Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vladimir-orden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsessan Annas hand, lät i Cherson döpa sig, hvarvid
han antog namnet Vasilij, och vigdes der vid Anna
(989). Med helgonbilder, reliker och prester
vände han hem till Kiev. Der lät han förstöra
de afgudabilder han sjelf rest, tvang stadens
befolkning att stiga ned i Dnjepr och der mottaga
dopet samt verkade sedermera äfven i den öfriga
delen af sitt rike för den grekiska (ortodoxa)
kyrkans utbredning. Han byggde kyrkor, inrättade
skolor för bildande af prester och gaf presterskapet
stora företrädesrättigheter. För sådana gerningar
förklarades han af kyrkan för helgon (hans dag är
d. 15 Juli). Hans krigiska framgångar skaffade honom
namnet den store, men folksagan kallar honom »Vladimir
den sköna solen» (Vladimir solnysjko). V. afled
1015. Han efterlemnade 12 söner. Åt åtta bland dem
hade han utskiftat sitt rike. V:s lif har lemnat
Stagnelius ämne till den härliga dikten »Vladimir den
store» (1817). – Jfr Ryssland (bd XIV, sp. 1544). –
2. V. Monomach, den föregåendes sonsons son, son
af storfurst Vsevolod Jaroslavitj och (sannolikt)
dotterson af kejsar Konstantin Monomach, efter
hvilken han antages hafva fått sitt tillnamn, var
under faderns lifstid furste af Perejaslavl, men
fick vid det af honom föranstaltade furstemötet i
Ljubetj (1097) derjämte Smolensk, Novgorod, Rostov,
Suzdal och Bjeloozero. Han berömmes som tapper,
klok och karaktersfast. Mot polovtserna kämpade
han oförskräckt och förmådde slutligen de öfrige
ryske furstarna till ett gemensamt anfall på dem,
hvarvid polovtserna besegrades vid Dons tillflöde
Sala (1111). Sedan han 1113, tvärtemot åldersrätten,
valts till storfurste i Kiev, gick hans bemödande ut
på att förskaffa sin ätt herraväldet öfver de olika
delarna af riket med utestängande af andra grenar af
Ruriks ätt. Han afled 1125, efterlemnande ett berömdt
testamente (Poutjenie), delvis med avtobiografisk
karakter, en af den ryska literaturens äldsta
lekmannaskrifter. Från V:s son Jurij Dolgorukij
härstammade furstarna af Suzdal och Moskva, från
sonen Mstislav furstarna af Kiev och Galizien.
Vladimir-orden, rysk orden, som instiftades d. 22
Sept. (4 Okt.) 1782 af kejsarinnan Katarina II,
till ära för Vladimir den store. Orden har 4
klasser. Dekorationen utgöres af ett gyllene, rödt
emaljeradt kors, som i midten på framsidan bär ett
ryskt V på en utbredd hermelinsmantel. Ordensbandet
är karmosinrödt, med svarta strimmor. De två högre
klasserna bära dessutom en silfver-plaque, i hvars
midtsköld synes på ett rödt band ett gyllene kors med
omskriften Poljza, tjestj, slava (nytta, ära, rykte).
Vladislav (P. Wladyslaw, Lat. Uladislaus
l. Ladislaus), polska konungar. 1. V. I (IV)
lokietek, »den korte», egentligen »den alnshöge»,
tillhörande den yngre, kujaviska, grenen af
piasternas ätt, har i sitt lands historia den
betydelsen att vara den förste återställaren af det
genom delningar och deraf följande hundraåriga inre
krig försvagade polska riket. Redan vid Przemyslav
II:s plötsliga död, 1295, kallad till tronen af en
del bland den polska adeln, kunde han först några år
derefter med allvar börja sin lifsuppgift att
förena Polens skilda delar och att återupprätta
dess konungamakt. Sitt mål sökte han uppnå mer genom
underhandlingar än genom vapen, och i Jan. 1319 kunde
han med påfvens goda minne i Krakov låta kröna sig
till konung genom ärkebiskopen af Gnesen. Hans sista
år upptogos af krig med Tyska orden, som var föremål
för alla polackers hat och af V:s efterträdare
sedermera med växande framgång bekämpades. V. dog
i Krakov d. 2 Mars 1333 med det eftermäle att
hafva varit en af Polens bästa regenter. I sitt
äktenskap med Hedvig, hertiginna af Kalisz, hade han
sonen Kasimir (den store), som efterträdde honom,
och dottern Elisabet, gift med konung Karl Robert
af Ungern. – 2. V. II (V). Se Jagello. – 3. V. III
(VI), den förres son, efterträdde, ehuru minderårig,
1434 sin fader och öfvertog redan vid 15 års ålder
sjelf regeringen. Kort derefter (1440) utsågs
han till konung äfven i Ungern, huvudsakligast
genom bedrifvande af den berömde Johan Hunyadi,
som med Ungerns makt ville förena Polens i den stora
striden mot turkarna, kristenhetens fiender. V. hade
emellertid svårt att göra sig erkänd i sitt nya rike,
emedan en del af de ungerske magnaterna höll fast
vid den förre konungen, kejsar Albrekt II:s enka
Elisabet och hennes späde son Ladislaus. Han kröntes
likväl till konung i Buda 1440. Under de följande
åren upptogs hans tid mest af krig med turkarna,
och i striden med dem stupade han vid Varna d. 10
Nov. 1444. – 4. V. IV (VII) Sigismund, äldste son
af svensk-polske konungen Sigismund (III) och Anna
af Österrike, föddes i Krakov d. 9 Juni 1595. Då på
riksdagen i Stockholm i Juli 1599 ständerna afsatte
Sigismund, förklarade de sig samtidigt beredda att
erkänna den 4-årige V. såsom konung, om Sigismund inom
ett år sände gossen till Sverige att uppfostras och
inom sex månader förklarat huruvida han var sinnad
att göra det. Då Sigismund, såsom väntadt var, icke
hade lust dertill, kom Sveriges krona aldrig på V:s
hufvud, men titeln Sveriges arfkonung upptog han
likväl efter faderns död. Under den förvirring, hvari
Ryssland befann sig till följd af de s. k. falske
Dimitriernas uppträdande, förmådde en polsk här under
Zolkiewski Moskvas bojarer att i Aug. 1610 erkänna
V. såsom ärftlig tsar; men då Sigismund 1612 var
på väg att låta kröna sin son i Moskva, nådde honom
underrättelsen att polackerna måst öfverlemna staden i
ryssarnas händer, hvarför han vände om – och ej häller
tsarernas krona kom på V:s hufvud. Den 13 Nov. 1632
efterträdde han sin fader på Polens tron. V. berömmes
för tapperhet, som han ådagalade i fält emot såväl
turkar och ryssar som svenskar. I olikhet med
fadern var han en intelligent och statsklok furste,
som sökte råda bot för bristerna i författningen
och mildra de religiösa motsatserna. Hans goda
afsigter motarbetades af den polska adeln. Att han
genom fördraget i Stuhmsdorf (1635) återvann från
svenskarna de preussiska hamnarna, som Sigismund 1629
nödgats afträda, ansågs med rätta såsom en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
