Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersättas af Epacrideae. I Syd-Amerika uppträda inom
denna zon trädartade Synanthereae samt fuchsier och
calceolarier. I östra Asien träffas Ternströmiaceae
(téfamiljen), och äfven nordligare växttyper
börja förekomma, såsom Taxodium, pilar och
popplar. Kulturväxter äro under sommarårstiden ris,
indigo, bomull, sockerrör och majs, under vintern
hvete och andra sädesslag samt tobak, lin och
hampa. — 4) Den varmare tempererade zonen, eller de
alltid gröna löfträdens zon, sammanfaller i Europa
med Medelhafstrakterna, hvilkas vegetation genom
mångtusenårig odling blifvit mycket förändrad. Der
finnes en mängd arter af ekslägtet, bl. a. korkeken
och galläppleeken. De skönblommande Cistus-arterna
jämte granater och andra myrtacéer, rosenlagern
(Nerium oleander) samt lagern (Laurus nobilis) äro
der hemmahörande likasom många löfträd med ständigt
gröna kronor, orangerna (apelsin, citron, pomerans),
oliver och fikon samt många starkt aromatiska
örter och halfbuskar af fam. Labiatae, använda
såsom kryddor och läkemedel. Nejlikartade växter,
Synanthereae och ärtväxter äro talrika. Vinrankan
har der sitt stamhåll. Äfven en palm, dvärgpalmen,
tillhör denna region. I Nord-Amerika äro magnolier,
Vitis- och Ampelopsis-arter egna för detta
jordbälte. På Nya Zeeland uppträda ännu trädartade
ormbunkar; i Syd-Amerika utgöra blomkorgsväxter
(Synanthereae) en betydande del af vegetationen,
och i Chile träffas bokskogar. — 5) I den kallare
tempererade zonen, eller de bladfällande löfträdens
zon, äro våra vanliga löfträd, såsom ek, alm, lind,
ask o. s. v., förherskande, och barrträden uppträda
der massvis. Marken täckes af gräs, som bilda vackra
mattor, och ljunghedar förekomma. Umbelliferae och
Cruciferae äro ymniga. Ärtväxter och blomkorgsväxter
pryda marken. De vanliga europeiska sädesarterna
och kulturväxterna äro i allmänt bruk. — 6) I den
subarktiska zonen, eller barrträdens zon, uppträder
Pinus-slägtet i tallösa individer, massvis bildande
väldiga skogsbestånd af tall och gran. Björk,
al, asp och rönn äro de förnämsta löfträden. De
nämnda träden aftaga i storlek och nedkrympa till
buskar mot zonens nordliga gräns. Inom denna zon
äro vidsträckta kärrmarker (»myrar») vanliga,
med Ledum och Andromeda, hvilka förekomma äfven i
föregående jordbälte. Torfmossar med Drosera-arter
tilltaga i vidsträckthet, bildande en öfvergång till
de bekanta »tundrorna», dessa ödsliga mossfält, som
i norra Ryssland och i Sibirien äro utbredda utmed
Ishafvet och hvila på evig is, som påträffas redan
omkr. 1 m. under jordytan. — 7) I den arktiska zonen,
eller alpbuskarnas zon, försvinna barrträden. Endast
fjällbjörken reser sig upp med en knotig, mångböjd,
vresig stam. Dvärgbjörken, enen, många pil-arter
och ljungväxter samt hjortron bilda en nedtryckt
buskvegetation. Renlafven och några andra lafvar
samt mossor intaga stora trakter, och växttäcket
blir alltmera torftigt. — 8) I polarzonen, eller
alpörternas zon, äro kryptogamerna öfvervägande, i
synnerhet algerna i hafvet, som på flere ställen inom
denna zon visar en oerhörd rikedom af dessa
växter. Trädvegetationen representeras af ett par
videarter (Salix polaris och S. herbacea), hvilkas
vedartade delar krypa under jordytan och i jordbrynet
uppskjuta små grenar, bärande i toppen ett par blad
och mellan dem ett hänge. Hela den fanerogama floran
utgöres af ett par hundratal arter; så starkt har
densamma blifvit reducerad från tropikernas rikedom
med många tusental af växlande, yppiga växtformer.
Motsvarande vegetativa bälten kan man iakttaga
vid uppstigandet å ett tillräckligt högt berg,
beläget under eqvatorn. Det är en känd sak, att
temperaturen aftager, ju högre upp man kommer i
luften eller höjer sig öfver hafsytan, tills man
slutligen kommer till snögränsen (se Snö). Man har
i allmänhet antagit, att temperaturen skulle aftaga
med 1° C. för hvarje höjning af 500 fot; detta
aftagande är dock vexlande, beroende på hvarjehanda
lokala omständigheter. Emellertid har man tilldelat
hvarje växtgeografisk höjdregion en stigning af
1,900 till 2,000 fot, eller omkr. 600 m. Sålunda
räknar man under eqvatorn följande vertikala
vegetationsregioner, benämnda med likartade namn
som de motsvarande horisontala zonerna: 1) palmernas
och bananernas region från O–600 m., 2) de trädartade
ormbunkarnas och fikonträdens region, 600–1,200 m., 3)
myrtnarnas och lagerträdens region, 1,200—1,800 m.,
4) de alltid gröna löfträdens region, 1,800–2,400 m.,
5) de bladfällande löfträdens region, 2,400–3,000 m.,
6) barrträdens region, 3,000–3,600 m., 7) alpbuskarnas
region, 3,600–4,200 m., och 8) alpörternas region
4,200 –4,800 m. Naturbeskaffenheten af dessa regioner
är ungefär densamma, som förut här skildrats med
afseende på de horisontala växtgeografiska zonerna.
Såsom ett bihang till den meddelade uppställningen
af de växtgeografiska zonerna brukar man anföra de
s. k. växtgeografiska rikena, utgörande områden,
som erbjuda en egendomlig karakter i vegetativt
hänseende, och hvilka hafva tilldelats någon
berömd botaniker, som inom de resp. rikena varit
företrädesvis verksam. Så har riket 1, mossornas och
saxifragernas rike, tilldelats G. Wahlenberg, som
ransakat inom alpörternas region i Europa med dess
polarklimat. Riket 2, umbellaternas och
koniferernas rike, har tillegnats Linné och omfattar Nord-
och Mellan-Europa jämte de högre bergstrakterna inom
det polarktiska området, såsom Pyrenéerna, Alperna,
Kaukasus, Hindukusch o. s. v. De vanliga sädesslagen
samt vin och allahanda frukter odlas der. Der finnas
ock verkliga gräsmattor, hvarjämte foderväxter odlas
för bedrifvande af boskapsskötsel, vidare skogar af
barrträd och löffällande träd. Riket 3, de Candolles
rike, hyser öfvervägande labiater och nejlikartade
växter. Det utgöres af Svarta hafvets och Medelhafvets
kusttrakter jämte Azoriska och Kanariska öarna. Till
de vanliga sädesslagen komma i vissa trakter ris
och hirs. Fikon, sydfrukter (»oranger») och oliver
odlas. Gräsväxter träda tillbaka. Sommarhettan
förbränner ofta floran, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
