Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zontariff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Europa införda gråsparfven trifves der lika
väl som i sitt ursprungliga hemland. Likaledes är
det bekant, att i Australien, hvilket — på några
oväsentliga undantag när — ursprungligen ej egt
andra däggdjur än de allra lägsta (kloakdjuren och
pungdjuren), de dit införda kaninerna utvecklat
sig till en verklig landsplåga. Betydelsefullare än
klimatet äro de för flertalet djur oöfverstigliga
naturliga skiljemurar, hvilka i form af stora
haf, höga bergskedjor, vidsträckta öcknar
l. dyl. skilja de djurgeografiska hufvudregionerna
från hvarandra. Djurlifvet har inom en sålunda
afskild zon under långa tider kunnat utveckla sig
i en riktning och erhållit en från andra regioner
skild prägel. Emellertid finnas djurarter, som äro
kosmopoliter, och andra, som förekomma i trakter,
hvilka äro skilda från hvarandra genom, som det
tyckes, oöfverstigliga gränser. Dessa fall kunna
förklaras dels genom den utomordentliga lätthet, med
hvilken vissa former (t. ex. på äggstadiet) kunna
förflytta sig, dels med hänsyn till geografiska
och klimatiska förändringar samt förskjutningar i
fördelningen af land och vatten, hvilka bevisligen
försiggått i såväl yngre som äldre geologiska
perioder. Sålunda finner förekomsten af desamma
djurarterna på höga berg, hvilka nu äro skilda från
hvarandra genom vidsträckta slättland, äfvensom
öfverensstämmelsen mellan flere af den höga nordens
å ena samt Alpernas och Pyrenéernas djurformer
å andra sidan, sin förklaring i det af geologien
ådagalagda faktum att under en jämförelsevis mycket
ny period ett arktiskt klimat rådde i Central-Europa
(»istiden») och jöklar af väldiga dimensioner
åtminstone delvis utfyllde dalsträckningarna mellan
högbergen. Det är vidare bevisadt, att under denna
period norra och mellersta Europa varit bebodt af
en och samma polarfauna. När istiden nått sitt slut,
qvarstannade en del af de arktiska djur formerna å
de högre bergen, medan en ny, söder- och österifrån
kommande djurbefolkning bemäktigade sig de lägre
belägna regionerna. Geologiska skäl göra det ock
sannolikt, att under den äldre pliocentiden ett
stort antal likartade djurformer bebott den höga
nordens sammanhängande landsträckor och, först
när temperaturen börjat sjunka, småningom vandrat
söderut till Gamla och Nya verlden. På detta sätt
kunna vi förklara slägtskapen mellan Europas och
Nord-Amerikas djurverld, i det många arter i båda
dessa regioner äro identiska eller visa så ringa
afvikelse från en gemensam stamform, att de knappast
kunna sägas hafva utvecklat sig till nya »arter» (ren,
elg, bäfver etc.). Den australiska kontinenten och
Tasmanien utmärka sig från alla de andra regionerna
derigenom att de — bortsedt från de kosmopolitiska
fladdermössen och några gnagare — af däggdjur ega
endast de lägst organiserade och geologiskt äldsta,
nämligen kloakdjur och pungdjur. Med hänsyn till sin
däggdjursfauna kunna vi derför anse, att Australien —
frånsedt de senare inkomna ofvannämnda högre formerna
samt den ännu senare införda dingon — qvarstår på ett
utvecklingsskede, som ungefärligen motsvarar
juraperiodens i Europa. Vi kunna näppeligen
förstå denna Australiens djurverld, som äfven med
afseende på andra grupper visar sig vara mycket
skiljaktig från öfriga regioners, annat än under
det antagandet att den är en, låt vara modifierad,
qvarlefva efter en förr vidt utbredd djurbefolkning,
som å andra ställen utrotats af de yngre och högre
formerna, medan den i Australien, tack vare tidigt
inträffande geografisk isolering, kunnat bibehålla
och vidare utveckla sig. — Öarnas djurverld är ur
zoogeografisk synpunkt af särskildt intresse. Det
finnes ett stort antal öar, som kunna räknas till
de oceaniska öarnas klass, emedan de åldrig utgjort
en del af något större fastland, utan uppstått midt
i verldshafvet och sålunda måste hafva erhållit sin
djurbefolkning genom vandring tvärs öfver vattnet. I
motsats till dessa ega de s. k. kontinentala öarna,
hvilka på goda skäl anses under forna geologiska
perioder hafva stått i landförbindelse med närmast
belägna kontinenter, en från de oceaniska öarna
ganska afvikande djurverld. Wallace har framhållit,
att om rundt omkring alla nu existerande kontinenter
uppdrages den linie, som utmärker hvarest hafvet
är två kilometer djupt, finner man, att med blott
två undantag (Madagaskar och Nya Zeeland) hvarje ö,
som hör till de kontinentalas klass, faller innanför
denna linie, under det alla öar, som ligga utanför
densamma, omisskänligen bära de oceaniska öarnas
kännetecken. Wallace drager deraf den slutsatsen
att tvåkilometerslinien tillnärmelsevis angifver
de gränser, innanför hvilka kontinental utveckling
och förändring under de kända geologiska perioderna
hafva försiggått. I allmänhet ega de oceaniska
öarna ett jämförelsevis ringa antal djurarter,
men bland dessa ofta en rätt stor procent för ön
eller ögruppen egendomliga former. Darwin har
sökt förklara detta förhållande derigenom att
arter, som invandra till ett isoleradt område,
afpassa sig till detsamma och undergå förändringar
hufvudsakligen under den förutsättningen att dessa
förändringar ej åter utplånas genom korsning
med från moderlandet inryckande, oförändrade
stamformer. Bland Galápagosöarnas 26 landfoglar äro
21–23 för denna ögrupp egendomliga former, hvaremot
Bermudasöarnas, hvilka tämligen regelbundet besökas
af nord-amerikanska foglar, ej hafva att uppvisa
en enda för dem kännetecknande fogelart Liknande är
förhållandet med Madeiras fogelfauna, som sammansättes
af dels afrikanska, dels europeiska arter,
hvaremot det öfvervägande flertalet af landsnäckor
och skalbaggar på denna ö tillhör arter, som ej
förekomma annanstädes. Kännetecknande för flertalet
af de oceaniska öarna är ock, att de sakna inhemska
landdäggdjur (med undantag af fladdermöss) och
groddjur. — Med afseende på hafsdjurens förekomstsätt
kan man skilja på litoral- l. kustdjur, hvilka lefva
vid kusterna, pelagiska djur, som simma på hafsytan
eller de ytliga vattenlagren, samt djuphafsdjur,
hvilka bebo oceanernas större djup. Äfven för dessa
har man sökt uppställa olika regioner, hvilka dock
ej äro så skarpt begränsade som de för landdjuren gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
