Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Xenacanthus, paleont., typen för den utdöda familjen Xenacanthidæ bland selachierna (hajfiskarna) - Xenelasia, den hos forntidens partaner lagstadgade bruket att från statens område förjaga främlingar eller förbjuda dem att derstädes uppehålla sig - Xenia, stad i nord-amerikanska staten Ohio - Xenier kallades hos forntidens greker och romare vissa gåfvor - Xenodochium, gästherberge, värdshus - Xenofanes, forngrekisk skald och filosof - Xenofon. 1. Forngrekisk fältherre och skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalk, så att den nästan alltid är bevarad,
om ock otydligt och om delning i kotor
ej kan iakttagas. Utskotten deremot äro
tydliga. Xenacanthus’ form har varit långsträckt, och
hithörande fiskar, hvilka lefvat i sött vatten, hafva
stundom uppnått en längd af ända till 5 meter. Den
mest bekanta arten, X. Decheni Goldf., är funnen
i permiska lager i Böhmen, Sachsen, Saarbrücken
och Frankrike. B. L–n.
Xenelasia (af Grek. xenos, främling, och elavnein,
fördrifva), det hos forntidens spartaner lagstadgade
bruket att från statens område förjaga främlingar
eller förbjuda dem att derstädes uppehålla sig.
A. M. A.
Xenia [ṡīnja], stad i nord-amerikanska staten Ohio,
vid Pittsburg–Cincinnati–S:t Louis-jernvägen. 7,026
innev. (1880). Staden, som anlades 1803, är säte för
de episkopale metodisternas Xenia college (1850),
ett presbyterianskt teologiskt seminarium (1794)
samt Wilberforce university (1863), det sistnämnda
afsedt för färgad ungdom af båda könen.
Xenier (Grek. xenia, gästskänker, af xenos,
främling, gästvän) kallades hos forntidens greker
och romare vissa gåfvor, hvilka värden brukade
förära sina gäster för att medtagas hem. — Den
13:de boken af den romerske skalden Martialis’
epigramm bär öfverskriften »Xenia», hvilken äfven
bliivit använd af Göthe och Schiller för en af dem
gemensamt i »Musenalmanach» 1797 utgifven samling
af satiriska epigramm (se d. o.). Den nyromantiska
skolan i svenska vitterheten upptog detta vapen mot
sina motståndare och offentliggjorde i Mars 1810
i tidningen »Polyfem» ett antal »Xenier» af mycket
medelmåttig qvickhet, de flesta skrifna af Atterbom.
A. M. A.
Xenodochium (Lat., Grek., xenodocheion, af xenos,
gästvän, främling och docheion, förvaringsrum),
gästherberge, värdshus, pilgrimsherberge.
Xenofanes (Lat. Xenophanes), forngrekisk skald och
filosof från staden Kolofon i det asiatiska Ionien,
lefde i 6:te och sannolikt ännu i början af 5:te
årh. f. Kr. Under sin nära hundraåriga lefnad var
han verksam för bekämpandet af den gängse folktron
och spridandet af renare föreställningar om det
gudomliga. Sina filosofiska läror meddelade han i
form af dikter på episkt versmått, hvilka han på de
gamle rapsodernas vis sjelf föredrog. Fördrifven från
sitt fädernesland, förde han länge ett kringirrande
lif i Siciliens och södra Italiens städer, der han i
den nyanlagda kolonien Elea (Velia) grundade en egen
filosofisk skola (se Eleater). A. M. A.
