Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitiös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet var han en af de störste mästarna i
arkitekturmåleriet, och han målade mest det
inre af hvitmenade reformerta eller rikt utstyrda
katolska kyrkor. Han är berömd för ett lyckligt val
af pittoreska perspektiv och en fin iakttagelse
af det på väggar och pelare spelande ljuset från
oftast färgade fönster, hvarjämte han ägde förmågan
att i rummet skickligt inställa sina många figurer
af kyrkobesökande, så att de gå tillsammans med
arkitekturen. Verk af hans hand finnas i Amsterdams
Rijksmuseum och i Haags museum samt i Bruxelles’,
Berlins, Weimars och Braunschweigs museer. Såsom
exempel på huru hans taflor äro skattade må anföras,
att en sådan under 1880-talet i England betalades
med omkr. 40,000 francs. Utom interiörer har han
äfven målat vyer, såsom Amsterdams fisktorg (1672,
i Rotterdams museum), hvarjämte en annan målning
af samma art finnes i Leipzigs museum (1670). –
3. Kaspar (Gaspar) de W., flamsk målare, f. 1624 i
Antwerpen, d. derst. 1681, studerade under sin fader,
men begaf sig tidigt på resor i Italien och Frankrike,
hvarifrån han 1651 återvände till Antwerpen. Efter
resan blef hans styrka att måla italienska landskap
med prydliga trädgrupper i förgrunden och ståtliga
byggnader i mellanplanet. I stilen står han, enligt
Woermanns utsago, mellan den i Rom verkande Gaspar
Dughet och flamländaren Jacques d’Arthois, med en i
brunt gående totalton. Signerade taflor af hans hand
äro Berglandskap med Peterskupolen i bakgrunden
(1667) och Landskap med dammen Betesda (1671),
bägge i Antwerpens museum, Landskap med ruiner af
en vattenledning (i Wiens kejserliga galleri) samt
en bild i Turin. Anton Gouban plägade måla figurerna
i hans taflor. C. R. N.
Witte, Herman Verneri, biskop, född i Dünamünde vid
Riga d. 25 Nov. 1666, blef student i Wittenberg 1688,
promoverades till filos. doktor (primus) 1691 och
förordnades året derefter till universitetsadjunkt
derstädes. 1695 utnämndes han till kyrkoherde vid
Maria församling i Stettin samt till teol. lektor
vid gymnasiet. Efter att hafva promoverats till
teol. doktor i Greifswald 1702 förordnades han
1707 till superintendent på Ösel, hvarest han
qvarstannade till 1710, då han till följd af ryssarnas
öfverfall måste fly undan till Sverige, der han blef
hofpredikant hos enkedrottning Hedvig Eleonora. På
grund af presterskapets kallelse utnämndes han af
konung Fredrik I till biskop i Åbo 1721 och till
prokansler vid universitetet derstädes, i hvilken
egenskap han inlade stora förtjenster genom ordnandet
af kyrkoväsendet och undervisningsverket. Särskildt
vinnlade han sig om återupprättandet af det
förfallna universitetet, som af honom högtidligen
å nyo invigdes 1722. Död i Åbo d. 24 Mars 1728. –
W:s maka och döttrar upphöjdes 1717 i adligt stånd
under namnet von Witten. J. H. B.
Witte, Karl, tysk jurist och Danteforskare, f. 1800
nära Halle, gjorde i barndomen under ledning af sin
fader så sällspordt brådmogna framsteg i studier,
synnerligast i språk, att han vardt student vid 10
års ålder och, sedan han
idkat studier vid Göttingens universitet, endast
13 år gammal förvärfvade filos. doktorsgraden på en
matematisk afhandling. Sedan han 1814–16 studerat
juridik i Breslau, tillbragte han några år uti
Italien, hvarest han hufvudsakligen egnade sig åt
konsthistoria och italiensk literatur. W. blef
e. o. professor i juridik i Breslau 1823,
ord. professor derst. 1829 och i Halle 1834. Han
utnämndes 1855 till geheime justitieråd. Död i Halle
1883. På det juridiska fältet författade W., förutom
arbeten öfver källorna till romerska rätten och öfver
bysantinsk rätt, Das preussische intestaterbrecht
(1838). Han öfversatte Boccaccios »Decamerone»
(3:dje uppl. 1859) och tillsammans med Kannegiesser
Dantes lyriska dikter (med kommentar; 2:dra uppl. i
2 bd, 1842–43). Vidare utgaf W. en kritisk uppl. af
originaltexten till Dantes »Commedia divina»
(1862), en metrisk, men orimmad öfversättning
deraf jämte kommentar (1865; 3:dje uppl. 1876),
en edition af samme skalds »La vita nuova» (1876)
m. m. Han författade slutligen Dante-forschungen
(2 bd, 1869–79) och var den, som gaf uppslag till
stiftandet af det tyska Dante-gesellschaft (1865).
Wittedoorn [-dårn], Holl. (»hvit-törne»). Se Kapgummi.
Wittekind [hårdt k]. Se Widukind.
Wittel, van. Se Vanvitelli.
Wittelsbach, tysk, i Bajern regerande dynasti, som
har sitt namn efter stamgården Wittelsbach, hvilken
låg i Oberbaiern n. ö. om den vid ån Paar belägna
staden Aichach, men 1209 i grund förstördes. En
kyrka och en 15 m. hög obelisk utmärka platsen för
dess läge. Ätten W:s äldste kände medlem var markgref
Luitpold (d. 907), en konung Ludvig Barnets frände,
som antog titel hertig af Bajern. Efter hans son
Arnulfs död (937) lemnade kejsaren Bajern åt andra,
hvarefter Arnulfs son, som äfvenledes hette Arnulf,
och hans efterkommande kallade sig pfalzgrefvar af
Bajern och grefvar af Scheyern, tills de 1108 förlade
sitt säte till Wittelsbach och antogo titeln grefvar
af W. Otto I af W. fick 1180 tillbaka hertigdömet
Bajern. Genom hans sonson Otto den upplystes
(1231–53) gifte med pfalzgrefve Henriks dotter kom
Rhenpfalz till huset W. Efter hans död fick genom
delningstraktat d. 28 Mars 1255 hans äldre son,
Henrik, Niederbaiern (hans linie utdog 1340) och hans
yngre son, Ludvig II, Pfalz och Oberbaiern. Genom en
traktat i Pavia d. 4 Aug. 1329 delade Ludvig II:s
efterkommande sina besittningar så, att till den äldre
linien kommo Rhenpfalz och Nordgau (sedermera kalladt
Öfre Pfalz), till den yngre Oberbaiern, hvarmed 1340
förenades Niederbaiern. Wittelsbachska ätten var sedan
delad på två hufvudlinier: den pfalziska och den
bajerska. Med kurfursten Max Josef utslocknade 1777
den senare, hvarefter Bajern tillföll den pfalziska,
som sedan dess regerat i Pfalz och Bajern, sedan
1806 med titeln konung af Bajern (se vidare Bajern
och Pfalz). – Af den ryktbara wittelsbachska ätten
hafva några medlemmar suttit på Sveriges tron,
nämligen unionskonungen Kristofer »af Bajern»
(1440–48), hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
