Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittkamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äktenskap hade redan förut förklarats ogiltigt. I fängelset
fick han, trots en mängd böneskrifter, stanna ända
till 1641, då han begaf sig till Stockholm. Sin första
tid tillbringade han der såsom ett slags advokat
och förde en mängd ganska inkrånglade och svåra
processer. Några år efter sitt frigifvande gifte
han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare
i Stockholm, och hade med henne flere barn. Genom
familjen De la Gardies beskydd blef han äfven anställd
såsom auditör vid gardet och qvarstod på denna plats
till 1651. Hans sista år, hvilka han tillbragte på
fädernegården Wivalla, utmärkas af ett nästan löjligt
processraseri, hvilket dref de fredlige bönderna
i hans hemort till fullständig förtviflan. Han
afled i knappa omständigheter 1669. – W:s poetiska
verksamhet tillhör hans ungdomstid. Hans första kända
poem skrefs 1625 öfver en afliden student, och hans
öfriga dikter tillhöra den tid, då han satt fängslad
i Danmark, i Stockholm och på Kajaneborg. Dessa
stycken utmärka sig för en varm poetisk känsla,
ett lifligt natursinne och en för denna tid stor
makt öfver formen, men W. fattade ej sin uppgift
såsom skald nog allvarligt för att blifva någon
banbrytare inom literaturen. Sedan han frigifvits
ur fängelset och ej mera egde någon yttre anledning
att dikta visor, skref han endast några latinska
poem utan betydelse. Hans mest populära dikter voro
de, i hvilka hans kärlek till friheten tog sig ett
uttryck, såsom Ack, Libertas, du ädla ting och Varen
nu glad, mine fiender all. Deremot finnes intet skäl
att antaga, att han verkställt den fordom Erik XIV
tillskrifna öfversättningen (från Opitz) »Väll den,
som vidt af höga klippor». Hans dikter utgåfvos
1869 af P. Hanselli i »Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare». Der föreligger dock ett
löjligt misstag. Den handskrift Hanselli utgaf var den
s. k. Älfska visboken i Linköping, å hvilken den förre
egaren, den lärde domprosten Samuel Älf, antecknat,
att den innehöll »Cantilenas varias L. Wivallii
et aliorum» (åtskilliga visor af L. Wivallius och
andra). Detta var rätt, så till vida som verkligen
några dikter af W. intagits i denna visbok, men
Hanselli utgaf alla dikterna i handskriften – utom
de s. k. folkvisorna – såsom W:s. Någon upplaga af
dennes dikter finnes således ännu ej, men förberedes
f. n. af Svenska literatursällskapet i Upsala. Den
första delen af denna upplaga har utkommit och
innehåller en af H. Schück författad, fullständig
lefnadsteckning öfver skalden (»Lars Wivallius. Hans
lif och dikter. I. Biografi»; 1893). W:s äfventyrliga
lif, särskildt hans giftermål med Wulff Grijps dotter,
har tjeriat A. U. Bååth till stoff för den poetiska
berättelsen »Kärlekssagan på Björkeberga» (1892).
H. S.
Vivarini, italiensk målareslägt. – 1. Antonio,
som dock aldrig använde namnet Vivarini, utan efter
sin födelseort kallades da Murano (se d. o.). –
2. Bartolommeo da Murano, den föregåendes yngre broder,
verksam 1450–99, var den, som först kallade sig
Vivarinus, å en 1459 daterad tafla, S. Giovanni
da Capestrano (i Louvre). Han började leda skolan i
Murano in i en ny riktning1. Ett
gemensamt med brodern måladt altarverk (1450, nu i
Bolognas pinakotek) visar redan ett slags realism,
hvilken tillsammans med den ofria bundenheten gör
ett mindre fördelaktigt intryck; men snart visade
sig inflytande från Squarcione och hans lärjungar
i Padua, och dermed kommer realismen alltmera till
sin rätt, ty Bartolommeos behandling blir friare,
figurerna få mera individualitet och hållning, färgen
blir mera ljus och sann, ehuru något hård och kall,
samt teckningen riktigare. Men för öfrigt bibehåller
han såsom sitt eget en viss enkelhet och måtta, är i
karakteren allvarlig och värdig samt utstyr gerna den
dekorativa delen af sina bilder med fruktguirlander,
»putti», baldakiner o. dyl. Af hans verk märkas en
Tronande madonna med helgon (1465, i Neapels museum),
flere altarverk i Venezia (der han i förening med
brodern upprättade en verkstad), dels i akademien,
dels i kyrkor, samt utom Italien ett ståtligt
altarverk, S. Ambrosius (i Wiens galleri), S. Georg
till häst (i Berlins museum) m. fl. – 3. Luigi V.,
den yngste medlemmen af familjen, hvars slägtskap
med de föregående icke kan påvisas, men som tydligen
haft Bartolommeo till lärare och äfven ådagalägger
inflytelse från Padua samt derjämte tagit intryck
af Antonello da Messina, oljemåleriets införare i
Italien, och af Giovanni Bellini. Af honom finnes en
altarbild (madonna med helgon, i Venezias akademi),
likaså en madonna i Neapels museum, Uppståndelsen (i
S. Giovanni in Bragora, Venezia) och S. Ambrosius (i
Frari, i samma stad) i Bellinis stil. Till hans senare
tid hör äfven en Tronande madonna med helgon (enligt
uppgift utförd 1501), en ståtligt komponerad bild. Han
anses hafva aflidit före 1503. C. R. N.
Vivat, Lat. (Ital. viva, evviva, Fr. vive), lefve
(han, hon, det)!, hell! – Vivas, lefve du! –
Vivant, lefve de!
Vive [vi’vv], Fr. (se föreg. art.), lefve!
Viverriceps, fläckkattslägtet, zool., ett namn, under
hvilket man sammanfattat några asiatiska kattarter
(se Kattslägtet), hvilka utmärka sig genom
långsträckt kroppsform, långdraget hufvud, rundade
öron och långdragna pupiller samt derigenom att
ögonhålorna å kraniet genom en benbro äro skilda från
tinning-hålorna. Fallen är fläckig. Hit hör den minsta
af alla kattarter, V. rubiginosa. L-e.
Viverridae. Se Skunkdjuren.
Vives, Juan Luis (Joannes Ludovicus), spansk
filosof, filolog och pedagogisk reformator, född
1492 i Valencia, studerade i sin födelsestad och,
sedan 1509, i Paris, men flyttade 1512 öfver till
Nederländerna. Vid universitetet i Louvain, som på den
tiden besöktes af 7 à 8 tusen studenter, trädde han i
nära förhållande till Erasmus Rotterdamus och andra
lärde, som hyllade den humanistiska rörelsen. Den
allmänna uppmärksamheten fäste han vid sig genom en af
lärda kommentarer åtföljd upplaga af Augustinus’ »De
civitate dei» (1522). 1523–31 vistades han mestadels
i England, der Henrik VIII uppdragit åt honom,
ledningen af prinsessan Marias uppfostran, och der
han kreerades till juris doktor i Oxford. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
