Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudman och föreståndare för en vida berömd
verkstad med gjuteri i nämnda stad, der han var
född. Hans födelseår antages vanligen ligga inom
1450-talet. Han blef mästare 1489 och kallades 1494
af kurfursten Filip af Pfalz till Heidelberg, men för
öfrigt var han oaflåtligt sysselsatt i Nürnberg med
stora gjuteriarbeten, dervid understödd af sina fem
söner. Han dog 1529. De äldsta bekanta verk af V. äro
biskop Johans minnesvård i dômen i Breslau (1496)
och ärkebiskop Ernsts vård i dômen i Magdeburg (1497),
i hvilka han alldeles lemnat faderns konventionella
form från medeltiden och hangifvit sig åt den
realism, som då i Nürnbergs konst hade till målsmän
målaren Wohlgemuth och bildhuggaren Adam Kraft,
dock i förening med ett egendomligt skönhetssinne,
som särskildt framträder i apostlafigurer på
sarkofagens sidor i det sist nämnda monumentet,
som dessutom i utförandet vittnar om ett fulländadt
tekniskt mästerskap. En tid af tio år förflyter,
under hvilken intet verk af hans hand med säkerhet
kan påvisas, medan likväl i denna tidrymd en stor
ändring försiggår i hans konstnärliga uppfattning,
bestående deri att han lösgör sig från den herskande
stilens ensidighet och framträder med en sjelfständig,
klarad form. Detta visar sig på ett glänsande sätt i
den berömda S. Sebaldus-grafvården i kyrkan S. Sebald
i Nürnberg (1508–19; en gipsafgjutning af densamma
finnes i Sveriges Nationalmuseum). Den består af
en sarkofag för Nürnbergs skyddshelgon, prydd på
långsidorna med reliefscener ur S. Sebalds lif samt
på kortsidorna med helgonets och mästarens egen bild
(i förskinn och med verktyg i händerna). Deromkring
sluter sig en fin öfverbyggnad, buren af smärta
pelare med spetsbågar och täckt med tre kupoler
samt prydd med apostla- och profet-bilder jämte
en rik utstyrsel af dekorativa figurer, äfven
tagna ur antikens verld, såsom tritoner, satyrer,
fauner och sirener o. d. Det hela är ett plastiskt
verk, med hvilket endast ett under denna period är
jämförligt, nämligen Ghibertis bronsport i Florens. –
Dernäst märkes en relief, Marias kröning (1521; en
afgjutning i Wittenbergs slottskyrka, en annan i
Erfurts katedral), nästan klassisk i sin enkelhet,
likaså en annan relief, Kristus möter Lazarus systrar
(1521, på fru Tuchers graf i Regensburgs dôme),
som röjer afgjordt inflytande från renaissancen;
dertill kommer en lågrelief, Grafläggningen
(1522, i Aegidienkirche, Nürnberg, signerad med
mästarens monogram), troligen hans egen uppfinning,
men utförd af någon bland sönerna. Ifrån hans sista
år härstamma tvänne härliga grafmonument, det ena
öfver Albrekt af Brandenburg (1525, i stiftskyrkan
i Aschaffenburg) med storartad bild i relief af
den döde, det andra öfver kurfursten Fredrik den
vise (1527, i Wittenbergs slottskyrka) med en ännu
ypperligare porträttfigur af kurfursten, af några
tillskrifvet sonen Peter V. d. y. För öfrigt hade
V. 1513 haft uppdrag att arbeta för kejsar Maximilians
väldiga monument i Innsbrucks Hofkirche, och Lübke
anser, att bilden af konung Arthur af England (sign.
1513 och i enkel stil, öfverensstämmande med V:s anda)
är af honom, liksom äfven bilden af konung Teoderik
(sign. 1513, mindre fint modellerad). Slutligen
utförde han under sina sista år ett praktfullt
gallerverk i utbildad renaissanceform, »ett
oförlikneligt praktverk», ämnadt för ett grafkapell,
men efter V:s död inköpt af rådet i Nürnberg och
uppstäldt i rådhussalen, sedan sonen Hans gjort det
färdigt. Der stod det till 1806, då det nedbröts
och såldes, och nu är det förkommet. Det var prydt
med genier, sirener och andra fantasiväsenden och
derjämte i relief en framställning af centaurer och
lapiter i strid med hvarandra. – Åtskilliga andra
bronsverk finnas, som tillräknas V. eller åtminstone
blifvit i gjutning utförda af honom eller i hans
verkstad; sådana äro minnesvårdar öfver grefvar
Henneberg (i kyrkan i Römhild), monument öfver en
grefve von Zollern och hans gemål (i stadskyrkan i
Hechingen) och grafvård öfver kardinal Fredrik, son
till konung Kasimir II i Polen (i Krakovs dôme). –
3. Hermann V. d. y., den föregåendes äldste son,
reste 1515 till Rom, hvarifrån han medförde många
teckningar, som blefvo fadern och bröderna till
nytta, och dog af olyckshändelse 1510, omkr. 26
år gammal. Något verk af hans hand är icke
bekant, men det är intet tvifvel underkastadt,
att han varit faderns hjelpare vid utförandet af
Sebaldusgrafvården. – 4. Peter V. d. y., den förres
broder, stod i begåfning fadern närmast och var
väl äfven den, åt hvilken han velat öfverlemna
verkstaden. Han blef mästare 1527, men redan
1528 bortrycktes han af döden. Säkert torde vara,
att han under den sista delen af sitt lif intog en
framstående plats i verkstaden. Han anses särskildt
hafva varit förtrogen med renaissancens former,
och flere smärre verk, delvis försedda med hans
monogram och valspråk, tillerkännas honom, såsom
reliefen Orfevs och Evrydike (i Berlins museum) och
Apollo som bågskytt (efter ett italienskt kopparstick,
nu på rådhuset i Nürnberg) m. fl. – Peter V. d. ä:s
tredje son, Paul, om hvilken ingenting är kändt
(man har sig icke häller någonting bekant om den
yngste sonen, Jakob), skulle vid faderns död, 1529,
taga verkstaden i arf, men han öfverlät den till sin
yngre broder: 5. Johann (Hans) V., ofta. kallad »der
giesser» (gjutaren), emedan han vanligen förestod
gjutningen. Denne lyckades en tid hålla verkstaden
uppe i konstnärligt hänseende, men förföll sist i
manér och handtverksmässighet samt betecknar derför
verkstadens förfall. Han fullbordade 1532 en originel
kandelaber för ett kapell i dômen i Prag, vidare en
relief, Madonnan med barnet (1530, i stiftskyrkan i
Aschaffenburg), ett af hans ädlaste verk, dessutom
flere grafvårdar i Berlins domkyrka, i Wittenbergs
slottskyrka och i Merseburgs dôme. Ingen af dessa
Peter V. d. ä:s efterlefvande söner anses hafva
funnits i lifvet efter år 1540. Se W. Lübke: »Gesch.
der plastik» (3:dje uppl. 1880), »Peter V:s werke»
(fotografiskt praktverk med text af W. Lübke, 1875
o. f.), och E. Förster: »Gesch. der deutschen kunst»
(1851–62). C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
