Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vokal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i motsats till Syrjän. och Votjak. de äldsta
minnesmärkena tydligen visa, att vokalharmoni icke
fanns i en hel mängd fall, der den sedermera gjort sig
gällande. – Äfven i andra språk än de ural-altaiska
har man funnit sporadiska företeelser af vokalharmoni,
såsom t. ex. i telugu (se d. o.) katti-ki, åt
knifven, men anna-ku, åt brodern. Stundom fattas
ock termen vokalharmoni så vidsträckt, att den
betecknar hvarje inverkan af en stafvelses vokal på
en annans och således äfven innefattar t. ex. det
germanska »omljudet» (se d. o.), der inverkan
sker från efterföljande på föregående vokal mot
föregående på efterföljande inom den ural-altaiska
vokalharmonien. – Jfr Adam: »De l’harmonie des
voyelles dans les langues ouralo-altaïques» (1874).
H. A.
Vokalisera, uttala vokaler i sång, utföra
sångöfningar på idel vokaler. En sådan sångöfning
kallas vokalis (Fr. vocalise). A. L.
Vokalism, gramm., teori om vokalernas uppgift och
om de förändringar desamma undergå vid bildning
och härledning af ord inom samma språk eller i
olika språk, som höra till samma familj; ett språks
vokal-system; ett ords samtliga vokaler.
Vokalmusik (af Lat. vocalis, som har röst) kallas
all musik, som är komponerad för menniskoröster,
till skillnad från instrumentalmusik.
Vokation (Lat. vocatio), kallelse (till ett kyrkligt
ämbete).
Vokativ (Lat. casus vocativus, af vocare,
tillropa). Se Kasus, sp. 474.
Vokladiska fältet. Se Klodvig I, sp. 882.
Volang (Fr. volant, af voler, flyga). Se Falbolan.
Volapük [vålapy’k], d. v. s. »verldsspråket», är
namnet på ett af den badenske pastorn Johann Martin
Schleyer (f. 1831) konstrueradt språk, som denne 1879
och de följande åren offentliggjorde och försökte få
antaget till internationelt begagnande. – Schleyer
saknade icke föregångare. Redan filosoferna Bacon,
Cartesius och Leibniz sysselsatte sig med det stora
problemet att åstadkomma ett »verldsspråk», som kunde
af jordens skilda folkstammar med lätthet användas
till ömsesidiga meddelanden, och flere förslag till
problemets lösning publicerades på 1600-talet. Mest
bekant är det, som framställdes af den engelske
biskopen John Wilkins 1668. Äfven under de följande
århundradena hafva många »universalspråk» uppträdt,
så att samtliga de gjorda försöken nu torde icke
mycket understiga ett hundratal. Dels har man
velat åstadkomma blott ett gemensamt system af
skrifttecken, en s. k. pasigrafi (se d. o. och
Signal), hvars särskilda tecken motsvara vissa, i
olika språk på olika sätt benämnda begrepp, dels har
man sökt tillvägabringa ett sådant språk, som kunde
ej blott skrifvas, utan äfven talas af alla folk,
en s. k. pasilali. En sådan kan åstadkommas antingen
derigenom att ett historiskt gifvet, verkligen
existerande språk användes till internationelt bruk,
eller derigenom att man bildar ett nytt språk,
vare sig med begagnande af
beståndsdelar i ett eller flere befintliga eller ock med
fritt skapande af ljudförbindelserna. I sjelfva
verket visar historien åtskilliga exempel på språk,
som för en tid fått större eller mindre internationel
utbredning. Detta var förhållandet med grekiskan i
vestra Asien och Egypten århundradena närmast efter
Alexander den stores eröfringståg, med latinet först
hos de af romarna underkufvade folken samt sedermera
– i ännu större geografisk utsträckning – såsom den
katolska kyrkans och den lärda bildningens språk. På
ett liknande sätt har »de semitiska folkens latin»,
arabiskan, herskat bland muhammedanerna, och i nyare
tid har franskan länge varit hofvens och diplomatiens
språk, engelskan till viss grad handelns och
sjöfartens. Ytterligare kan anföras, att portugiserna
vid sina eröfringar i Asien betydligt förenklade sitt
språk för att göra det begripligare för infödingarna,
samt att denna förenklade portugisiska verkligen
kom i bruk hos flere folk och ännu på sina ställen
finnes qvar. Äfven »blandspråk» hafva egt och ega
ännu stor betydelse vid förbindelser mellan olika
folk, t. ex. lingua franca och pidgin-engelska (se
dessa ord). Deremot har hittills aldrig någon framgång
vunnits af de många försöken att utan begagnande af de
befintliga språken fritt konstruera ett »filosofiskt»
universalspråk. På senare tider hafva derför vid
bildandet af artificiella verldsspråk i regeln
historiskt gifna kulturspråk blifvit anlitade. Denna
väg hade man beträdt redan i 18:de årh., då en
författare i den stora franska encyklopedien
(art. »Langue nouvelle») ville vinna målet genom
förenkling och sammansmältning af de romanska
språken. Väsentligen samma grundtanke uppträder i
våra dagar uti »la langue internationale néo-latine»
af E. Courtonne (Nizza 1875–84); och åtminstone
fem olika tyska förslag under 1880- och 1890-talen
gå ut på att förenkla och modernisera latinet
till allmänt bruk (jfr i synnerhet I. Eichhorn:
»Eine neue weltsprache», 1887; E. Lauda: »Kosmos»,
1888; och E. Heintzeler: »Universala», 1893). År 1863
framställde en »D:r P.» förslaget att förenkla tyskan
till »weltdeutsch», och 1889 sökte en amerikan (Elias
Molee i Bristol, Dakota) genom sammansmältande
af tyska och engelska åstadkomma ett verldsspråk
(»germanik english») o. s. v. I motsats till dessa
försök bildar volapük sitt ordförråd af såväl
germanska som romanska beståndsdelar.
Vokalerna i volapük äro a, ä, e, i, o, ö, u,
ü, hvilka alla uttalas »som motsvarande tyska», men
»alltid äro långa». Af konsonanterna uppgifvas b, d,
f, g, h, k, l, m, n, p, r, s, t, x och z hafva samma
ljudvärde »som i tyskan»; deremot är c = dsch, j =
sch, q = ch, v = w, y = j. Dubbelskrifning (och långt
ljud) af konsonant förekommer ej. Hufvudbetoningen
faller alltid på ordets sista stafvelse. Substantivet
har samma fyra kasus som tyskan, saknar kasusändelse
i nominativ (som utom sina vanliga funktioner äfven
har den att följa efter preposition) samt har i
genitiv -a, i dativ -e, i ackusativ -i och i pluralis
-s (tillagdt efter kasusändelsen). Adjektivet,
som bildas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
