl);
att pres. i a-konjug. ändas på er: danser, kaller; att
sup. i 2:dra konjug. bildas (såsom i Mälarelandskapen)
efter stark typ: köpi, köpt, möti, mött, och i starka
verb tager sin vokal ur infinit.: bryti, brutit,
o. dyl., samt att adj. ännu i stor utsträckning har
qvar den gamla mask. ändelsen -er. Se »Anteckningar om
Västmanlands folkspråk» (hufvudsakligen från Norberg
och Ramsberg) af L. F. Leffler i Fornm.-för:s
tidskr. (II, 1873), »Bergslagshistorier», af
E. Bore (1889; Lindes mål) samt Västm.-Dala
landsmålsförenings saml. (I–III, 1877–81; a–d).
Lll.
V. har sitt namn af sitt läge v. om Upland, hvarifrån
dess slättbyggd vid Mälaren utan tvifvel koloniserades
redan under hednatiden. Denna jordbrukskolonisation
fortgick sedan småningom ett stycke uppför de till
Mälaren från n. och v. utflytande vattendragen, och
endast det på detta sätt bebyggda landet räknades
under medeltiden till V., hvilket sålunda då sträckte
sig från Sagån i ö. till Järleån i v. längs Mälarens
och Arbogaåns norra stränder. Säterbo, Kung-Karls och
Torpa socknar, ehuru äfven jordbruksbyggd, hörde då
ännu ej till V., utan till Södermanland, med hvilket
de två sistnämnda socknarna fortfarande äro förenade
i kyrkligt hänseende. Det nuv. V:s nordligare, mera
höglända delar, de s. k. »bergslagerna», vunnos för
kulturen först senare och genom bergsbruket, och den
af detta föranledda kolonisationen kom, åtminstone
delvis, från annat håll än från Upland. Endast tvänne
bergslager, Silfverbergslagen (omkring Sala grufva,
som först 1509 började bearbetas) och Lindesberg,
betraktades under medltiden såsom Vestmanlandsbygd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
