Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Y är den tjuguandra bokstafven i det ursprungliga latinska alfabetet, den tjugufjerde - eller, i fall v och w räknas hvart för sig, den tjugufemte - i det vanliga moderna alfabetet - Y, vik af Zuiderzee. Se Ij - Yacht, Eng., jakt i betydelsen speljakt, lustjakt (pleasure-y.), d. v. s. ett beqvämt inredt och uteslutande för nöje eller för högt uppsatta personers resor afsedt segel- eller ångfartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialekter; dessutom synes det vara hemma äfven i norska
och danska riksspråken. I allmänhet — så specielt
i svenska mål — är det kort y, som uppträder såsom
öppet, ofta uppträdande som ö-ljud (»blandadt»). 3)
Det tyska y-ljudet (mest tecknadt ü) synes utmärka
sig för något mindre rundning än de båda förstnämnda
arterna (ungefär graden 2) och närmar sig sålunda
något vokalen i. För öfrigt är det tyska ü såsom
långt slutnare (»trängre») än som kort (jfr å ena
sidan kühn, düster, å andra hütte, fürst o. s. v.).
Beslägtad härmed synes en i Norrbotten och Södertörn
förekommande y-vokal vara, som uppgifves vara ett
»mellanljud mellan y och i». 4) S. k. Viby-y, efter
Viby socken i Nerike, der det ersätter andra
y-ljud, förekommer för öfrigt flerestädes. Detta
(liksom Viby-i) beskrifves som lateralt, med tungan
hårdt stödd mot främsta delen af gomhvalfvet,
under det struphufvudet sänker sig djupt under
sitt normalläge, hela tungan drages tillbaka och
vokalerna bildas längre bakåt än i och y. Ofta synes
ett spirantiskt element bidraga till den egendomliga
akustiska effekten. 5) Polskt, ryskt (och turkiskt)
y, i polskan och i transkriptionsalfabet skrifvet y,
är en »hög-blandad-icke-rundad» vokal, åtminstone
vid det »blandade» tungläget trång, under det främre
delen af tungan synes kunna plan sänka sig nedanför
undertänderna (ex. syn, ty, byla o. s. v.).
Det indo-europeiska urspråket egde, så vidt man
kan sluta tillbaka från de särskilda
indo-europeiska språkfamiljernas allmänna ljudhabitus,
icke något y-ljud. Det är sålunda sekundärt
uppkommet inom de särskilda familjerna eller
språken. I de gamla ariska språken uppstod
intet y-ljud; först i moderna dialekter finnas
ansatser till y (t. ex. i Pamir-dialekter mest
utveckladt ur u-ljud och tecknadt ü). I slaviska
språk är källan för der uppträdande y i allmänhet
indo-europeiskt ū, t. ex. det ryska syn, son, af
indo-europeiskt *sūnus. Af keltiska språk hafva
endast de britiska dialekterna (kymriska, korniska,
bretonska) utvecklat ett y-ljud (ur i-vokalen samt
ur en, t. ex. Kymr. hynt, resa, jfr Got. sinþs,
resa). Grekiskan har framställt en stor kontingent
af y-ljud, som sedan under form af lån spridt sig
först och främst till latinet och sedan från dessa
båda språk till de flesta moderna. Indo-europ. ŭ och
ū uppträder i Grek. tidigast samt långt fram i tiden
i flere dialekter som u, vare sig det tecknades υ
eller ου. I jonisk-attiskan öfvergick detta till
y-ljud (som i Nygrek. blifvit i-ljud). En liknande
process iakttages i afseende på Fr. och Holl. u,
som öfvergått till y-ljud. I urgermansk tid hade
ännu intet y-ljud utbildats. Men i de särskilda
germanska språken har sedermera y-ljud utvecklats
mest genom i-omljud (se Omljud). Så är fallet i
tyskan, der såväl ursprungligt som sekundärt u genom
i-omljud blifvit y-ljud: übel (jfr Got. ubils),
plur. brüder (till sing. bruder af Fornhögt. bruoder,
jfr Got. brōþar). I de skandinaviska språken har
y följande upprinnelse. 1) i-omljud af u och iu:
allmänt nordiskt: fylla af *fullian, jfr Got.
fulljan (af full), gny, Isl. gnyja af
*gnūian (jfr gnúa, gno), lysa af *liusian
(af Fornsv. lius) o. s. v. 2) w-omljud af i:
allmänt nordiskt: trygg (jfr Got. triggws), bly
(jfr Fornhögt. genit. blīwes). 3) u- och w-omljud
af ui (vi): syster ur Isl. kas. obl. systur. 4)
iu har i svenskan öfvergått till (långt) y efter
r och efter l med föregående konsonant: ryka
(Isl. riúka), klyfva (Isl. kliúfa), i danskan
äfven efter andra konsonanter: myg, dyb, syg. 5)
i svenskan i enstaka fall af i: skymf, körtel, körvel
(af kyr-), kyrka o. s. v. Vissa af de sålunda uppkomna
y-ljuden, nämligen de korta, kunna antingen qvarstå
(i riksspråket gent emot dialekter och omvändt) eller
öfvergå till ö-ljud i de östnordiska språken: dörr af
Fornsv. dyr, börd af Fornsv. byrþ, föl af Fornsv.
fyl, dölja af dylia (supradentalt l), kön af kyn, önska
af ynskia, ömse af ymse, öfver af yvir, möss af mys,
bössa af byssa gentemot yppa = Fornsv. yppa, flytta af
flytia, nyckel af nykil. I nysvenskan finnas dessutom
andra utvecklingar, t. ex. kjortel, skjorta (af
kyr-, skyr- af kir-, skir-) o. s. v. genom brytning.
K. F. J.
Under medeltiden nyttjades Y stundom som tecken
för talet 150. — På äldre franska mynt betecknar Y
myntningsorten Bourges. — I kemien är Y tecken för
yttriums atomvigt och Yb för ytterbiums atomvigt. —
Inom matematiken nyttjas y som tecken för en obekant
storhet (jfr X). — Yd är en vanlig engelsk förkortning
för yard (aln).
Y [ej], vik af Zuiderzee. Se Ij.
Yacht [jått], Eng., jakt i betydelsen speljakt,
lustjakt (pleasure-y.), d. v. s. ett beqvämt inredt
och uteslutande för nöje eller för högt uppsatta
personers resor afsedt segel- eller ångfartyg. Den
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
