Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vin (Lat. vinum), jäst saft af vindrufvor - Vinaigre, Fr. vinättika - Vin-alkohol. Se Spiritus - Winanderemere. Se Windermere - Vinaticoholz. Se Persea - Vinberg, socken i Hallands län - Vinbergssnäckan. Se Helix - Vinblad, Ulla, »nymf och prestinna i Bacchi tempel» - Vinblomman. Se Jästsvamparna - Vinbär, trädg., farmak. - Vinca L., sinngrön, men vanligen, om ock orätt, kallad vintergröna, bot. - Vincennes, stad med 22,257 innev. i franska depart. Seine, straxt ö. om Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spanien, Grekland och Bulgarien (något öfver 100
l. årligen pr individ);, dernäst komma Portugal,
Italien och Frankrike (omkr. 95 l. pr individ). Lägst
är vinkonsumtionen i Norge, Sverige och Serbien
(mindre än 1 l. pr individ). – Införsel af vin,
hvilket räknas till öfverflödsvaror, är i de
flesta land belagd med hög tull. I Sverige
äro f. n. tullsatserna å vin af t. o. m. 25
proc. alkoholhalt 50 öre pr kilogram (för vin på
fat), 80 öre pr liter (för vin på andra kärl) och
1,50 kr. pr liter för musserande viner. Vin af högre
proc. alkoholhalt tullbehandlas som likör (2 kr. pr
liter). Sveriges import af vin (oberäkn. cider)
utgjorde 1881 något öfver 3,090,000 liter, med ett
värde af 3,188,101 kr. År 1891 hade den stigit
till något öfver 4,350,000 l., med ett värde af
5,429,296 kr. Ang. försäljning af vin i Sverige
innehåller förordningen af d. 24 Okt. 1885 med vissa
förändringar d. 10 Juli 1891 närmare bestämmelser.
O. T. S.
Vinaigre [vinägör], Fr. (af vin, vin, och aigre, sur),
vinättika (se d. o.). – V. d’estragon. Se Dragon,
farmak. - V. des quatres voleurs. Se Röfvareättika.
Vin-alkohol. Se Spiritus.
Winandermere. Se Windermere.
Vinaticoholz. Se Persea.
Vinberg, socken i Hallands län, Faurås härad. Areal
3,843 har. 1,720 innev. (1892). V. bildar med
Stafsinge ett regalt pastorat, Göteborgs stift,
Falkenbergs kontrakt.
Vinbergssnäckan. Se Helix.
Vinblad, Ulla, »nymf och prestinna i Bacchi tempel»,
en af de mest bekanta »Bellmansfigurerna»
(se d. o.), hette i verkligheten Maria Kristina
Kiellström, föddes i Stockholm 1744 och var dotter
af en handtlangare vid artilleriet. Hon blef
tvänne gånger gift och afled i Stockholm 1798. Se
A. Björkman: »Bellmansforskning» (1892).
Vinblomman. Se Jästsvamparna.
Vinbär, trädg., farmak., benämnas frukterna af
två i Sverige ursprungligen inhemska arter af
slägtet Ribes L. (se Ribesiaceae), nämligen
R. rubrum L., röda vinbär, och R. nigrum L., svarta
vinbär. Dessa båda arter äro obeväpnade och hafva
blommorna i mångblommiga, lutande, slutligen hängande
klasar. Den förra har den omkr. 1,50 m. höga busken
bildad af mer upprätta skott eller grenar än den
senare, som har de yttre grenarna mer utbredda
och slaka. Bladen hos båda äro 5–3 flikiga, med
enkelt eller dubbelt sågade flikar. Sågtänderna
å den förras blad äro tämligen fina och hvassa,
men grofva å de svarta vinbärsbladen. Dessa äro
på den glatta undre sidan försedda med mörkt gula
eller brunaktiga hartsprickar, hvilka utveckla en
stark, i färskt tillstånd obehaglig lukt. Sådana
hartspunkter finnas äfven på de klotrunda, svarta,
daggöfverdragna bären likasom äfven å blomfodret. Röda
vinbärsbusken saknar alla hartspunkter, och bladen
äro undertill vanligen småludna eller stundom glatta,
alltid luktlösa. Bären äro, såsom namnet angifver,
klart röda, men en odlad afart har dem ljusröda eller
hvita. Smaken är rent och starkt sur af citronsyra
och äpplesyra, hvarjämte i
bären finnas socker och pektin. De svarta vinbären
hafva derjämte en för mången obehaglig bismak af
ett flyktigt ämne, som finnes i hartsprickarna. Af
bären beredas vin, safter, geléer och syruper. Svart
vinbärssyrup, syr. Ribis nigri, är fortfarande
officinel i Sverige och begagnas såsom ett
smakförbättrande medel och i feberdryck o. s. v. Många
varieteter odlas i våra trädgårdar ända upp i höga
norden. O. T. S.
