Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Woulfska flaskor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gårdfolk och husmän (1885) m. m., på riksspråket Holger
skräddares (s. å.), I skånska stugor (1886).
Hvardagsmat och gilleskakor (1889), Brokiga bilder
(s. å.), Hägringar (1891), Helgdagsbilder och
hvardagshistorier (1893) m. m. För en sonettcykel
Ängsblommor från skånska slättbygden erhöll han 1889
hedersomnämnande af Svenska akademien. Han har i
flere städer hållit föreläsningar på skånska bygdemål.
Wrangel, en från Estland härstammande slägt,
som utbredt sig till Sverige, Ryssland, Tyskland,
Österrike och Holland. Äldre författares antaganden,
att denna slägt skulle leda sitt ursprung från
stamhuset Reede i Westfalen, uthärda ej en strängare
kritik, och likaså måste en del andra uppgifter
om slägtens s. k. »äldsta historia» helt och hållet
hänföras till de vanliga slägtsagornas område. Deremot
kan man med tämligen stor visshet påstå, att
den omkr. år 1250 i handlingar omnämnde »Dominus
Eilardus de Oberg», som egde jord i »Uvarangalae»
(nu Wrangelshof) i Harrien (Estland), och som stupade
1275 vid Ascheraden, var i förvantskap med slägten
W., inom hvilken namnet Eilard under 1300- och
1400-talen flere gånger förekommer. Samtidigt med
denne »Eilardus» och i början af 1300-talet nämnas
flere riddare och landtråd i Estland, skrifvande sig
till eller af »Uvarangalae», »Wranghele», »Wrangell»
etc., hvilka gifvetvis böra räknas till slägten
W. Den säkrare slägtledningen börjar med »Dominus
Johannes de Wrangell», som nämnes i handlingar af 1282
och 1287. Från hans son Fredrik och sonson Herman
härstamma alla nu lefvande grenar af slägten. Alla
dessa föra samma stamvapen: en på öfre sidan
krenelerad, mot sköldkanterna af huggen svart bjelke
i silfverfält. Redan i början af 1300-talet delade
sig slägten, med bröderna Berthold och Woldemar, i
två hufvudgrenar, den ena skrifvande sig till Jensel
och Rojel, den andra till Jesse, samt kännetecknande
sig genom en mindre olikhet i hjelmprydnaden.
Redan under de förste Vasakonungarna flyttade
flere medlemmar öfver till Sverige, hvarest de
blefvo stamfäder för en talrik afkomma. men först
med fältmarskalken Herman W. d. y. (se W. 1)
och hans son riksmarsken Karl Gustaf W. (se W. 3)
intog slägten ett mera framstående rum i Sveriges
historia. På svenska riddarhuset har slägten varit
representerad genom 14 olika nummer, och två gånger
hafva medlemmar erhållit adlig värdighet i Sverige,
utan att derför taga introduktion.
En medlem af stamhuset Jensel och Rojel,
Fabian, blef 1709 spansk grefve samt dog
barnlös såsom generalfältmarskalk och guvernör
öfver Bruxelles. Äfven den ryktbare preussiske
general-fältmarskalken grefve Friedrich H. E. von
W. tillhörde denna gren; hans slägt fortlefver
ännu i Preussen. Derförutom lefva ännu andra grenar
i Ryssland (särskildt Östersjöprovinserna). Äfven i
holländska adelns »Gyllene bok» finnes inskrifven en
ännu lefvande slägt med namnet W., bärande friherrlig
titel. Såsom krigareslägt söker familjen W. måhända
sin like. För att häfda sitt rykte såsom sådan
har den ingalunda behof af den gamla sägnen om de
22 Wranglar. hvilka skulle hafva stupat i slaget
vid Poltava. Slägten räknar 7 personer med titeln
fältmarskalk (af dessa en svensk riksmarsk). 33
generalspersoner samt 7 amiraler (af dessa en svensk
riksamiral och en rysk sjöminister). Jfr H. von
Baensch: »Geschichte der familie von Wrangel vom
jahre zwölfhundertfünfzig bis auf die gegenwart» (3
bd, Berlin och Dresden 1887), och recension af nämnda
arbete i »Hist. tidskr.» 1888, hvilken innehåller en
mängd rättelser till detsamma. F. U. W.
A. Till stamhuset Jensel och Rojel höra följande
svenska grenar af ätten.
a)–d). Fältöfversten Herman W:s (död i senare
hälften af 1500-talet) äldre son, öfversten och
landtrådet Hans W. (d. 1593), blef genom sin son
Herman (se W. 1) stamfader för a) grefliga ätten
W. af Salmis (1651–76) och den ännu blomstrande b)
friherrliga ätten W. af Lindeberg (1653). Hermans
äldste son, den vidtbekante Karl Gustaf (se W. 3),
fick nämligen d. 26 Mars 1651 Salmis grefskap,
men slöt 1670 sjelf sin grefliga ätt. Den 6 April
1653 hade han erhållit friherreskapet Lindeberg (se
d. o.), och på grund af Hermans förtjenster upphöjdes
d. 21 Mars 1654 dennes öfriga barn i friherrligt
stånd med namn efter ofvannämnda friherreskap. Den
ofvannämnde fältöfversten Herman W:s yngre son,
fältöfversten Herman W., blef stamfader för c)
friherrliga ätten W. af Ludenhoff (1653–1790) och d)
adliga ätten W. derigenom att hans äldre sons son
Herman 1653 upphöjdes till friherre af Ludenhoff
(hans ätt utdog i Sverige på svärdssidan 1790)
och att ättlingarna af hans yngre son, Jürgen,
1772 naturaliserades såsom adelsmän.
1. Wrangel, Herman, krigare, riksråd, född i
Estland d. 29 Juni 1587, lär först hafva tillhört
det polska partiet i Östersjöprovinserna, men
trädde sedermera i svensk tjenst och var 1608
ryttmästare vid Östgöta ryttare och 1612 vid
konungens Liffana. 1612–21 var han i slottslofven
på Kalmar slott, men utförde derunder äfven andra
uppdrag, såsom när han 1619, då öfverste, för
svensk räkning mottog det af danskarna återlemnade
Elfsborg. 1621 finner man honom såsom riddare och
fältmarskalk vid Rigas belägring. 1623 aflöste han
Peder Mikaelsson Hammarskiöld såsom ståthållare på
Öland, men 1625 förflyttades han till Jönköpings
slott. I de preussiska fälttågen 1627–29 deltog han
med utmärkelse. Då Potocki 1629 sökte hindra honom
att med 8,000 man skynda det belägrade Strasburg
(Westpreussen) till undsättning, tillfogade
W. denne vid Gurzno ett grundligt nederlag, hvarvid
polackerna förlorade 2,000 man i döda och sårade,
4 kanoner och alla trossvagnarna. Under ett raf de
preussiska fälttågen utmanade W. och Åke Tott, bägge
hetlefrade, hvarandra på duell. Men då konungen på
den för striden utsedda mötesplatsen lät förkunna,
att den af dem, som öfverlefde enviget, skulle till
varnagel för den öfriga hären straffas efter lagens
bokstaf, d. v. s. med lifvets förlust, afstodo de
från duellen. De fingo emellertid några veckors
fängelse. Trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
