Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wire-tross ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidsåldern», om »gudaättlingen» m. m., tyddes
symboliskt, och så kunde Konstantin den store på
mötet i Nicaea åberopa sig på den 4:de eklogen för
att bevisa Kristi gudom. Det berättas ock, att under
den decianska förföljelsen tre hedningar från södra
Italien genom läsningen af V:s skrifter vunnits för
kristendomen. I kyrkans skepp plägade man å vissa
håll under julhelgen samla de män, som profeterat
om Kristus, och uppmanade dessa att vittna om honom,
hvarvid bl. a. V. framträdde såsom »hedningarnas
profet» i skepnad af en rikt klädd yngling och
aflade sitt vittnesbörd med orden (en något ändrad
vers ur 4:de ekl.): »Ett nytt slägte stiger ned
från himlen på jorden». I en mening skulle alltså
den ifrågavarande eklogen kunna betraktas såsom
förebådande kristendomen, nämligen i den mening,
att den gaf ett uttryck åt den herskande aningen
om och längtan efter en ny tid, då sorg och nöd
skulle lemna rum för frid och sällhet. Såsom en om
ock omedveten föregångare till kristendomen och siare
af framtidens tro gällde således V. i medeltiden och
fick i den egenskapen äfven en plats i de kristnes
sägner. Så förtäljes, att aposteln Paulus skulle vid
ett besök i Neapel hafva uppsökt V:s graf och blifvit
stående framför densamma, fuktat den med en ström af
tårar och utropat: »Hvilken menniska skulle jag icke
hafva gjort af dig, om jag funnit dig vid lif, du,
den störste af alla skalder!» Tydligast uttrycker
Dante Alighieri V:s betydelse i och för medeltiden,
då han jämför honom med »en man, som, vandrande fram
genom natten, håller bakom sig en fackla, hvilken till
intet gagnar honom sjelf, men belyser vägen för de
efterföljande». Dante valde honom också till ledare på
sin fantasis vandring genom helvetet och skärselden,
såvidt det gällde att på området för det menskliga
göra bot och rening från synden samt förbereda själen
för den himmelska åskådningen. V. var för honom den
menskliga vishetens apostel. Att för öfrigt Tasso,
Ariosto och Camões i mångt och mycket efterbildat
V. framgår af deras diktskapelser.
Jämväl på ett annat sätt fortlefde V. under
medeltiden, nämligen såsom en trollman och
undergörare. Föreställningen derom synes närmast
hafva berott på lokala berättelser, som knöto sig
till V:s graf vid Neapel och vistelse derstädes. Han
blef ett slags skyddsande för nejden kring Neapel,
och sägner om de under, som han der förrättat,
spridde sig till andra land och ingingo i dessas
olika sagokretsar. I medeltidens af mystik och magi
genomträngda uppfattning förbands V:s namn med andra,
som då sammanflätades med hvarandra, i en underlig
blandning (Caesar, Saladin, Aristoteles, Alexander den
store, Tristan, Karl den store m. fl.), och han fick
gälla såsom en svartkonstnär och trollfurste, hvilken
uppträdde än här, än der, i Ardennerskogen, Bretagne,
Toledo, Rom, Neapel och Österlandet (Babylon),
gammal till åren, men med bibehållen ungdomsfriskhet
och allestädes verkande med öfvernaturlig kraft och
makt. Han bygger Neapel på ett ägg och i Rom ett
magiskt palats samt förfärdigar en
trollhäst i Neapel, der han enligt sagorna också
grundat en svartkonstskola, herskat öfver vind och våg
äfvensom plägat samspråk med Vesuvius’ andeverld,
hvilken lydde hans bud. Ännu i vår tid har man i
Italien hört berättas om hans trolldomsförmåga, såsom
står att läsa hos Domenico Comparetti: »Virgilio nel
medio evo» (V. i medeltiden, 1872).
V:s skrifter, framförallt »Eneiden», hafva utkommit
i många upplagor, först i Rom 1469, Bland mängden
må anföras Heynes (1767–75), Wagners (1830–41),
Ribbecks stora kritiska upplaga (1859–68) och mindre
(1867), samtliga utgifna i Leipzig, Conington and
Nettleships (1871–76), Ladewig-Schapers skolupplaga
i Weidmannska samlingen. En edition af »Eneiden»
utgafs af Hofman-Peerlkamp i Leiden 1843. Den
subjektiva kritik, som i den utöfvades, framkallade
flere motskrifter, bland dem Henrys »Notes of a twelve
year’s voyage in the six first books of the Eneis»
(1853). Svenska upplagor äro utgifna af Åkerman,
L. Hammarsköld, Arrhenius (Eneidens första 3 böcker),
R. Törnebladh (skolupplaga; bok I–VI 1859, 6:te
uppl. 1891). Om textkritiken, särskildt Ribbecks,
handlar R. Törnebladhs uppsats »Om några ställen i
Virgilii Aeneis» (i »Pedag. tidskr.», 1871).
Öfversättningar finnas till alla kulturspråk. Här
må nämnas de af tyskarna Voss (1799,1822), Neuffer
(Eneiden, 1869), Binder (1869), Osiander (Buc.,
Georg., 1869), Hertzberg (Eneiden 1869), dansken
Meisling (1817–27), engelsmännen Dryden (1697) och
Conington (1867), fransmannen Delille (Eneiden),
greken Bulgaris (Eneiden 1791–93) samt svenskarna
G. J. Adlerbeth (»Bucolica», »Georgica» och »Aeneis»,
1804–07; 3:dje uppl. 1831) och R. Bergström (»Culex»,
»Copa», »Moretum», 1854). Schiller har på modernt
versslag och mera fritt bearbetat 2:dra boken
(Trojas förstöring) och den 4:de (Dido). En romantisk
riddaredikt, kallad »Eneiden», författades i Tyskland
omkr. 1190 af H. von Veldeke, och en travestering
af »Eneiden», »Abenteuer des frommen helden Aeneas»,
utgafs 1784 af A. Blumauer, på svenska efterbildad af
J. M. Stiernstolpe (»Blumauers Aeneis», 1813). R. Tdh.
Virgilius (Virgilio), Polydorus. Se Vergilio.
Virgin [hårdt g], Johan Bernhard (skref sig
till en början Vergin), fortifikationsofficer,
föddes 1705 och var brorson till den 1731 som
svensk adelsman naturaliserade öfverstelöjtnanten
Bernhard V. Antagen som page vid hofvet 1718, ingick
V. i krigstjenst 1724 och antogs året derefter som
volontär vid Fortifikationen, der han blef konduktör
1727, löjtnant 1735, kapten 1741. major 1745,
generalqvartermästarelöjtnant 1754 och öfverste
1759. Han utnämndes till generalqvartermästare
och direktör af Fortifikationen 1762 och blef 1768
generalmajor, men tog redan följande år afsked från
krigstjänsten, sannolikt till följd af att Ehrensvärd,
med hvilken V. såsom ifrig mössa aldrig kunnat draga
jämnt, vid 1769 års riksdag återfick ledningen af
de finska fästningsbyggnaderna. – V. var en utmärkt skicklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
