Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värme, fys. - Värmeabsorption. Se Absorption 4 och Värme, sp. 12 - Värme-elektricitet. Se Termo-elektricitet - Värme-enhet. Se Termokemi och Värme - Värme-eqvatorn. Se Vind - Värme-eqvivalent, värmets mekaniska eqvivalent, fys. Se Mekanisk eqvivalent och Värme, sp. 6 - Värmefärg. Se Diaterman - Värmegrad. Se Temperatur 1 - Värmekapacitet. Se Egentligt värme - Värmeledare. Se Ledare 1 c)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytenhets utstrålning i en viss riktning är proportionel
mot cosinus för den vinkel denna riktning bildar
med ytans normal, ty den del af kubens sida,
som sänder strålar genom skärmens hål, växer
proportionell mot cosinus för denna vinkel. På samma
sätt kan man, genom att vrida på termostapeln och
öfvertyga sig om att utslaget äfven dervid förblir
oförändradt, visa, att den af en ytenhet uppfångade
(absorberade) strålningen är proportionel mot
cosinus för infallsvinkeln, den vinkel, som det
infallande strålknippet bildar med normalen till
gränsyta. Vidare kan man genom ett enkelt experiment
ådagalägga, att den strålning, som från en punkt
når fram till en annan, är omvändt proportionel mot
qvadraten på punkternas afstånd. Detta följer äfven
deraf att den strålningsenergi, som från en punkt åt
alla håll utsändes, spridts öfver ytan af en sfer med
radien r, när den nått fram till punkter på afståndet
r från strålningens centrum. Men ytan af en sfer är
proportionel mot qvadraten på sferens radie. Vidare
blir den uppmätta strålningen beroende på den
strålande ytans natur: olika ämnen hafva, som man
säger, olika utstrålningsförmåga (se d. o.). Sotet,
som har den största absorptionsförmågan, har också den
största utstrålnings- l. emissionsförmågan. Utbyter
man sotet på termostapelns ändyta mot andra ämnen,
visa dessa en dess större absorptionsförmåga,
ju större deras emissionsförmåga är, åtminstone
för strålning af samma slag: emissionsförmågan och
absorptionsförmågan för strålar af samma slag äro med
hvarandra proportionella, eller: ett ämne kan utsända
samma slags strålar, som det kan absorbera. För
öfrigt bero dessa qvantiteter ej blott på det ämne,
hvaraf ytorna förfärdigas, utan ock på ytans grad af
polityr: ju glattare ytan är, dess större del af den
infallande strålningen reflekteras, alltså dess mindre
återstår att absorbera. Likaså utstrålar en glatt yta
mindre än en skroflig, på grund af reflektion inåt. –
Ljus är i grunden ej annat än ett slag af strålande
värme; faller en ljusstråle på en absorberande yta,
inträder med nödvändighet uppvärmning. Men begreppet
strålande värme är allmännare, emedan en uppmätning
af den af en sotad yta absorberade strålningen direkt
gifver ett mått på den strålade energien, under det
att en uppmätning af ljusstyrkan blir beroende på
vårt ögas förmåga af ljusintryck. Nu upphör ögats
ljusförnimmelse åt röda sidan af spektrum, således för
växande våglängd hos svängningarna för jämförelsevis
kort våglängd, ungefär 0,0006 mm., under det att
den strålande energien för ungefär samma våglängd är
som starkast och sträcker sig långt utom det synliga
spektrum, med känsliga apparater förnimbar ännu vid
en öfver 5 gånger större våglängd. Ömvändningen af
satsen att med ljusstrålar samtidigt värmestrålning
uppträder gäller derför ingalunda. Men väl följer af
identiteten af ljus och värmestrålar inom det synliga
området, att de lagar, som funnits för ljusstrålar,
omedelbart kunna tillämpas på värmestrålning,
och denna slutsats är af erfarenheten till fullo
bekräftad. Detta är fallet med lagarna för reflexion
och refraktion. Vidare blifva värmestrålar lika väl
som ljus dubbelt brutna och polariserade vid
gång genom diatermana kristaller, tillhörande
annat kristallsystem än det reguliera; värmestrålar
interferera på samma sätt som ljusstrålar o. s. v. –
Vigtiga undersökningar öfver strålande värme
äro under de senare åren utförda af amerikanen
Langley samt af Knut Ångström med tillhjelp af det
känsligaste mätinstrument för sådant ändamål man för
närvarande eger, nämligen bolometern. Denna består
vanligen af ett gitter af i sicksack gående smala
stanniolstrimmor, hvilkas ena sida öfverdrages med
sot. Bolometern insättes i en gren af en Wheatstones
brygga (se d. o.), och motståndet i de öfriga
grenarna afpassas så, att ingen ström går genom
bryggan, när bolometern ej är bestrålad. Utsättes
den sotade ytan för strålning från någon värmekälla,
ändras stanniolgittrets motstånd, och genom bryggan
går en ström, hvars intensitet inom vissa gränser
är proportionel mot strålningen. – Hvarje kropp,
hvars temperatur är högre än dess omgifnings,
bildar i förhållande till denna en värmekälla, från
hvilken värme strålar till omgifningen. Tänker man
sig flere kroppar af olika temperatur befintliga
inom ett för värme ogenomträngligt hylle, fortgår
värmestrålning dem emellan, ända tills temperaturen
öfverallt är densamma. Sedan kan temperaturen ej mer
ändras, emedan hvarje kropp genom strålning från de
öfriga mottager lika mycket värme på tidsenheten,
som den genom utstrålning åter förlorar. Den för
oss ojämförligt vigtigaste värmekällan är solen, så
mycket mer som solstrålningen utgör ett nödvändigt
vilkor för utvecklingen af växtlifvet på vår jord,
och vi sålunda i sista hand hafva solen att tacka
äfven för bränslet till de vigtigaste konstgjorda
värmekällorna. Många försök hafva blifvit gjorda att
bestämma den värmemängd, som af solen utstrålas, men
svårigheterna dervidlag äro stora; den största beror
derpå att solstrålarna, innan de nå fram till oss,
måste passera genom ett luftlager, hvari de delvis
absorberas. För närvarande torde man kunna påstå,
att den värmemängd, som på grund af solstrålningen
vid atmosferens öfre gräns på en minut passerar
genom en qvadratcentimeters yta, uppgår till minst
tre gramkalorier. Hela den värmemängd, som af solen
utstrålas, skulle enligt denna uppgift vara i stånd
att på omkr. 10 minuter smälta ett ursprungligen
fruset vattenklot af jordens volym. – Om menniskans
kroppsvärme och dess mätande se Termometri.
E. S.
Värmeabsorption. Se Absorption 4 och Värme,
sp. 12.
Värme-elektricitet. Se Termo-elektricitet.
Värme-enhet. Se Termokemi och Värme.
Värme-eqvatorn. Se Vind.
Värme-eqvivalent, värmets mekaniska eqvivalent,
fys. Se Mekanisk eqvivalent och Värme, sp. 6.
Värmefärg. Se Diaterman.
Värmegrad. Se Temperatur 1.
Värmekapacitet. Se Egentligt värme.
Värmeledare. Se Ledare 1 c).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
