Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vuojelainen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parti kroater d. 18 Juni 1636 och hölls i kejserlig
fångenskap. Hans dödsår är ej kändt. – 2. Gundaccar
von W., grefve, österrikisk politiker, f. 1838, tog
såsom ryttmästare afsked ur armén och egnade sig
åt skötseln af sina gods samt åt studier. Graz’
handelskammare skickade honom 1879 såsom sin
representant till riksrådet, der han gaf anledning
till stormiga debatter genom sitt förslag om tyska
språkets erkännande såsom monarkiens officiella
språk. Sedermera var W. »landeshauptmann» och
landtdagspresident i Steiermark, blef 1885 ledamot
af riksrådet såsom representant för Graz och ingick
i Nov. 1893 såsom handelsminister i Windischgrätz’
kabinett.
Wurmser, Nicolaus, tysk målare från Strassburg, men
verksam i Prag och i kapellet på slottet Karlstein
i Böhmen under kejsar Karl IV:s regering, efter
midten af 1300-talet, var en af representanterna
för den vid denna tid uppblomstrande böhmiska
målareskolan. Han nämnes med stort beröm i
handlingar från 1359 och 1360 och stod högt i den
praktälskande kejsarens gunst. Han skall hafva
målat figurer och scener ur Nya testamentet, likasom
äfven bilder ur Karl IV:s lif, samt en stor
Korsfästelse med Maria och Johannes sörjande (nu i
Wiens kejserliga museum). Figurerna skildras som
plumpa och otympliga i former och proportioner,
men enskilda hufvud hafva en fin rundning och
mildhet i uttrycket. Att den »meister Kuncz», som
är den äldste af dessa böhmiska målare (nämnd 1348),
skulle heta Wurmser och vara en broder till Nicolaus,
såsom ibland efter Passavant uppgifves, är oriktigt
(jfr Schnaase: »Gesch. d. bildenden künste», IV).
C. R. N.
Wurmser, Dagobert, grefve, österrikisk fältmarskalk,
född 1724 i Strassburg, trädde tidigt i fransk
krigstjenst och deltog i österrikiska tronföljdskriget
(1740–48) och sjuåriga kriget (1757–63), hvarefter
han såsom generalmajor inträdde i österrikisk tjenst
och 1779 utförde den största vapenbragden under
bajerska tronföljdskriget, nämligen öfverfallet på
Habelschwert. 1793–95 förde W. befäl vid öfre Rhen,
och åt honom anförtroddes 1796 högsta ledningen af de
båda försöken att undsätta det af general Bonaparte
inneslutna Mantua. Båda försöken misslyckades, och
efter det senare blef W. sjelf instängd i Mantua, med
hvilken fästning han gaf sig d. 2 Febr. 1797. W. blef
derefter högste befälhafvare i Ungern, men dog redan
i Aug. 1797. C. O. N.
Vurno, hufvudstad i riket Sokoto i mellersta Sudan,
ligger omkr. 25 km. n. ö. om staden Sokoto, på en
höjd ofvanför floden Gubbi-n-Rimi, som längre ned
får namnet Gubbi-n-Sokoto (biflod till Niger). Staden
omslutes af höga vallar och har intet
anmärkningsvärdt: en hop låga ris- och lerhyddor, sparsamt
skuggade af några palmer och tamarinder. J. Thomson,
som 1885 besökte staden, uppskattade folkmängden till
omkr. 15,000.
Wurst, Hans. Se Hanswurst.
Vurst (T. wurst, egentl. »korf»). 1. Sjöv., ett kort,
groft, läderklädt tåg med ögon (öglor)
i båda ändar för att kunna fastnajas. »Vurstar»
placeras nederst på sjelfva afsatsen å mast- och
stångtoppar m. fl. ställen för att mot nötning skydda
tåg, som der hafva sin plats, såsom vant, stag,
barduner m. m., hvilka af nyssnämnda skäl läggas
tätt ofvanpå vursten. Läder- eller jernbeklädda
klotsar (beroende på om det, som skall skyddas,
är af trä eller jern), hvilka kallas kalfvar,
ersätta numera merendels vurstarna. – 2. En
långsträckt, fyrhjulig, öppen vagn med kuskbock
och med säten längs vagnskorgens långsidor.
R. N.
Wursten l. Wursterland, marsklandskap på högra sidan
om Wesers mynning, med väldiga fördämningar skyddadt
mot hafvets inkräktningar.
Vurstgift (T. wurstgift, af wurst, korf),
korfgift, kallas åtskilliga ännu ej närmare
kända, men för den menskliga organismen högst
farliga ämnen, som bildas under jäsningsprocesser
i vissa af olämpligt material beredda korfsorter
(blodkorf, köttkorf, »metvurst»). Jfr Ptomain.
J. E. J–n.
Wurtz [vyrts], Charles Adolphe, fransk komiker,
f. 1817 i Strassburg, d. 1884 i Paris, egnade
sig derst. samtidigt åt medicinska och kemiska
studier samt ingick 1842 i Liebigs laboratorium i
Giessen. Han blef med. doktor 1843 i Paris, der han
arbetade under Balard i Sorbonne och sedermera på
Dumas enskilda laboratorium. W. grundade 1850 med
Verdeuil och Dollfus ett laboratorium efter mönster
af det i Giessen, men detta företag måste på grund
af ekonomiska svårigheter uppgifvas. Sedan han 1853
erhållit den kemiska professuren och sedermera
dekanatet vid École de médecine, blef detta
läroverks laboratorium en vetenskaplig anstalt,
der ett antal unga kemister, både fransmän och
utländingar, utbildades under W:s ledning. Af
den skola, som arbetade under W., och af Paris’
ledande kemister stiftades 1858 Société chimique de
Paris. W. blef medlem af Franska institutet 1867. År
1872 tog han initiativet till bildandet af Association
française po ur l’avancement des sciences. 1881
blef han professor i organisk kemi i Sorbonne och
1884 senator. – W:s första större vetenskapliga
arbete, som börjades i Giessen, var en undersökning
öfver underfosforsyrlighet. Sedermera egnade han
sig åt studiet af cyansyrans eterarter, hvilket
ledde till den epokgörande upptäckten af aminerna
(1849), en upptäckt, som utöfvat stort inflytande
på utvecklingen af de kemiska teorierna. Knappast
mindre betydande var hans upptäckt af glykol
(1856) och af aldolkondensationen (1872). W.
utöfvade ett mycket stort inflytande på sin samtids
åskådningssätt, särskildt i Frankrike, genom sina
Leçons de philosophie chimique (1864) samt genom
den stora encyklopedien Dictionnaire de chimie
pure et appliquée (1868–78 samt 2 bd tillägg).
P. T. C.
Wurzbach (W.-Tannenberg), Constant, ritter von
W., österrikisk skald och biograf, f. 1818 i
Laibach, vardt 1840 infanterilöjtnant i Krakov,
1843 filos. doktor och 1844 bibliotekstjensteman i
Lemberg, anställdes 1848 vid hofbiblioteket i Wien
och 1849 såsom arkivarie vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
