Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vingar, zool. Flygredskap af mycket olika byggnad - Vingar, sjöv. 1. De snedt afskurna, spetsiga dukarna i ett råsegels skothorn (nedre hörn) - Vingar, sjöv. 2. Ett slags golf, som i höjd med däcket går från hjulhusens för- och akterkant snedt in mot skeppssidan - Vinge, en efter vapenmärket uppkallad frälseätt - Vinge. 1. Lindorm Björnsson - Vinge. 2. Nils Olsson till Skofteby - 1. Winge, Isak Martin - 2. Winge, Mårten Eskil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att vara flygredskap samt uppgifvit hvarje annan
funktion. Öfver- och underarmens ben äro mycket
förlängda. Strål- och armbågsbenen kunna icke
vridas omkring hvarandra; det senare är vanligtvis
starkast. Handens ben hafva minskats till antalet
samt på ett karakteristiskt sätt afpassat sig
efter sin egendomliga funktion. Endast under
fosterlifvet uppträder ett lika stort antal
handlofsben som hos andra ryggradsdjur, nämligen
sju. Hos den utbildade fogeln förekomma aldrig flere
än två. Af mellanhandsbenen äro det andra och det
tredje vanligen i ändarna sammanväxta, det första
i spetsen fritt. De mellanhandsben, som motsvara
det fjerde och femte hos de öfriga ryggradsdjuren,
saknas; hos några strutsartade foglar finnes blott
ett mellanhandsben. Äfven fingerlederna äro vanligen
färre än hos andra ryggradsdjur; klor förekomma endast
hos ett fåtal foglar. Å det på detta sätt byggda
vingskelettet fästa sig de fjädrar, som alltefter
olika läge och beskaffenhet erhållit benämningen
handpennor, armpennor, hand- och armtäckfjädrar. Se
Fjäder. L-e.
Vingar, sjöv. 1. De snedt afskurna, spetsiga dukarna
i ett råsegels skothorn (nedre hörn). – 2. Ett slags
golf, som i höjd med däcket går från hjulhusens för-
och akterkant snedt in mot skeppssidan, och hvarpå
stundom hytter finnas (se fig. i art. Hjulhus).
R. N.
Vinge, en efter vapenmärket uppkallad frälseätt,
hvaraf flere medlemmar intogo en bemärkt ställning
under 1400- och 1500–talen. - 1. Lindorm Björnsson
(son till Värmlandslagmannen Björn Niklisson)
deltog i det politiska lifvet under Sten Sture d. ä:s
riksföreståndareskap, inkallades efter slaget på
Brunkeberg (1471) i rådet och var 1481–98 lagman i
Vestergötland. Med en uppbådad allmogehär sökte
han rädda det af kon. Hans’ trupper 1497 ansatta
Elfsborg, men kom för sent. – Hans son, Knut
Lindormsson till Rossvik och Sjögerås, blef 1517
riksråd och stupade d. 19 Jan. 1520 vid Bogesund. –
2. Nils Olsson till Skofteby, Lindorms brorson och
son till Värmlandslagmannen Olof Björnsson, var
lagman i Värmland, då Gustaf Vasa 1520 började sitt
befrielsekrig. Nils blef ledare för den patriotiska
rörelsen i Värmland och på Dal samt utbredde den
segrande i Vestergötland, dit han inbröt öfver
Tiveden i spetsen för flere tusen bönder. Den ära
han förvärfvat i befrielsekriget förspillde han genom
deltagande i stämplingar emot konung Gustaf. För sin
delaktighet i Vestgötaupproret (se d. o.), hvilken
han, säker på att bevisen förintats, förnekade, dömdes
han på sommaren 1529 till döden af en vid riksdagen
i Strengnäs tillsatt domstol. Han afrättades jämte
Måns Bryntesson d. 7 Sept. s. å. i Stockholm.
