Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Z är den tjugutredje bokstafven i det vanliga (yngre) latinska alfabetet, den tjugufemte - eller, i fall V och W räknas hvart för sig, den tjugusjette - i det allmänna europeiska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Z är den tjugutredje bokstafven i det
vanliga (yngre) latinska alfabetet, den tjugufemte
— eller, i fall V och W räknas hvart för sig,
den tjugusjette — i det allmänna europeiska
alfabetet. Utvecklingen har varit tämligen analog
med den för Y beskrifna. Bortsedt från några
spridda spår af z i gamla latinska texter och på
mynt, förekommer Lat. z först i det yngre latinska
alfabetet (fr. 1:sta årh. före vår tidr.) och är der
inlånadt från det allmängrekiska (urspr. joniska)
alfabetet under formen Z. Det nyttjades endast och
allenast för beteckning af det (dubbelljud) z, som
förekom i de till latinet lånade grekiska orden och
egennamnen. Det latinska z öfverensstämmer till sin
form nästan fullständigt med den i det allmängrekiska
alfabetet straxt före och omkr. vår tidräknings början
öfliga formen Z, som inordnades på den 23:dje platsen,
under det att det ur C nybildade G kom att intaga den
plats (n:r 7), som i ursprungsalfabeten innehafves
af tecknet för z (zajin). Men en äldre form i nästan
alla grekiska alfabetvarianter är [tecken] (på vasen
från Caere [tecken]). Detta tecken utgår direkt från
det ursemitiska (moabitiska) tecknet [tecken] [tecken] (zajin),
ett af de fyra sibilanttecknen, som de grekiska
alfabeten upptogo från de semitiska och på olika
sätt använde (jfr S och X). Zajin intager i det
semitiska alfabetet (Hebr. ז) samt i de ursprungliga
grekiska (der det efter analogi af βῆτα, ἦτα
fått namnet ζῆτα) det 7:de rummet. I de semitiska
alfabeten betecknar det tonande (»lent») s (fonet.
transkriptionstecken z). Det gammal-latinska alfabetet
saknar, som sagdt, zajin och skiljer sig dervidlag ej
blott från det dermed närmast beslägtade, näml. det
faliskiska alfabetet, der typen är [tecken] [tecken], utan också
från det oskiska och flere etruskiska vas-alfabet,
hvilkas zajin närmast öfverensstämmer med det
allmängrekiska, samt från de vanliga etruskiska
inskrifternas [tecken] [tecken] [tecken], med hvilka det umbriska i det
närmaste öfverensstämmer, och från det nordetruskiska
[tecken] [tecken]. Det grekiska Z, ζ har i de båda fornbulgariska
alfabeten inlånats
under tvänne former, som beteckna resp. dz och z och
sedan sammanfallit i ljudvärdet z (tonande s). Det
ena tecknet (n:r 7 i det cyrilliska) ligger till
grund för det ryska tecknet З з (= s-ljud). Från den
grekiska majuskeln har äfvenledes det 7:de tecknet
i det gotiska (Wulfilas) alfabetet utgått. Det på
ofvan angifna sätt i det yngre latinska alfabetet
inkomna grekiska Z går igen i de moderna antiqva-
och frakturstilarnas typer. Härvid är blott en
omständighet att märka, näml. att den med en släng
nedanför raden ofta försedda formen från 1000-talet
blir särdeles vanlig i Italien och Frankrike, i
hvilket senare land derur uppstått ç (cédille =
»litet zeta»). Det äldre runalfabetet anses hafva
ombildat den latinska majuskeln till ᛉ ᛣ (n:r 15)
med ursprunglig betydelse af z-ljud, sedan derur
utveckladt nordiskt r-ljud (vanligen återgifvet med
R). I den yngre nordiska runraden intager tecknet ᛉ,
typhistoriskt uppkommet ur ᛗ, det 15:de rummet, men betecknar
der m, under det den omvända formen
ᛣ betecknar R och understundom efter första
ljudet i namnet (ýr) vokalen y (ibland e, möjligen i),
och till namn och funktion står den i förbindelse med
den gamla runan med detta namn, näml. den vanligast
ĕ eller ĭ uttryckande runan [runa] i äldre runalfabet (se Y). När man i
transkriptionsalfabet för vetenskapligt bruk
använder z (såsom i transkription af avestiska,
fornbulgariska och ryska) eller föröfrigt i
vetenskaplig framställning brukar tecknet z eller
z-ljud (såsom i denna artikel), så menas dermed
tonande (s. k. »lent») s-ljud (se S). På samma
sätt användes z med vissa diakritiska tecken för
att återgifva olika slags tonande spiranter. Så ž i
transkription af avestiska, fornbulgariska och ryska
och ź i litaviska för att beteckna s-ljud (se S). —
Zajin var i de semitiska språken tecken för tonande
s (d. v. s. z-Ljud), men användes i grekiskan
ursprungligen för att beteckna en kombination af
två ljud, nämligen sannolikast zd (ὄζος af *ozdos,
πεζός af *pedio-). Detta ljudvärde hade ζ i de
flesta grekiska dialekter, specielt jonisk-attiskan. I
eoliskan infördes senare skrifningen σδ, sannolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
