Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildebeesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkoförfattningen komma i fara, engelsmäns gods
konfiskeras i massa till normandernas förmån,
kyrkan rensas från infödda prelater, och sjelfva
Stigand på Canterburys ärkestol måste lemna rum åt
Lanfranc. Under dessa åren lade V. grundvalarna
till en förvaltningsbyggnad, som gjorde kronan
lika stark emot den underkufvade folkstammen som
emot sina egna vasaller och hjelpare (se England,
sp. 542), och i Salisbury skaffade han sig år 1086
de församlade stores stadfästelse derpå. Under denna
jernhårda statskonst blefvo angelsachserna lydiga
undersåtar. Och äfven vasallerna, som 1074 gåfvo
sig i en första konflikt med tronen, förmådde intet
emot det nät, som »Eröfrarens» snille spunnit omkring
dem. Sina sista år kunde han derför åter egna mera
åt kontinentens angelägenheter. Der mötte honom nya
fiender: sonen Robert i Normandie och konung Filip
i Frankrike. Med föga hvila och vexlande lycka hade
striden länge pågått, då V. år 1087 tågade under
grymma härjningar rakt på Paris; men på vägen gjorde
han vid en ridt öfver det eröfrade Mantes’ rykande
ruiner ett fall från hästen, som medförde döden,
i Rouen, d. 7 Sept. 1087. Eröfrarens ben lades i
den af honom sjelf uppförda katedralen i Caen. –
V. är den siste och störste af de store nordiske
statsgrundläggaraa vid Medeltidens början. Man har
sagt, att sjöröfvaren och statsmannen brottades i
hans själ. Om vikingen erinrade den bistra uppsynen,
de jättelika kroppskrafterna, den obändiga vreden,
det blinda modet i strid. Men på samma gång vittna
beräkningen i hans planer och kraften att genomföra
dem om den fulländade politikern och fältherren. Dock
var han, liksom Gustaf Vasa, mindre lagstiftare
än administratör. Under årens strider hårdnade och
mörknade alltmer Eröfrarens lynne. Tyst och sluten
gick han sin bana, hälst i skogarnas ensamhet,
lika okänslig för menniskors kärlek och hat. Den
mörka bilden upplyses dock genom spridda drag
af humanitet; och privatmannens dygder – sonlig
vördnad, äktenskaplig trohet – trifdes hos honom väl
tillsammans med regentens hänsynslösa hårdhet. V. var
gift med Matilda (se denna), dotter till Balduin af
Flandern, och hade med henne många barn, af hvilka
Robert efterträdde honom i Normandie, Vilhelm och
Henrik efter hvarandra i England. Den förnämsta
källan till V:s historia är måhända »Gesta Wilhelmi»
i Duchesne’s »Historia norm. script.». Bland nyare
arbeten märkas Freeman: »History of the norman
conquest» (IV, V, 1876–77), Cobbe: »History of
the norman kings of England» (I, 1869), Planché:
»The Conqueror and his companions» (1874), Green:
»The conquest of England» (1884). Kj.
2. V. II den röde (Lat. Rufus), den föregåendes
tredje son, född 1056, stod under fejden emellan
brodern Robert och fadern på den senares sida. I
enlighet med faderns förordnande blef han efter
honom konung i England, 1087, och Roberts försök att
med vasallernas hjelp rycka kronan ur hans händer
misslyckades, derigenom att V. emot dem kallade det
engelska folket till bistånd. Sedan dess var
hans lif liksom faderns en enda beständig fejd,
med brodern i Normandie, ända tills han 1096 fick
öfvertaga hans län, med de upproriske vasallerna ännu
en gång 1095, med Skotlands konung 1091, med waleserna
1096 och 1097 samt med Frankrikes konung 1091, 1094,
1097 o. följ. år. Dessemellan tvistade han med sitt
presterskap, hvars gäll han brukade lemna obesatta
för att sjelf skörda annaterna, och 1097 måste
sjelfve Anselm af Canterbury lemna landet undan hans
vrede. Samma hänsynslösa snikenhet och despotism ledde
hans regeringshandlingar, då han utbildade de feodala
tillbehören till ett helt system af utpressningar,
kastade utarmande bördor på landtbruket, tillämpade
sin faders jagtlagar med skoningslös stränghet
o. s. v. Faderns våldsamma och mörka lynne hade
på denne son gått i arf, på samma gång som hans
energiska kraft och djerfva beslutsamhet. Deremot
fanns hos honom intet af Eröfrarens moraliska
storhet. Han var utan tro och skam, lika lastbar
i sitt privatlif som tyrannisk i det offentliga,
hånande löften och förpligtelser, så snart de
ej gingo in på den chevalereska hederns helgade
mark. V. den röde fanns en dag, d. 2 Aug. 1100, död
i New Forest med en jagtpil i sitt bröst. Man vet
ej om der förelåg mord eller olyckshändelse. Han
var ogift. Jfr Freeman: »The reign of W. Rufus»
(1882). KJ.
3. V. III, prins af Oranien, ståthållare i
Nederländerna, konung af Storbritannien och Irland,
var son af ståthållaren prins Vilhelm II och dennes
gemål Maria af England, konung Karl I:s dotter, samt
föddes i Haag d. 14 Nov. 1650, några dagar sedan hans
fader gått ur tiden. Moderlös redan vid 11 års ålder,
uppfostrades V. under generalstaternas kontroll af
sin farmor, Amalia af Solms, men växte upp nästan
som en fånge under svåra yttre förhållanden, städse
föremål för misstro af det republikansk-aristokratiska
partiet, som efter faderns död kommit till makten
inom den holländska republiken. Han lärde sig
under dessa pröfvoår klokhet, försigtighet och
sjelfbeherskning samt det tålamod, som vet att bida
sin tid. I tanke som i vilja mognade han tidigt till
man. Ludvig XIV:s anfall på Holland 1672 och den
deraf följande revolutionen i Amsterdam, som störtade
det aristokratiska partiet och kostade Johan De Witt
lifvet, förde V. till makten och gjorde honom med ens
till en vigtig historisk personlighet. Han utnämndes
till ståthållare i Holland och Zeeland samt högste
befälhafvare öfver republikens krigsmakt. Under
det följande kriget med Frankrike visade han sig,
trots flere motgångar, vara en tapper och skicklig
fältherre, men framförallt en öfverlägsen statsman med
klart utstakadt mål, stora vyer och en utomordentlig
förmåga att begagna menniskor och omständigheter
till befordrande af sina politiska planer. Han var
under kriget på 1670-talet själen i alliansen mot
Ludvig XIV, och han var efter freden i Nijmegen (1678)
den öppne eller hemlige ledaren af alla förbindelser
mot den franske sjelfherskaren. I sjelfva verket var
V. från början af sitt politiska uppträdande och ända
till sin lefnads slut först och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
