Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen i Stockholm i Juni 1560: »Med tartare skall
presten sig intet befatta, hvarken jorda deras lik
eller kristna deras barn». Äfven under den följande
tiden fortlefde samma grundsatser. Så bestämde ett
prestmöte i Linköping 1594, att »all beröring med
kringvandrande tattare skall vara förbjuden och ingen
kyrklig handling komma dem till del; deras barn skola
ej döpas, deras döda ej begrafvas, deras sjuka ej
besökas, deras äktenskap ej af oss helgas». Brott
mot dylika stadganden medförde ej ringa ansvar. En
kyrkoherde i Dingtuna, som 1597 låtit tattare erhålla
nattvarden, vardt utan förbarmande afsatt.
Sveriges regering sökte genom en barbariskt sträng
lagstiftning blifva tattarna qvitt. Ett kgl. plakat
af d. 28 Juli 1637 stadgade, att »alla tattare och
tatterskor med hela deras anhang, såväl qvinnor som
män, skola innan d. 8 Nov. s. å. vara förpligtade
att fly och vika utur vårt konungarike och alla
dess underliggande provinser», och myndigheterna
i orterna ålades att, om några efter sagda datum
anträffades, »låta dem straxt gripa, hvad gods de
medföra afhända och så många karlar der bland äro utan
vidare rättegång upphänga och till lifvet straffa, men
alla deras konor och barn skola de låta från härad
till härad sin kos utur landet utdrifva». Äfvenså
förbjödos alla undersåtar samt skeppare och sjömän
strängeligen att hysa och herbergera några tattare
efter ofvannämnda dag eller föra dem in i riket. Denna
lag, en förkortad och något förändrad afskrift af
Kristian IV:s i Danmark öppna bref af 1589, visade
sig trots sin stränghet ej verksam nog mot folk sådana
som zigenarna, ty redan efter fem år måste den förnyas
genom »Ordning och stadga om tiggare och fattiga» af
d. 28 Febr. 1642, hvilken i så fall är något mildare,
att den stadgar, att väl hvarje kringstrykande
tattare skall tillvaratagas och anmälas, men endast
den, som »finnes öfvertygad med tjufveri eller annan
otillbörlig akt och missgerning», skall straffas till
lifvet, de öfriga köras ur det ena länet till det
andra, tills de helt äro drifna ur riket. »Komma de
sedan igen, skola de fasttagas och föras till nästa
slott att der arbeta i jern vid vatten och bröd.»
Äfven denna förordning visade sig kraftlös, ty om 20
år förnyades den nästan ordagrant genom plakatet d. 14
Maj 1662. Man började dock troligen inse omöjligheten
af att blifva zigenarna qvitt, hvarför regeringen
sökte på annat sätt afskaffa den förargelse, som det
hedniska folket väckte. Kyrkan kunde icke i längden
sluta sin famn för dem. Derför heter det i 1686 års
Kyrkolag (Kap. 3, § 9): »Om de landstrykare, som hos
oss tartare kallas, skulle, mot vårt förbud, uti vårt
rike sig insmyga och här föda några barn, eller föra
nyligen födda med sig, åt hvilka de begära döpelsen,
då skall sådant tillåtas, och föräldrarna troligen
förmanas att sätta sig här neder på en viss ort,
låta sig undervisa i den kristliga läran och träda
till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt fall
lemna barnen qvar, hvilka våra embetsmän skola låta
försörja». Man började ock dädanefter i lagstiftningen
göra skilnad mellan
zigenare, som nyligen inkommit och icke bosatt sig,
och sådana, som någon tid varit i riket. Enligt
resolution på allmogens i Sverige och Finland
allmänna besvär d. 1 Aug. 1727 »blifver dem, som
sig för thetta nedsatt uti en del små städer och
draga borgerliga besvär, icke förbudit ät resa till
marknaderna, allenast de icke fara gård från gård på
landsbygden, då sådana intet böra hysas af allmogen
utan vid 10 dlr s:mt vite angifvas». I öfrigt förnyas
föregående förordningar, såsom det ock skedde i resol.
på allmogens besvär d. 16 Mars 1739, i resol. på
presterskapets besvär d. 23 Sept. 1741 och förordn.
d. 1 Okt. 1741. Tydligare är ofvannämnda skilnad
uttalad i förordn. d. 24 Mars 1748 ang. »hämmande af
de så kallade tartarers och zigeuners . . . strykande
omkring landet», der det bl. a. heter, att om K. M:ts
befallningshafv. »pröfvar, att detta tartareparti,
en eller flere, nyligen från utrikes orter hit i
landet inkommit samt att de på något ställe icke
satt sig neder att idka någon loflig näring, då må
han straxt låta dem under säkert förvar föras till
gränsen tillbaka på den ort der de i riket inkommit
och således utur landet förjagas, sedan dem antydt
är att om de derefter fördrista sig att åter på
något ställe sig insmyga, skola de med spö eller ris
afstraffas . . . samt åter utköras . . . Men hafva
desse så kallade Tartarer någon tid sig här i riket
uppehållit och uti någon af de mindre städer satt
sig neder samt öfva någon loflig näring, då böra de
såsom andra invånare der vistas . . . Dock är dem,
som således satt sig neder, ej förbudit att resa
till marknaderna, allenast att de ej fara gård
ifrån gård på landsbygden». Den med Gustaf III:s
tronbestigning inträdande humanare lagstiftningen
synes icke endast hafva afsett zigenarnas förföljande
och bestraffning, utan äfven beredt möjlighet till
deras sedliga förbättring, ty i k. br. d. 17 Nov. 1772
uppmanas de att inom 6 månader välja fast bostad
och egna sig åt ett bestämdt och hederligt yrke,
hvarjämte de få tillåtelse att besöka de marknader,
som freqventeras af ortens allmoge; befinnas de
deremot ströfva omkring från ort till annan, skola
de dömas till straffarbete, första gången till 1 år,
andra gången till 2 år och tredje gången behandlas
efter 1748 års förordning. I k. br. d. 10 Febr. 1773
förbjödos hustrurna och barnen till zigenare, som
tagit krigstjenst, att ströfva omkring i länen, äfven
om deras resp. män och fäder voro från krigstjensten
lediga. Landshöfdingarna tillhöllos flero gånger att
strängt iakttaga gifna förordningar, men här liksom
i öfriga europeiska land visste de än slugt smyga
sig undan sina »plågare» (busne), än taga hämd på
dem. Man eger många berättelser om ohyggligheter och
blodsdåd, som zigenare begått mot icke zigenare, och
än i dag upprepas dessa äfven i vårt land, särskildt
vid marknader och hästaffärer, der sinnena blifvit
upphetsade af bränvin. Ett och annat mindre sällskap
zigenare, sannolikt utifrån inkommet, ses väl ännu
då och då draga fram på våra landsvägar och med
polismyndigheternas tillstånd för några dagar slå
sig ned utanför våra städer, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
