Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jammingen och hans egen här, med hvilken han
öfver Rhen och Maas ryckt in i Brabant, råkat i
upplösning. Från 1572, då med Brielles intagande
Nederländernas frihetsstrid egentligen begynte,
var V., som då återtog ståthållareskapet öfver
Holland och Zeeland, alltjämt sitt folks ledare, i
oegennyttig fosterlandskärlek för alla ett lysande
föredöme. Hvad han med sin öfverlägsna statskonst
åsyftade och åtminstone delvis genomförde, var
återvinnandet och befästandet af Nederländernas
gamla fri- och rättigheter och de 17 provinsernas
fortfarande politiska förening på grundvalen af
religiös fördragsamhet. Denna politik fann sitt
uttryck både i pacifikationen i Gent (1576) och i
unionen i Utrecht (1579). Förhållandena gjorde honom
tidigt, ehuru han var katolik, till en förkämpe för
reformationen, och en småningom mognande öfvertygelse
förde honom slutligen (1573) öppet öfver till den
reformerta tron. Det hör till egendomligheterna i
Nederländernas frihetskamp, att under de första åren
Filips af Spanien suveränitet öfver de revolterade
provinserna icke på allvar ifrågasattes. Man
gjorde icke uppror mot konungen, men kämpade i
konungens namn mot hans egna förtroendemän, Alba
och dennes efterträdare. Först 1581 skilde man sig
definitivt från Filip, som befanns oförbätterlig,
och suveräniteten öfver Holland och Zeeland uppdrogs
åt »fader Vilhelm» (Willem vaer, såsom folket kallat
honom) först för de år, som kriget skulle vara,
sedermera (1582) utan inskränkning i tiden. De öfriga
provinserna, som icke försonat sig med Filip, erkände
tills vidare, mycket mot sin vilja, hertigens af Anjou
suveränitet i hopp om Frankrikes understöd. Ledare
för det hela förblef likväl alltjämt V., om hvilken
Spaniens konung funnit, att han kunde hvarken köpas
eller öfvervinnas. Redan 1580 hade Filip II på
Granvellas råd lyst sin store motståndare i bann
och under löfte om furstlig belöning mot honom hetsat
Europas alla lönmördare. Sedan den stunden var V:s lif
i ständig fara, och han föll också för mördarehand,
i Delft, d. 10 Juli 1584. Gerningsmannen var en
fanatisk katolik, Balthasar Gérard, hvilken till
dådet uppmuntrats af Alexander Farnese af Parma,
sjelf, näst sin herre, Filip II af Spanien, den
störste mästaren i det politiska lönmordets konst
inom den tidens katolska kyrka. – V. var utan all
fråga den störste statsmannen bland sina samtida
både med hänsyn till storslagenheten af sina vyer
och med hänsyn till sättet att förverkliga sina
planer. Han blef grundläggaren af en republik,
som under ett århundrade var frihetens stöd i
Europa, och han var först och sist den förnämste
målsmannen för religiös fördragsamhet under hela
reformationens tidehvarf. Han var fyra gånger gift:
1) 1551 med Anna (d. 1558, dotter af Max. van Egmond,
grefve van Buren), som skänkte honom två barn, Filip,
hans efterträdare i furstendömet Oranien, och Maria,
g. m. grefve Filip von Hohenlohe; 2) med prinsessan
Anna af Sachsen, kurfurst Morits’ dotter, moder till
Morits, V:s efterträdare i ståthållareskapet, samt
Anna, g. m. grefve Vilhelm
Ludvig af Nassau, ståthållare i Friesland, och Amalia,
g. m. Don Emanuel af Portugal; 3) med Charlotte af
Bourbon, dotter af hertig Ludvig af Montpensier, moder
till 6 döttrar, bland hvilka må nämnas den äldsta,
Juliana, g. m. kurfursten Fredrik IV af Pfalz;
4) med Louise af Coligny, dotter af den bekante
amiralen, moder till Fredrik Henrik, som efterträdde
sin halfbroder Morits i ståthållarevärdigheten. –
2. V. II, prins af Oranien, född i Haag d. 27 Maj
1626, den föregåendes sonson, var son af den berömde
ståthållaren Fredrik Henrik och dennes gemål, Amalia,
prinsessa af Solms. Han visade redan i unga år stora
insigter och lysande anlag, men han var en hersklysten
man, och sedan han 1647 efterträdt fadern som
ståthållare, fullföljde han öppet monarkiska planer,
hvilka inneburo en fara för republiken. Hans politik
hade redan framkallat våldsamma inre slitningar i
hans fädernesland, då han plötsligt afled, d. 6
Nov. 1650. Han var gift med Maria, en dotter af
Englands konung Karl I Stuart, och hade med henne en
son. – 3. V. III, prins af Oranien, som föddes efter
faderns död. Om honom se Vilhelm, engelska konungar
3. – 4. V. IV Karl Henrik Friso, arfståthållare i
Nederländerna, föddes i Leeuwarden d. 1 Sept. 1711
och var son till Johan Vilhelm Friso, furste af
Nassau-Dietz (som härstammade från en yngre broder
till V. I), och Maria Lovisa af Hessen-Kassel. Förut
arfståthållare i Friesland, Groningen och Gelderland,
blef V. genom det republikansk-aristokratiska
partiets störtande 1747 generalståthållare i alla
de 7 nederländska provinserna och öfverbefälhafvare
öfver republikens trupper. Han dog redan d. 22
Okt. 1751. Han förmäldes 1734 med prinsessan Anna,
konung Georg II:s af Storbritannien dotter. – 5. V. V,
arfståthållare i Nederländerna, den förres son, föddes
d. 8 Mars 1748. Han stod först under förmynderskap
af sin moder, men den egentligen regerande under hans
minderårighet och långt efter sedan han (1766) blifvit
myndig var hertig Ludvig Ernst af Braunschweig,
som redan af fadern kallats till Nederländerna och
stälts i spetsen för republikens försvarsväsende
till lands och sjös. V. sjelf var och förblef en
okunnig, indolent och egensinnig man, mera engelsman
än holländare till sina sympatier, och spelade i sitt
fädernesland aldrig annat än en underordnad rol. Han
stod alltid under andras ledning; och sedan hertigen
af Braunschweig nödgats lemna Nederländerna (1784),
var det hans gemål (sedan 1767), den karlavulna och
hersklystna Fredrika Sofia Vilhelmina af Preussen,
som blef den bestämmande för V:s inre och yttre
politik. Hans styrelse utmärktes af ständiga strider
mellan partierna, oranier och republikaner-patrioter,
och medförde många olyckor för Nederländerna. De
monarkiska planer, som hystes af V. och hans gemål,
framkallade slutligen ett borgerligt krig, som 1787
slöts med »patrioternas» nederlag, tack vare den
hjelp, som V. erhöll af sin svåger, Fredrik Vilhelm II
af Preussen. Efter den franska revolutionens utbrott
invecklades Holland i det första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
