Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ett ofantligt byte (värderadt till omkr. 40
tunnor guld), hvaraf W:s andel torde hafva utgjort
grundplåten till Skoklosters (se d. o.) slott. I
Mars 1647 fick Bajern stillestånd (i Ulm) mot
vilkor af neutralitet. Turenne skilde sig från W.,
och svenskar och österrikare stodo då ensamma mot
hvarandra. W. ryckte öfver Nördlingen, der Lewenhaupt
tillförde honom förstärkningar, och Schweinfurth,
som eröfrades, in i Böhmen, der han i slutet af
Juni förenade sig med Wittenberg, så att han blef
20,000 man stark. Sedan W. d. 7 Juli intagit Eger,
som den af Melander anförda 25,000 man starka
kejserliga hären ej hann undsätta, lågo de bägge
arméerna till d. 8 Sept. nästan i hvarandras åsyn
och sökte svälta ut hvarandra. Då bröt kurfursten af
Bajern stilleståndet och lät sina trupper förena sig
med de kejserlige. Denna öfvermakt i förening med
Brandenburgs och Sachsens osäkra hållning gjorde
svenskarnas ställning mera kritisk, än den varit
alltsedan 1637. Undan den förföljande fienden drog sig
den svenska hären åt Westfalen. Den ansågs förlorad,
men räddades genom Melanders långa uppehåll i Sachsen
och Hessen, hvarunder den lämpliga årstiden gick förbi
och hären smälte ihop. Bajerns neutralitetsbrott och
Sveriges föreställningar förmådde Frankrike uppsäga
stilleståndet med Bajern. Från sina vinterqvarter
omkring Hildesheim, Weser, Aller och Leine bröt W. i
början af 1648 söderut och förenade med sig 5,000
hessare, så att han blef omkr. 22,000 man stark. Som
Turenne ej ville gå med W. in i Öfre Pfalz, fick
denne gå ensam dit, öfver Altmühl och Neumark,
»skickandes emellertid generalen Königsmark till Eger
det att proviantera», hvarefter han återgick till
Franken och förenade sig i trakten af Reimlingen
(s. om Main) med 7,000 fransmän under Turenne. I
början af Maj tågade de mot Melander, som lägrat
sig vid Donauwörth, men uppgaf försöket att försvara
Donauöfvergången och drog sig söderut åt Augsburg. Den
7 Maj upphann det svensk-franska kavalleriet vid
Zusmarshausen hans högra flygel, bestående af 12
regementen till häst och 1,000 man till fots, hvilka
trupper till större delen sprängdes eller nedhöggos. I
slaget förlorade den bajersk-kejserliga hären nästan
hela sin tross och 2,000 döda, bland dem Melander. Nu
inryckte W. i Bajern, som förhärjades, och planen var
att gå på Österrike, men af flere skäl, bl. a. det att
Bajern var alldeles utätet, drogo W. och Turenne sig
på hösten tillbaka till Franken. Motgångarna 1647 hade
kommit svenska regeringen att tvifla på att W. var
sin plats vuxen. 1648 fick han sitt afsked, i mycket
smickrande ordalag; d. 6 Juni uppdrogs öfverbefälet
åt pfalzgrefven Karl Gustaf. I kriget hade han nog
ådagalagt duglighet, men afståndet emellan honom och
en Banér eller en Torstensson är mycket stort.
1648 blef W. generalguvernör i Pommern. I grefligt
stånd, med Salmis grefskap i Keksholms län,
upphöjdes han 1651. Mot detta grefskap fick
han 1665 tillbyta sig grefskapet Sölvesborg (i
Bleking). 1653 blef han riks-viceamiral och erhöll
s. å. friherreskapet Lindeberg.
i 1655 utnämndes han till lagman i Nerike och j 1657
Upland. I Karl X Gustafs polska krig deltog han
med utmärkelse. Sommaren 1657 utnämndes han till
»lieutenant royal» i Pommern för att der vidtaga
krigsrustningar mot Danmark. Derifrån uppbröt han en
tid derefter med konungen mot Holstein, hvarifrån han
skickades att rensa Bremen och Verden från danskarna;
dock lyckades han ej intaga Bremervörde. På hösten
s. å. fick W. befälet öfver den armé, som belägrade
Frederiksodde, der danske riksmarsken Anders Bille
samlat 5–6 tusen man. Natten till d. 24 Okt. togs
fästningen med stormande hand, tack vare E. Dahlbergs
utmärkta och djerfva rekognosceringar och på grund
af dessa uppgjorda plan. Men belöningen fick W. Han
blef nämligen kort derpå riksamiral. Vid öfvergången
af Lilla Belt d. 30 Jan. 1658 anförde W. den högra
flygeln, men han motsatte sig öfvergången af Stora
Belt såsom alltför äfventyrlig och utbröt i häftiga
ordalag mot Dahlberg såsom upphofsman till detta
tåg, och ovänskap rådde sedermera mellan dessa bägge
män. Den 9 Febr. 1658 öfverförde W. svenska härens
hufvudstyrka öfver Stora Belt. Efter freden 1658
fick han en donation af 60,000 riksdaler specie, som
skulle utgå af tullarna i Trondhjem. Då svenskarna på
sommaren s. å. å nyo landstigit på Själland (W. hade
rådt till inväntande af danska regeringens svar på
Sveriges fordringar), intogo W. och Dahlberg Kronborgs
fästning (d. 6 Sept.). När den 40 örlogsskepp starka
holländska flottan, som skyndade Danmark till hjelp,
ej långt derefter (d. 23 Okt.) anlände till Sundet,
ville W. med svenska flottan angripa henne, emedan
vinden var henne ogynsam, men konungen förbjöd det
af politiska skäl. Den 29 Okt. styrde emellertid
holländske amiralen Wassenaer med gynsam vind in
i Sundet. Med endast 34 skepp och vinden emot sig
satte svenskarna sig till motvärn (10 skepp under
G. Wrangel, den fjerde eskadern, lågo overksamma
utanför Hven, en overksamhet, som enligt Wassenaers
yttrande räddade honom och hans amiralskepp från
att blifva tagna). Efter en svår strid med 7 skepp
skiftevis förlorade W:s amiralskepp »Victoria»
rodret, hvarefter W. lät det drifva på land. Stormen
hindrade honom sedan att återvända. Emellertid ledo
holländarna ansenliga förluster (de förlorade 2
amiraler och flere skepp än svenskarna) och skulle
ej fått öfverhand, om ej en dansk eskader på 8–10
skepp kommit dem till hjelp från Köpenhamn. Striden,
den största, hvilken W. som anförare levererat,
var trots holländarnas lyckade genombrytning ärofull
för svenskarna.
Efter Karl X Gustafs död förordnades W. till
öfverbefälhafvare öfver svenska krigsmakten i
Danmark. Såsom riksamiral blef han en af Karl XI:s
förmyndare. 1664 blef han efter Kagg (d. 1661)
riksmarsk och president i Krigskollegium. Till
Sveriges olycka och till men för sin egen ära skötte
han dock detta ämbete mycket illa. Någon administrativ
skicklighet tyckes han ej hafva egt. Detta i förening
med att han såsom generalguvernör hälst vistades i
Pommern gjorde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
