Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vistritza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänna ärenden, och dess bifall fordrades vid gåfvor
och förläning af jord. Witenagemot var högsta domstol
och valde konung. Se den förträffliga utredningen hos
W. Stubbs: »The constitutional history of England»
(3:dje uppl. I, 119–140).
Viterbo, stad uti italienska prov. Roma, nedanför
nordvestra sidan af en utbrunnen vulkan, Monte Cimino,
vid landsvägen mellan Rom och Florens, genom en bibana
förenad med jernvägen mellan dessa städer. 15,279
innev. (1881). Biskopssäte. Staden omgifves af yppiga
trädgårdar och omslutes af murar och torn, delvis från
1200-talet. Gatorna äro belagda med stora lavablock,
och staden har flere vackra byggnader och brunnar,
bl. a. Fontana della Rocca af Vignola (staden kallas
af äldre italienska författare »de vackra brunnarnas
och de sköna qvinnornas stad»). Katedralen (från
12:te årh.) innehåller påfvarna Johannes XXI:s,
Alexander IV:s och Klemens IV:s grafvar. I det gamla
biskopspalatset (13:de årh.) höllos konklaver för
påfveval 1271, 1276 och 1281. Befolkningen idkar
företrädesvis jordbruk och trädgårdsskötsel. I
omgifningen finnas flere etruskiska fornlemningar
(grafplatser vid Castel d’Asso, Norchia och Bieda)
samt svafvelkallor (Aquae Caiae).
Vitet [-te’], Ludovic (Louis), fransk skriftställare
och politiker, f. i Paris 1802, utöfvade några år
lärareyrket och ingick 1824 i redaktionen af tidningen
»Globe». Efter Juli-revolutionen utnämndes han 1831
till inspektör öfver de historiska minnesmärkena,
blef 1834 generalsekreterare i handelsministeriet
och 1836 ledamot af conseil d’état samt var 1846–48
en af vice-presidenterna i denna korporation. Såsom
medlem af deputeradekammaren, 1834–48, höll han
sig ihärdigt på de doktrinär-konservatives sida
och intog under revolutionen 1848 en bemärkt
ställning inom den legitimistiska högra centern,
men drog sig efter kejsaredömets upprättande
tillbaka till privatlifvet. 1871 invaldes han i
nationalförsamlingen. Död 1873. Såsom författare
utgaf V. 1826 anonymt Les barricades, med historisk
trohet dramatiserade scener från ligans tid, hvilka
i förening med två följande dramer hoparbetades till
La ligue (2 bd, 1844; ny uppl. 1861). Han författade
vidare det framstående, för stilistiskt mästerskap
utmärkta konsthistoriska arbetet Eustache Lesueur
(1843; ny uppl. 1849), vidare Fragments et mélanges
(2 bd, 1846), innehållande literär-kritiska
och arkeologiska uppsatser, Essais historiques
et littéraires (1862), Études sur l’histoire de
l’art (1863–64; ny uppl. i 4 bd 1867–69), hvilket
sistnämnda är hans mest betydande arbete,
m. m. Såsom konstskriftställare utmärkte V. sig
för skarpsinne och grundlighet. Han var en flitig
medarbetare i »Revue des deux mondes». Under Paris’
belägring 1870–71 skref han i denna tidskrift en
serie patriotiska bref, burna af en förhoppningsfull
stämning. V. invaldes i Académie des inscriptions
1839 och i Franska akademien 1845.
Vitex Agnus castus L. (d. v. s. »det kyska lammets
buske»), bot., farmak., en i södra
Europa växande buske, som hör till nat. fam. Verbenaceae
Juss., kl. Didynamia Angiospermia L. Bladen
äro motsatta, fingerdelade, sågade, ofvan mörkt
gröna, undertill gråaktigt filthåriga likasom
grenspetsarna. Blomfodret är femtandadt, blomkronans
bräm 6-klufvet, oftast violett, men stundom rödaktigt
eller blåaktigt, någon gång hvitt. Blommorna äro
välluktande och sitta i kransställda ax i grenarnas
toppar. Det var hufvudsakligen bladen och de mogna,
4-fröiga frukterna, baccae Agni casti, som redan
i forntiden enligt Dioskorides prisades för sina
anti-afrodisiska egenskaper. De pulveriserade
bladen ströddes af de atheniensiska qvinnorna i
bädden för att befria från okyska tankar, och af
de, likasom hela växten, starkt aromatiska bären
eller pepparkornstora, svartaktiga, hårda, skarpt
smakande fröna (»munkpeppar», »abrahamsfrön»)
bereddes en syrup, som i många kloster var använd
såsom ett syndbetvingande medel. Medeltidens
kirurger använde denna buskes ved till liktornars
bortbrännande. Frukterna tjenade äfven såsom matkrydda
och bladen, i st. f. humle, till att gifva bask smak
åt maltdrycker. (Med denna art. rättas felaktigheterna
i art. Agnus castus.) O. T. S.
Witherit, miner., ett naturligt bariumkarbonat,
som kristalliserar rombiskt och förekommer mest i
runda, njurformiga eller derba aggregat af ljus,
grå eller gul färg och har en egentlig vigt af
4,2–4,3. Det smälter för blåsrör, dervid färgande
lågan grön, till ett klart glas, som vid afsvalning
blir emaljhvitt, och förekommer i Cumberland,
Lancashire, Salzburg och Steiermark. Witheriten
är en handelsvara och användes såsom råämne
för kemiska preparat och andra industriella
ändamål. Witheriten är uppkallad efter engelske
läkaren William Withering (f. 1741, d. 1799), som i
arbetet »Chemical experiments ön the terra ponderosa»
1784 första gången beskref mineralet. Jfr Barium.
Ant. Sj.
Withirlaxret (vitherlagsret). Se Nordisk rätt,
sp. 1311, och Thingmannalið.
Vithskyflae. Se Vitsköl.
Viti (äfven della Vite), Timoteo, italiensk målare,
f. i Ferrara 1467, d. i Urbino 1523, kom i lära hos
Fr. Francia i Bologna 1490 och studerade under honom
till 1495. Han begaf sig då till Urbino, der han
slog sig ned för framtiden och gifte sig 1501. Från
den tid, då han lefde i Bologna, finnes intet
säkert bevisligt verk i behåll: det första arbete,
hvari man lär känna honom, är en Tronande madonna
med ett par manliga helgon, målad i temperafärger
(nu i Brera i Milano), hvari han tydligt förråder
inflytande från Francia och andra mästare inom den
äldre Bolognaskolan. Emellertid har taflan länge
gällt att vara af Rafael, hvilket visar, att äfven en
annan, ädlare anda lefver deri. Till samma tid räknas
äfven ett par andra stycken, S. Margareta (i Milano)
och S. Apollonia (i Urbino), samt en berömd bild af
mycken poesi i formen, Apollo lyssnande till Marsyas’
flöjtspel, och Bebadelsen (i Brera), i hvilka alla
jämte Francias och bolognesernas form visar sig en
anda, som påminner om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
