Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyattville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetade i Windsor), f. 1766, d. 1840, fick 1824
uppdrag att restaurera Windsor Castle och blef i
sammanhang dermed utnämnd till »knight».
Wyattville [oä’jötvill]. Se Wyatt.
Wybicki [-bi’tski], Józef, polsk statsman, f. 1747,
var medlem af riksdagen 1768 och inlade dervid
högtidligen sitt veto mot de under ryskt inflytande
fattade besluten samt måste undan ryssarnas hämd fly
till Ungern. Han slöt sig s. å. till konfederationen i
Bar och var verksam för denna i Wien och Berlin. Hotad
af ryska sändebudet, flydde han till Holland, men
återvände till Varsjav efter Polens första delning
(1772) och biträdde grefve A. Zamojsky i utarbetandet
af en ny lagbok samt uppträdde bl. a. för afskaffandet
af allmogens lifegenskap. Under Kosziuskos uppror
1794 var W. med general Dombrowski i Stor-Polen, men
måste efter ryssarnas stormning af Praga fly till
Frankrike. Sedan hans gods blifvit konfiskerade,
bodde han i Breslau, tills Napoleon efter slaget
vid Jena (1806) kallade honom och Dombrowski till
sig och gaf dem i uppdrag att organisera en polsk
här samt en polsk förvaltning. Genom sin verksamhet
vann han så stort anseende, att konungen af Sachsen
utnämnde honom till senator-vojevod i det nyupprättade
hertigdömet Varsjav. Kejsar Alexander I upphöjde honom
till president i öfverdomstolen i Varsjav. W. dog
1822. Hans efterlemnade memoarer, Pamiętniki,
utgåfvos i 3 bd 1840, af grefve Ed. Raczynski.
Wycherley [oi’tjörli], William, engelsk
lustspelsförfattare, f. 1040, uppfostrades
från sitt 15:de år i Frankrike hos hertigen af
Montausier (Hôtel de Rambouillets vittra kotteri)
och tillegnade sig snabbt all yttre förfining. Han
lät sig der lätt öfvertala att blifva katolik,
men återgick som student i Oxford lika obesväradt
till sin fädernearfda bekännelse. I London egnade
han sig en smula åt juridik, men vida mer åt galanta
äfventyr och ådrog sig genom sina sedeslösa komedier
konung Karl II:s ynnest, men föll i onåd till följd
af sitt hemliga giftermål med en ung och rik enka,
grefvinnan af Drogheda (1675). Hon höll honom under
sträng äktenskaplig uppsigt, och när hon dött, måste
han om arfvet föra en ändlös och ruinerande process,
som bragte honom i bysättningshäktet. Först
efter 7 år befriades han derur genom Jakob II:s
mellankomst, sedan han beqvämat sig att å nyo
öfvergå till katolska läran. Han dog 1715. – Bland
den engelska restaurationstidens oerhördt osedliga
alster af lustspelsdiktning äro W:s de brutalaste
och på moralisk känsla mest blottade. Å andra sidan
är hans språk klart och fullt af styrka, intrigen
roande, hans dialog ovanligt liflig och slagfärdig;
han är en mästare i qvicka svar. För öfrigt utmärkte
han sig hvarken för originel uppfinning eller
produktivitet. Hans pjeser äro Love in a wood (1672),
The gentleman dancing-master (1673), hvars intrig
är lånad från Calderon, The country wife (1675), der
han vanställt idén i Molières »École des femmes», och
The plain dealer (1677), som står i ett likartadt
förhållande till Molières »Misanthrope».
1714 utgaf W. en större samling misslyckade och
frånstötande Miscellany poems, vid hvilkas redaktion
den unge Pope biträdt honom. W:s pjeser utgåfvos 5
gånger under 1700-talet.
Wyck, Th. Se Wijck.
Wycliffe, Wicliffe, Wiclif, Wyclif [oi’cklif], John,
engelsk kyrkoreformator, föddes sannolikt ej långt
efter 1320 i Ipreswel (nu Hipswell) i Yorkshire. Hvad
man med säkerhet känner om den tidigare delen af
hans lif är endast obetydligt. Man vet emellertid,
att han studerade i Oxford, och att han ej senare än
1360 blef föreståndare för dervarande Balliol college,
en befattning, som fick gifvas endast åt en fellow vid
samma anstalt. 1361 mottog han pastoratet Fillingham i
Lincolnshire, men erhöll 1368 i stället Ludgershall i
Buckinghamshire. 1374 utnämndes han till kyrkoherde
i det ansenliga pastoratet Lutterworth i grefskapet
Leicester. Hans verksamhet på dessa platser drog
honom likväl icke bort från universitetet, utan han
fortfor att mycket vistas derstädes. Sannolikt före
1370 förvärfvade han sig teologie doktorsgrad, med
hvilken värdighet var förbunden rätt att föreläsa i
teologi, och han utöfvade denna rätt så regelbundet,
som hans pligter i egenskap af församlingslärare det
tilläto. Helt säkert vann han tidigt stort anseende
vid universitetet.
Den allmänna uppmärksamheten torde W. ådragit sig
först i en fråga af kyrkopolitisk beskaffenhet. Då
parlamentet 1306 vägrade att betala den en
gång af Johan utan land beviljade tributen
till påfvestolen, uppträdde han till försvar
af parlamentets beslut och sökte häfda landets
och kronans oafhängighet. Genom denna patriotiska
hållning blef han naturligtvis populär och kom äfven
i gunst hos Edvard III, hvilken 1374 insatte honom i
den kommission, som sändes till Brügge för att med
påfliga sändebud träffa öfverenskommelse i tvisten
om provisionerna. Utan tvifvel intog W. denna tid
en mycket bemärkt ställning i England och räknade
bland lekmännen många vänner, men han betraktades å
andra sidan med ovilja af prästerskapet och munkarna,
emedan han angrep deras sträfvan efter rikedomar och
politisk makt. Det gick derför derhän att påfven 1377
fördömde 19 ur hans skrifter hemtade satser och påbjöd
hållandet af en undersökning med honom, men denna fick
1378 ett hastigt slut, då den unge konung Richard II:s
moder ingrep till hans förmån och Londons borgerskap
öppet tog hans parti. Året 1378 var för W:s andliga
utveckling af den största betydelse. Den påfliga
schismen vidgade hans blick för de rådande bristerna i
kyrkan. Han förkastade numera traditionen och yrkade,
att endast den Heliga skrift skulle vara rättesnöret
för kyrkans lära och inrättningar. Liksom Augustinus
antog han en predestination till salighet, men icke
till fördömelse, och menade, att menniskan endast
genom nåden blir omvänd. Den sanna
kyrkan var enligt hans åsigt ett samfund af de
till salighet utkorade och hade till sitt öfverhufvud
Kristus, ej påfven. I fråga om
nattvarden ogillade han transsubstantiationsläran, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
