Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pacific-ångbåtsbolaget, blef 1855 advokat i Saint Louis och
inträdde, då inbördeskriget bröt ut i April 1861,
vid nordstaternas 7:de regemente, hvarest han snart
befordrades till major, men stupade d. 10 Juni
s. å. i slaget vid Great Bethel. På författarebanan
gaf W. rika löften om sig genom den fina romanen Cecil
Dreeme, som följdes af två dylika, samt de intressanta
färdskildringarna The canoe and the saddle (1862)
och Life in the open air (1863) m. m. Hans »Works» hafva
utkommit i flere upplagor, bl. a. en 1884, tillökad
med dikter och lefnadsteckning.
Vintrosa (Vinteråsa), socken i Örebro län,
Örebro härad. Areal 5,654
har. 1,521 innev. (1892). V. bildar med Tysslinge
ett konsistorielt pastorat, Strengnäs stift,
Örebro kontrakt.
Vintschgau, rättare Vinstgau (Ital. Val di Venosta,
i medeltiden Vallis Venusta), öfre Adigedalen
i Tyrolen, har sitt namn efter det blott genom
ett citat hos Plinius bekanta rätiska alpfolket
venoster. Befolkningen uppgår till omkr. 24,000 pers.
Wintzingerode, Ferdinand von, friherre, tysk-rysk
general, född 1770, kämpade i Hessen-Kassels och
Österrikes tjenst 1790–97 mot fransmännen och gick
efter freden i Campo-Formio (1797) i rysk tjenst,
men deltog med ryskt tillstånd såsom frivillig
i österrikiska armén i 1800 års fälttåg. Han
följde kejsar Alexander I under 1805 års fälttåg
och österrikarna 1809, hvarunder han vid Aspern
fick sin ena fot krossad af en karteschkula och på
slagfältet utnämndes till fältmarskalklöjtnant. Fången
vid Moskva 1812, var W. nära att såsom westfalisk
undersåte blifva skjuten af Napoleon, men befriades
ur fångenskapen af Tjernisjev och fick befälet öfver
2:dra ryska kåren, med hvilken han besegrade 7:de
franska kåren vid Kalisz (d. 13 Febr. 1813). Vid
Gross-Görschen (d. 2 Maj s. å.) förde W. den
förbundna arméns venstra flygel och stötte under
stilleståndet med sin kår till tyska nordarmén
under kronprinsen Karl Johan, hvilken han följde
till fälttågets slut för att derefter genom Holland
inbryta i Frankrike. Genom intagandet af Soissons 1814
och genom sitt deltagande i slagen vid Craonne och
Laon s. å. inlade W. stora förtjenster, hvilka icke
förringades genom hans motgång vid S:t Dizier d. 26
Mars s. å. W., som efter slaget vid Leipzig utnämnts
till general af kavalleriet, afled i Wiesbaden 1818.
C. O. N.
Vinäs, gods i Vestra Eds socken, Norra Tjusts härad,
Kalmar län, omfattande 2 1/2 mtl frälse och taxeradt
till 250,000 kr. (1890). Mangårdsbyggnaden, hvars
murar till en del äro qvarlefvor af det under
medeltiden uppförda fasta stenhuset, omgifves
nästan af Storsjön. Drotset Bo Jonsson (Grip), som
dog 1386, skref sig till V. Det ärfdes af sonen
Knut Bosson och dennes måg Niklis Erengislason
(Hammarstadsätten), hvilkens son riksrådet Bo
Niklisson upptog griphufvudet i stället för sitt
fädernevapen och var stamfader för friherrarna Grip,
som äfven egde V. Vid ättens utgång, 1592, öfvergick
det genom arf till grefliga ätten Lewenhaupt, som
innehade det till midten af 1800-talet, då det köptes
af brukspatronen B. de
Maré (d. 1850). Nuv. egare är brukspatronen A. de
Maré. B. S.
Vinättika (Fr. vinaigre), ättika, beredd genom jäsning
af sämre viner. Den är gulaktig eller röd samt ger
vid afdunstning en gulröd, surt smakande återstod,
som innehåller vinsyra. P. T. C.
Vinören, kamer. Enligt § 11 i k. resol.
på presterskapets besvär d. 27 Aug. 1668,
k. brefven d. 18 Dec. 1691 och d. 26 Mars 1692,
k. cirkuläret till samtliga landshöfdingarna i
riket d. 11 Jan. 1804 m. fl. författningar egde
kyrkoförsamling att till anskaffande af nattvardsvin,
om och i den mån dertill anslagen vinsäd (se Vin-
och byggnadssäd) icke förslog, pålägga personliga
afgifter, benämnda vinören l. vinpenningar. Denna
befogenhet upphäfdes genom k. förordn. d. 1 Juni 1883,
hvarigenom föreskrefs, att, der för nämnda ändamål,
utöfver vinsäden, särskilda medel erfordrades,
dessa icke få uttagas efter andra grunder än dem,
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade (jfr Kommunalbeskattning, sp. 1103).
C. O. M-n.
Vio, Jacopo de. Se Cajetanus 2.
Viola Tourn., bot., ett slägte af mindre örter,
bildande typen för nat. fam. Violaceae DC. (se
d. o.) och hörande till kl. Pentandria L. Bladen
äro spiralställda, försedda med stipler och hela
skifvor, som vanligast äro bredt eller smalt
hjertlika och stundom njurlika. Blomskaften utgå
från bladvinklarna eller från en rotstock och äro
alltid enblommiga. Blommorna äro oregelbundna,
med 5 foderblad, hvilka vid eller straxt nedom
sina fästen hafva hvar sitt nedhängande örtartade
bihang. Blomkronan är »läpplik» (corolla labiosa), i
det att det nedersta af de 5 kronbladen är störst och
försedt med ett sporrlikt honingsgömme och har ofta en
särskild teckning; de närmast intill sittande hafva
en likartad teckning, men de 2 öfversta sitta uppåt
och äro ofta tecknade på ett annat sätt. Ståndarna
äro 5, med knapparna tätt sammanstående, så att
de tyckas vara sammanhängande, hvarför Linné förde
slägtet till kl. Syngenesia, ordn. Monogamia. De
2 nedre ståndaresträngarna hafva bihang, som äro
nedsänkta i kronsporren. Stiftet vidgar sig uppåt
och uppbär ett vanligtvis helt märke. Frukten är
en enrummig kapsel, som öppnar sig med 3 valvler
och innehåller många frön. Slägtet är artrikt. I
svenska floran upptagas 15 arter; af alla dessa
finnes en storblommig och en småblommig form. Den
förra är inrättad för befruktning genom insekter,
den senare för sjelfbefruktning. Mellan flere arter
finnas sammanbindande öfvergångsformer, hvarför
dessa arter af nyare botanici sammanföras till ett
mindre antal kollektivarter. Allmännast bekanta äro
styfmorsblomman och luktviolen. Styfmorsblomman
l. pensén, V. tricolor L., har flerfärgade kronblad,
med violett, blått och gult såsom hufvudfärger, och
af densamma har trädgårdskonsten frambragt en otalig
mängd varieteter, utmärkande sig genom storlek och
växlande färgrikedom. Luktviolen, V. odorata L., har en
rotstock, från hvilken utgå långa, krypande grenskott,
utvecklande under våren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
