Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätesuperoxid ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillväxt. I dessas celler försvagas nämligen, om ljuset
undandrages dem, kraften att bilda protoplasma
och cellulosa, så att vida färre celler alstras
och de bildade cellernas väggar endast svagt
förtjockas. Växterna få ett blekt utseende, stänglarna
skjuta i längd, men blifva tunna och svaga, bladen få
längre och tunnare skaft, bladskifvan blir mindre än
vanligt och förblir ofta sammanrullad eller veckad
såsom i knoppläget. Exempel på en sådan företeelse,
etiolering, erbjuda rumsväxter i svag belysning,
jordskott af i källare förvarad potates o. s. v. Om
ljusets inverkan på vissa rörelser hos växten är förut
taladt. — Äfven värme hör till växternas allmänna
lifsvilkor. Hvarje lifsföretelse inom växten är
bunden vid en viss temperatur; d. v. s. under en
viss temperaturgrad, minimum, äfvensom öfver en viss
temperatur, maximum, kan den icke ega rum. Detta
gäller för tillväxten, för assimilationen, för
protoplasmans rörelser, för rötternas verksamhet
o. s. v. Inom dessa båda gränser, mellan minimum och
maximum, finnes för hvarje funktion, och särskildt
olika för hvarje växtart, ett optimum, vid hvilket
denna funktion försiggår intensivast. Om således
temperaturen stiger till optimum, verkar den
gynsammare med hvarje grad, men stiger den öfver
optimum upp till maximum, verkar den med hvarje
grad ogynsammare. Man kan i allmänhet antaga, att
alla vegetationsföreteelser hos våra inhemska växter
börja först några grader öfver fryspunkten, derefter
ökas i intensitet till ungefär 25–30° C., vid denna
temperatur nå sitt optimum och vid temperaturer
öfver 30° till bortåt 45° åter aftaga i energi
för att vid omkr. 50° fullständigt utslockna. Hos
varmare klimats växter ligger nedre gränsen betydligt
högre; så t. ex. gror ett kurbitsfrö först vid + 13°.
När döden genom för hög temperatur följer beror
i väsentlig mån på vattenhalten; medan torra ärter,
uppvärmda en timmes tid, förlora sin groningskraft
först vid en temperatur öfver 70°, dödas de fulla
med vatten redan vid + 54°. De flesta växtdelar
fördraga under längre tid icke högre temperatur än
omkr. 50° i luften, 45° i vatten. Växternas frysning,
d. v. s. deras dödande eller skadande genom köld, eger
rum först då, när växtens temperatur sjunker några,
stundom t. o. m. många grader under fryspunkten,
förutsatt att växten öfver hufvud är i stånd att
frysa. Ty många skadas alls icke genom köld, såsom
lafvar, många mossor och svampar; det är just de,
hvilka också utan skada fördraga torka. Öfver
hufvud äro mera torra växtdelar, såsom de flesta
frön, våra träds vinterknoppar, mycket okänsliga,
hvaremot, om de innehålla rikligare mängd vatten,
såsom knoppar under utveckling, liksom öfver hufvud
saftiga växtdelar, de mycket lätt frysa. Utsätter
man en sådan vattenrik växtdel för köld, så
träder en temperaturnedsättningen motsvarande del
af vattnet ur cellerna och fryser på deras yta,
medan väfnaden sammandrager sig; inom cellen fryser
icke vattnet. Denna isbildning är i och för sig för
många växter icke skadlig; ty vid långsam upptining
återupptaga cellerna det långsamt smältande vattnet
och återgå till sitt ursprungliga normala tillstånd.
Sker deremot upptiningen fort, så får det i
större mängd hastigt smältande vattnet icke tid att
återinträda i cellerna, utan stagnerar i mellanrummen,
hvarigenom växterna missfärgas och ruttna, eller det
afrinner och afdunstar, så att växten förtorkar. —
Intressanta verkningar på växternas organisation
har äfven mediets beskaffenhet, hvilket visar sig
särskildt hos de amfibiska växterna (Polygonum
amphibium, Nasturtium amphibium, vissa i vatten
växande Ranunculus-arter, Sagittaria m. fl.),
hvilka, när de växa på land, utveckla blad af samma
organisation som landväxternas, men deremot, om de
sättas under vatten, få äkta vattenblad med för dessa
egendomlig organisation och ofta alldeles afvikande
former. Af mångfaldig inverkan på växterna är marken,
i synnerhet genom olika vattenhalt och olika kemisk
sammansättning, särskildt om denna beträffar växternas
näringsämnen. Brist och öfverflöd på dessa ämnen
kunna hafva till följd olika, abnorma bildningar och
sjukliga företeelser (se vidare Växtsjukdomar). —
Med afseende på växternas lifslängd talar man om
ettåriga (annuella), tvååriga (bienna) och fleråriga
(perenna, se d. o.) växter. Bland de sistnämnda må
särskildt nämnas det kaliforniska barrträdsslägtet
Sequoia, kändt för sina gigantiska dimensioner och
långa lifslängd. I Kalifornien hafva påträffats
representanter af detta slägte, hvilka hållit 100
m. och deröfver i höjd och synts hafva nått en ålder
af mellan 1,000 och 3,000 år eller mera. Se Sequoia
och Eucalyptus. — Om ett slags s. k. samlif mellan
växter inbördes (»växtbolag») eller mellan växter
och djur se Symbios.
Växtformernas mängd och det faktum att hvarje
växts efterkommande liknar moderväxten nödga
till antagandet af arter (species) i växtriket
såväl som i djurriket. Alla arter, som med
afseende på fortplantningsorganen (blomma och
frukt hos fanerogamerna, sporbildande organ
och sporer hos kryptogamerna) visa väsentligen
lika beskaffenhet, bilda ett slägte (genus). En
uppgift för den beskrifvande botaniken är att
sammanställa kännemärkena, som åtskilja slägten
och arter. Sammanfattningen af dessa kännemärken
kallas karakter: slägt- och artkarakter. Den förra
innehåller företrädesvis kännemärken på blommor och
frukt, den senare sådana, som afse vegetativa organ
och morfologiskt underordnade afvikelser i blom- och
fruktdelar. Är det blott fråga om de nödvändigaste
kännemärkena till åtskilnad från närstående slägten
inom en familj eller arter inom ett slägte, är en
diagnos tillräcklig, som består af endast några få
ord. Det kortaste uttrycket för att beteckna en växt
är dess botaniska namn. Förr benämnde man växterna
med de i de lefvande språken brukliga folknamnen eller
med en kort latinsk diagnos. Linné först införde den
sedan allmänt antagna latinska, binära nomenklaturen,
d. v. s. benämnde hvarje växtart med tvänne ord,
det förra, vanligen ett substantiv, angifvande
slägtet, det senare arten. Artnamnet, vanligen ett
adjektiv, uttrycker en särskildt framträdande och
från beslägtade former
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
