Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zick ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1724. Två år derefter vann han anställning
såsom dragonlöjtnant, men råkade i tvist med sin
ryttmästare och blef afskedad 1729. Året derpå
fick han dock anställning vid »Berliner husarerna»
och förde en sqvadron af detta regemente vid Rhen
1735. Under första schlesiska kriget gjorde Z. sig
väl bemärkt och blef efter striden vid Rothschloss
(d. 17 Maj 1741) chef för »Zieten-husarregementet»,
med hvilket han påföljande Febr. stod framför
Wien. Under andra schlesiska kriget, då han utnämndes
till generalmajor (1744), befästes hans rykte, och
han utförde då d. 20 Maj 1745 sin berömda marsch
(Zietenritt) genom hela den fientliga uppställningen
i öfre Schlesien för att öfverbringa markgrefve
Karl konungens order att förena sig med honom vid
Frankenstein. Men under den derpå följande fredstiden
utsattes han för många kränkningar från konungens
sida. Sjuåriga kriget (1757–63) ådagalade dock mer än
väl, att Z. var en af preussiska arméns dugligaste
kavallerigeneraler, och i slagen vid Reichenberg,
Prag, Kolin, Breslau, Leuthen, Domstadtl, Hochkirch,
Liegnitz och Torgau utförde han stora bedrifter och
blef under krigets lopp general af kavalleriet. Död
d. 26 Jan. 1786. Z. var den populäraste af Fredrik
II:s generaler och ett föremål för nationens
entusiastiska beundran. Fredrik Vilhelm II lät
1794 resa hans (af Schadow modellerade) staty
på »Zietenplatz» i Berlin. — Hans Ernst Karl von
Z., general, f. 1770, kommenderade 1813–15 under
Kleist, var 1815–17 befälhafvare för den preussiska
ockupationskåren i Frankrike, blef 1817 grefve, fick
1835 afsked som generalfältmarskalk och dog 1848.
C. O. N.
Zigenare är det i Europa allmännaste namnet på
ett från nordvestra Indien härstammande folk,
som, splittradt i många små stammar, i Asien
(ända upp till Sibirien), i norra Afrika
och i Europa ständigt fört ett kringirrande
lif. Härledningen af namnet (T. zigeuner, R. tsigán,
Tsjech. cikán, Magyar. czigány, Rum. tzigan,
Turk. tjingané. Grek. tzinganos, Ital. zingano,
zingaro, Sp. cingaro, cincalo, Port. cigano) är
oviss. Språkhistoriskt bäst är Miklosichs från
det bysantinska atthinganos, Med. Grek. atsingkanos
(Bulg. acigan, zigenare), som i början af medeltiden
var namnet på en judisk-kristen sekt i Mindre
Asien. De derifrån till sydöstra Europa invandrade
zigenarna skulle genom förblandning erhållit detta
namn. Andra rimliga härledningar äro de Goëjes från
det Pers. tjengg, ett slags cittra, och Trumpps från
tjanggar, en som mycket oren ansedd indisk stam,
hvilken för ett zigenarelikt lif utmed Sindhs
stränder, i Afganistan och i Persien. I olika land
hafva dock zigenarna flere andra namn, dels lånade
från deras förmenta hemland Egypten (Grek. gyftos,
Eng. gypsy, Skot. jip, Span. gitano, Magyar. farao
népe, »farao-folk»), dels uppkomna genom förblandning
med andra folk (T. och D. tater, Sv. tattare,
F. tattari, Fr. bohémien), dels ock härrörande från
yrke, färg eller andra egenskaper: Skot. tinkler,
caird (»kittelflickare»), D. kjeltring (»tiggare»,
»landstrykare», måhända egentl. »kittelflickare»),
natmandsfolk (se d. o.),
spåmændsfolk, N. fant (»tiggare»), Holl. heiden
(»hedning»), Pers. lûri (Arab. nûri, »musikant»),
karači (»svarting»), F. mustalainen (»svarting»)
m. fl. Sjelfva kalla zigenarna sig med flere namn,
allmännast rŏm (»man», »husbonde», hvaraf romni,
»qvinna», »hustru», romni-tjai, »qvinno-barn»,
zigenare, romanó, fem. -ni, »zigenerisk»),
och dessutom i de särskilda landens språk ofta
»rejsende», »travellers» o. dyl. — Till sitt yttre
äro zigenarna af medelstorlek, med smärt och smidig,
ofta bildskön kroppsbyggnad (fetma förekommer blott
hos äldre qvinnor), små händer och fötter, långt,
svart, oftare rakt än lockigt hår, hög panna, något
sneda, svarta ögon, lätt bågformig näsa och mörk,
grönbrun hy utan förmåga af rodnad. Vanligen äro
männen vackrare än qvinnorna, hvilka, i den första
ungdomen ofta bländande sköna, vissna tidigt,
enligt regeln redan efter första barnsbörden. Till
karakteren skildras zigenarna numera öfverallt som
lättjefulla, lögnaktiga och hämdgiriga, än krypande,
än oförskämdt pockande, allt egenskaper, som äro
en naturlig följd dels af deras kringflackande lif,
dels ännu mer af deras lott att nästan öfverallt
vara föremål för afsky och förakt. I små flockar,
bestående af några närbeslägtade familjer, under
en höfdings ledning, draga de omkring med kärror
och tält, men för öfrigt ytterst ringa husgeråd, och
lägra sig vid utkanterna af städer och större byar,
der de under några dagar, högst ett par veckor, söka
medel till sitt uppehälle. Deras förnämsta näringsfång
äro tiggeri, lagning af kökskärl, hofslagning och
hästbyte, björndans, spådom (i hand) och försäljning
af arcana samt, i östra Europa, dans och i synnerhet
musik, för hvilken de ega stor naturlig begåfning
(se Zigenaremusik). Snatteri bedrifves allmänt af
qvinnor och barn, men större stölder och landsvägsrån
äro mycket sällsynte; den gängse tron att de röfva
barn saknar all grund. Mycket begifna äro de på
spritdrycker och tobak; äfven qvinnor och barn
röka. Utan egna religiösa föreställningar, låtsa de
öfverallt tillhöra den herskande religionen. De gifta
sig blott inom sitt eget folk och anses i allmänhet
föra ett sedeslöst lif, men i några land, såsom
Spanien, Krim och vissa trakter af Ungern, berömmas
de för en fullt sedlig vandel. I sistnämnda land och
till en del äfven i Rumanien, Turkiet och Grekland
hafva de mer burgna slägterna blifvit bofasta och
tillvunnit sig medborgerligt anseende.
Senast omkr. år 1000 e. Kr. kunna zigenarna anses
hafva utvandrat från sitt indiska hemland. Dels genom
omnämnande i historiska källor, dels genom språkliga
intyg (lånord m. m.) kan man någorlunda följa gången
af deras vandringar. Persiska, armeniska och grekiska
element i alla europeiska zigenare-dialekter visa
vägen genom Asien och Grekland. Från detta land
spridde de sig norrut i sydöstra Europa och Tyskland
och från Tyskland dels österut till Polen och
Ryssland, dels norrut till Danmark, Norge, Sverige
och Finland, dels vesterut, till Frankrike, England
och Skotland. Till södra Italien och Pyreneiska halfön
hafva de kommit från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
