Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zodiaken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zoisit, miner., ett till epidotgruppen hörande
lerjords-kalksilikat af askgrå, gulgrå eller
gröngrå färg, hvilket kristalliserar monoklint,
har en egentlig vigt = 3,2–3,5 och en hårdhet = 6,0,
smälter i kanterna för blåsröret under blåskastning
till ett klart glas, men sönderdelas obetydligt af
syror. Zoisiten förekommer i många kristalliniska
skiffrar, i synnerhet i hornblendeskiffer, men äfven
i granit, såsom prismatiska kristaller och stängliga
aggregat, ofta sammanväxt med qvarts. Bekanta
fyndorter äro Pfitsch och Pregratten i Tyrolen
m. fl. ställen i Europa och Amerika. Mineralet
är af Werner uppkalladt efter baron von Zois, af
hvilken han först gjordes uppmärksam på detsamma.
Ant. Sj.
Zoism (af Grek. zoon, djur), sammanfattningen af
det animala lifvets företeelser.
Zola [ṡåla’], Émile, fransk skriftställare, född i
Paris d. 2 April 1840, började sina skolstudier i
Aix (Provence), der fadern, ingeniören François
Z., af italiensk härkomst, dog 1847. Modern, som
var af fransk börd, flyttade sedan till Paris och
lyckades bereda sonen tillfälle att afsluta sina
studier vid Lycée Saint-Louis (1859). De följande
åren förde Z. ett eländigt vagabondlif, tills nöden
tvang honom att antaga en plats i firman Hachette et
C:ies förlagsbokhandel (1862). Redan vid den tiden
började han skrifva smärre noveller och kritiska
uppsatser i några landsortstidningar. Bland hans
förstlingsarbeten må nämnas Contes à Ninon (1864)
och Le voeu d’une morte (1866). De efterföljdes snart
af längre berättelser, såsom Confession de Claude
(1865), Les mystères de Marseille (1867), Thérèse
Raquin (s. å.) och Madeleine Féral (1868). Dessa
skildringar och i all synnerhet några kritiska
uppsatser, som infördes i »Le Salut public» i Lyon,
väckte ett icke ringa uppseende på grund af den
realism de förrådde. Z:s namn var nu kändt, och han
beslöt att lemna sin plats i bokförlagsfirman för att
inträda som medarbetare i en nyligen uppsatt tidning,
»L’Événement». Men den hänsynslöshet, med hvilken
han uppträdde som literaturanmälare och konstkritiker,
framkallade så mycken ovilja, att han inom kort måste
utträda ur tidningen. Af ekonomiska skäl nödgades han
likväl att fortfarande söka sin utkomst i den dagliga
pressens tjenst och någon gång t. o. m. att nöja sig
med en ganska underordnad ställning. Senare, då hans
skriftställarekonst hade förskaffat honom rykte och
förmögenhet, uppträdde han väl ännu som tidningsman,
men hufvudsakligen af begär att offentligen försvara
de literära åsigter, hvilkas förnämste målsman han
blifvit. Sålunda var han efter hand medarbetare
i »L’Événement», »La Situation», »Le Rappel», »La
Cloche», »L’Avenir national», »Le Bien public», »Le
Voltaire» och »Le Figaro», förutom den i Petersburg
på ryska utgifna tidskriften »Vjestnik Jevropy». De
märkligaste af dessa tidningsartiklar återfinnas i
samlingsverken Mes haines, causeries littéraires et
artistiques (1866), Le roman expérimental (1880),
Les romanciers naturalistes (s. å.), Le naturalisme
au théâtre (1881), Nos auteurs
dramatiques (s. å.), Documents littéraires, études
et portraits (s. å.) och Une campagne 1880–1881
(1882). Under formen af literära öfversigter,
dramatiska studier, konstkritiska afhandlingar,
politiska uppsatser m. m. skärskådar han personer
och förhållanden. Det är förklarligt, att en man, som
skrifver under intryck af de hätskaste angrepp, icke
är i stånd att opartiskt bedöma sina motståndare. Men
om han således låtit sig förleda af bitterhet och
vrede till att fälla hårda och orättvisa omdömen,
har han äfven lyckats gifva många af sina uppsatser
sanningens prägel. Med en öfvertygelse, som ingenting
kan rubba, gör han sig först och sist till förkämpe
för den literära doktrin, som han betecknat med namnet
»naturalism». För honom är naturalism en vetenskap,
jämförlig med fysiologien och anatomien, med fysiken
och kemien. Den klassiska och romantiska skolans
verk voro enligt hans åsigt visserligen berättigade,
enär de öfverenstämde med flydda tiders uppfattning,
men de motsvara icke vår tids åskådning. Denna är
icke mer idealistisk; den är realistisk. Och de
sträfvanden, som sålunda göra sig gällande inom
alla områden af den menskliga forskningen, beröra
äfven vitterheten och konsten. Skola nu dessa vara
ett sant uttryck af vår tid, måste de frigöra sig
från det ideella och återgå till det reella, med
andra ord till studiet af naturen och menniskan,
sådana de te sig i verkligheten. Detta studium bör
icke grunda sig på förutfattade meningar, utan på
iakttagelser och experiment. Vid dessa undersökningar
har naturalismen icke att uppställa frågan »hvarför»,
utan endast frågan »huru». Den har till följd deraf
icke att sysselsätta sig med tillvaron af ett högre
väsende eller att utstaka gränser mellan det goda
och det onda. Dermed drifver Z. naturalismen till sin
ytterlighet, till materialism, hvilket leder derhän
att studiet af naturen och menniskan inskränkes till
yttre determinerade fenomen. Resultaten af dylika
iakttagelser och experiment skola emellertid noga
upptecknas och af skriftställaren och konstnären
framläggas i sin nakna verklighet. Sålunda samlas
»vetenskapliga dokument», som en dag skola ega
den största vigt för domaren, lagstiftaren och
historieskrifvaren. Såsom banbrytare för denna
naturalism betecknar han Diderot, Balzac, Stendhal
och Flaubert. Sjelf vill Z. icke vara annat än en
bland dess många anhängare och förkämpar. Det är
dock han, som sökt gifva naturalismen betydelsen
af en vetenskap genom att anvisa åt densamma den
experimentella metod, som Claude Bernard tillämpade
inom den medicinska vetenskapen. Utan tvifvel äro
många af hans lärosatser värda att beaktas och vinna
tillämpning. Men då han utesluter ur vitterheten allt
ideelt, gör han i sjelfva verket studiet af menniskan
till ett studium af djuret i menniskan, ett djur, som
prisgifves åt sina onda begär och lustar. Sådan
framträder mer eller mindre omedelbart naturalismen i
åtskilliga skildringar, såsom Nouveaux contes à Ninon
(1874), Le capitaine Burle (1882) och Naïs Micoulin
(1883), men framförallt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