Vinca L., sinngrön, men vanligen, om ock
orätt, kallad vintergröna, bot., är ett slägte af
krypande, refviga små buskar med öfvervintrande
blad och hörande till nat. fam. Apocyneae
Juss. samt kl. Pentandria L. Fodret är sambladigt,
5-klufvet, blomkronan högervriden, trattlik, med
plattadt, 5-deladt bräm, hvars flikar äro bredare i
spetsen. Frukten är bildad af 2 fruktblad, hvartdera
bildande en särskild s. k. fröhylsa (balgkapsel), men
med ett gemensamt märke, som nedåt är utvidgadt till
en ring. Fröna sakna fröull. Den allmännaste arten
är V. minor L., som är inhemsk i södra och mellersta
Europa, men ofta planterad i svenska trädgårdar
och på grafvar å kyrkogårdar för de ständigt
gröna bladen, som äro något rundadt elliptiska,
helbräddade, läderartade och sitta motsatta å de
ibland meterlånga, smala, slaka, nedliggande och
rotslående stjelkarna. Blomkronorna, som utvecklas
mest om våren och försommaren, äro vackert blå, med
nästan tvärhuggna brämflikar. Sinngrön (den orätta
vintergrönan) träffas någon gång förvildad ända upp
till mellersta Sverige. Jfr Pyrola, som är den rätta
vintergrönan. O. T. S.
Vincennes [vängse’nn], stad med 22,257 innev. (1886) i
franska depart. Seine, straxt ö. om Paris (med hvilket
den är förenad genom jernväg och spårväg), bekant för
sitt slott, som nu ingår i Paris’ befästningsverk. Det
anlades redan i 12:te årh., tillbyggdes sedan
efter hand och var länge kungligt residens, till
1740, hvarefter Ludvig XV förvandlade det till
porslinsfabrik. Denna flyttades 1756 till Sèvres,
och slottet i V. blef först krigsskola, derefter
vapenfabrik. 1832–44 befästes slottet starkt och
förändrades till en artilleridepot med skjutskola. Det
gamla slottet, som bildar en rektangel, hade utom
ett högt, fristående, fyrkantigt torn (donjon) på
borggården ytterligare nio torn på ringmuren, hvilka
1808–11 nedrefvos så när som på ett, hvilket bildar
hufvudingång till den nuv. fästningen. Donjonen,
hvilken ännu qvarstår, var länge statsfängelse,
bland hvars mera notabla fångar märkas »den store
Condé» (1650), kardinal de Retz (1652), Fouquet
(1661), Mirabeau (1777–80), hertigen af Enghien,
som 1804 blef skjuten i södra slottsgrafven,
Karl X:s ministrar (1830) och konspiratörerna mot
nationalförsamlingen (d. 15 Maj 1848). Midt emot
donjonen ligger slottskapellet (fullbordadt 1552),
ett af den rika sengotiska stilens i Frankrike
sista byggnadsverk. V. är nu på en gång kasern,
fästning, arsenal och artilleriskola, der experiment
med nyheter inom artilleriet företagas. Vester om
slottet ligger ett militärhospital. I den omkr. 900
har stora Vincennesskogen, som 1857–58 förvandlades
till offentlig park
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