Xenofon (Lat. Xenophon). 1. Forngrekisk fältherre och
skriftställare, föddes i Athen omkr. 445 (enligt annan
beräkning först omkr. 431) f. Kr. Redan såsom helt ung
slöt han sig med innerlig hängifvenhet till Sokrates,
hvars person och läror, om ock aldrig af X. uppfattade
i deras fulla djup, öfvade en genomgripande inverkan
på hans karaktersutveckling och tänkesätt. Af sin
beotiske gästvän Proxenos förmåddes han att träda i
förbindelse med den yngre Kyros (se Cyrus) och såsom
frivillig medfölja på det fälttåg, som denne 401
f. Kr. företog mot sin broder Artaxerxes. Sedan efter
det olyckliga slaget vid Kunaxa, der Kyros stupade, de
högre befälhafvarna vid den grekiska legohären blifvit
försåtligt gripna och aflifvade, valdes X. tillika
med fyra andra att leda återtåget. Färden gick till
en början på den östra Tigrisstranden och sedermera
genom Karduchiens och Armeniens svårtillgängliga
bergstrakter till Trapezus vid Svarta hafvet och
vidare dels landvägen, dels sjöledes utmed Mindre
Asiens norra kust. Detta återtåg, under hvilket
den lilla grekiska hären var ständigt utsatt för
fientliga anfall samt för öfrigt hade att utstå
mödor och umbäranden af alla slag, intager ett
framstående rum i forntidens krigshistoria. X.,
hvilken var den egentlige ledaren, inlade dervid stor
förtjenst icke blott genom sin mästerliga strategi
och öfriga fältherreegenskaper, utan äfven genom
den kloka hofsamhet och ädla oegennytta, som han
vid alla tillfällen ådagalade. Efter framkomsten
till Byzantion trädde han med den grekiska hären
i sold hos den trakiske fursten Zenthes, hvilken
derigenom sattes i tillfälle att återeröfra sitt
fädernerike. Då äfven denna expedition nått sitt
slut, förde X. trupperna öfver till Pergamos
i Mindre Asien och öfverlemnade dem till den
lacedemonske fältherren Thibron för att användas
vid ett krigsföretag mot satraperna Tissafernes
och Farnabazos. Genom sin förbindelse med Kyros och
spartanerna väckte han athenarnas förbittring
och ådrog sig en landsförvisningsdom. Under de
följande åren var han den spartanske konungen
Agesilaos följaktig på hans asiatiska fälttåg och
deltog äfven i slaget vid Koroneia (394 f. Kr.) mot
athenare och thebaner. Han bosatte sig sedermera
på en honom af spartanerna anvisad egendom vid
Skillus nära Olympia i Elis och tillbragte der ett
lugnt lif, hvilket delades mellan författareskap,
landtbrukets och jagtens sysselsättningar
samt fromma andaktsöfningar. Då Skillus med
anledning af spartanernas nederlag vid Levktra (371
f. Kr.) återtogs af elierna, öfverflyttade X. till
Korint, men synes icke hafva återvändt till Athen,
oaktadt hans landsförvisningsdom blifvit upphäfd. Han
dog omkr. 354 f. Kr. — X. är icke i något särskildt
afseende att räkna bland den grekiska forntidens mest
framstående män. Deremot utmärker han sig genom en
ovanligt harmonisk utveckling och ett i synnerhet
för lifvets praktiska frågor öppet och vaket sinne
i förening med en älskvärd och ridderlig karakter,
hos hvilken en uppriktig och from gudsfruktan var ett
framstående drag. Dessa egenskaper afspegla sig äfven
i hans skrifter, hvilkas enkla, klara och behagliga,
ehuru visserligen icke oblandadt attiska, stil redan i
forntiden var beundrad och tillvann honom benämningen
»det attiska biet». Bland dessa skrifter märkas:
Anabasis (Uppmarschen; fullst. Kyru Anabasis),
i hvilken X. i 7 böcker gifver en mästerlig, om
än något på bredden gående, beskrifning af Kyros’
ofvannämnda fälttåg och de 10,000 grekernas återtåg;
Hellenika (grekisk historia) i 7 böcker, fortsättning
af Thukydides’ »Peloponnesiska krigets historia»,
men betydligt underlägsen denna och dessutom skrifven från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