1. Winge, Isak Martin, prest, läroboksförfattare,
född i Stockholm d. 16 Dec. 1793, blef student
i Upsala 1809 och v. adjunkt vid katedralskolan
i Stockholm 1812, promoverades 1815 till filos.
magister, anställdes s. å. såsom lärare vid
Storkyrkoförsamlingens fri- och fattigskola,
prestvigdes 1818 samt blef kollega vid Maria högre
lärdomsskola 1821, rektor vid Jakobs
högre apologistskola 1833, kyrkoherde i Länna och
Blidö pastorat (ärkestiftet) 1834 samt i Knutby och
Faringe 1854. Han fick titeln prost 1843 och afled
i Upsala 1857. W. författade, till tjenst för de
lägre undervisningsstadierna, flere, läroböcker,
som delvis vunno mycken användning: Läse- och lärobok
för folkscholor (2 bd, 1828; 3:dje uppl. 1847; 4:de
uppl. af bd I 1859), Berättelser ur fäderneslandets
historia (1830–31; 3:dje uppl. 1842), Lärobok
i allmänna och svenska historien för begynnare
(1834; 6:te uppl., I, 1872), Latinsk språklära
(1835), Lärobok i geographie och historia för
folkskolor och nybörjare (1841; I, 19:de uppl. 1875;
II, 16:de uppl. 1879), hvilket sistn. arbete
öfversattes till finska 1851, samt Svensk språklära
för begynnare (1848). Han utgaf äfven antologien
»Idun, svenska skaldeprof» (1835).
2. Winge, Mårten
Eskil, historiemålare, den föregåendes son, född
i Stockholm d. 21 Sept. 1825, blef 1846 student i
Upsala och ingick sedan i målarelära hos E. Wallander
i Stockholm (fader till den kände konstnären J. V.
Wallander). Sedan han gått som lärling i 3 år, fick
han en e. o. befattning vid postverket och kunde,
tack vare de inkomster han genom detta arbete samt
genom porträttmålning skaffade sig, samtidigt begagna
sig af undervisningen vid akademien. Han vann en vän
och beskyddare i Scholander, som lade märke till hans
teckningar och lagade, att han fick afyttra en del af
dem i Konstföreningen (1853), och W. blef derefter en
ofta anlitad illustratör. Undervisningen i akademien
var hufvudsakligen riktad på teckning, tills Boklund
1856 hemkallades från utlandet och upprättade en
särskild målareskola inom akademien. Följande året
erhöll W. den k. medaljen för sin prisämnesmålning
Karl X Gustaf vid Axel Oxenstiernas dödsbädd. Då han
med anledning deraf erhöll statens resestipendium
i 3 år (sedermera prolongeradt i ytterligare 3),
blef det hans ifrigaste åstundan att utbilda sitt
färgsinne och sin teknik i oljemålningen. Efter en
kort vistelse i Düsseldorf styrde han kosan till
Paris, der han målade på Coutures atelier och i Louvre
kopierade »De vise männen i Betlehem» af Rubens (nu
i konstakademiens samling). Efter tvänne år begaf
han sig derifrån till Rom, och den förkärlek för de
nordiska myterna, som han redan under sin elevtid
hade lagt i dagen, började nu få uttryck af långt
större omfång och innebörd. Kraka (ämnet hemtadt ur
Ragnar Lodbroks saga) målades 1862 och inköptes på
konstakademiens utställning 1863 af konung Karl XV
(nu i Nationalmuseum). Då konstnären 1863 återvände
till Stockholm, medförde han den väldiga målningen
Loke och Sigyn (Nationalmuseum), i hvilken han
gifvit ett storslaget uttryck åt Lokes titaniska
trots. Hans första målning efter återkomsten blef
Hjalmars afsked af Orvar Odd efter striden på Samsö
(1866, Nationalmuseum), i hvilken Karl XV målade
landskapet. I det nyuppforda Nationalmuseum målade
W. åtta af konstnärsporträtt-medaljongerna i öfre
vestibulen. 1868 utställde han Olof Tryggvesson och
Sigrid Storråda i Konghäll (Nationalmuseum).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
