Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utöfvade på flere generationer af naturforskare. I
viss mån kan Linné (1707–78) betecknas som zoologiens
reformator, hvarför en något utförligare redogörelse
för hans historiska betydelse, hvarvid vi i hufvudsak
ansluta oss till den af Carus uttalade uppfattningen,
här torde vara på sin plats. Skola allmänna sanningar
kunna härledas ur enskilda iakttagelser, måste
de senare återgifvas så noggrant, att man under
alla omständigheter vet hvarom fråga är. Detta hade
dock ända till Linnés framträdande ej varit möjligt,
hvarken inom zoologien eller inom botaniken. Af djur
hade, man lärt känna ett ganska betydande antal,
men ingen var i stånd att med säkerhet angifva
om icke två eller flere beskrifningar kunde passa
in på ett och samma djur. Inom det filosofiska
området skulle sedan århundraden ingen fallit på
den tanken att ens tala om en vetenskap, såvida
ej de ämnen, som togos i betraktande, kunde på ett
klart utprägladt språk så tydligt betecknas, att
hvarje fackman redan vid anförandet af ett bestämdt
namn fullkomligt insåg hvad frågan gällde. Men om
man kastar en blick i de naturhistoriska arbetena
af Linnés närmaste föregångare, en Ray, en Klein
m. fl., så framträder det missförhållandet särdeles
känbart, att man i stället för korta, de enskilda
formerna fullt motsvarande uttryck, finner mer eller
mindre utförligt hållna bestämmelser, som visa sig
otillräckliga i alla de fall, i hvilka frågan är
att åtskilja en nära beslägtad form från en annan
och igenkänna en redan skildrad. Enskilda försök att
fastställa terminologien hade väl blifvit gjorda, men
icke på ett följdriktigt och omfattande sätt. Linnés
sträfvan gick då ock i första rummet ut på att
fastställa en terminologi för naturalhistorien. För
hvarje klass uppgjorde han listor, i hvilka de yttre
och de inre organisationsförhållandena, olikheterna
i byggnad, form, läge o. s. v., betecknas med en
gång för alla fastslagna termer. Förmedelst dessa
blef det möjligt att känneteckna arten genom korta,
allmänt begripliga definitioner eller »diagnoser». Men
ännu mycket betydelsefullare blef det följdriktigt
genomförda systemets kategoribildning i klasser,
ordningar, slägten, arter och varieteter. Linné
framhåller dock sjelf, att dessa kategorier i viss
mening äro artificiella, att deremot uppdagandet
af ett naturligt system bildar naturalhistoriens
hufvuduppgift. Huru han uppfattade artbegreppet
framgår af hans bekanta uttalande: »Det finnes
så många arter, som ursprungligen skapats.» Den
af Ray först framhållna synpunkten har af Linné
blifvit fastslagen i en dogmatisk form. Men endast
arter och slägten uppfattade Linné som naturliga
(i naturen sjelf grundade) former, hvaremot han
ansåg ordningar och klasser åtminstone delvis för
artificiella kategorier. Såsom ett synnerligen
lyckligt grepp måste slutligen den af honom införda
namngifningen af växt- och djurarten betecknas, den
s. k. binära nomenklaturen: hvarje art erhöll två,
vanligen ur latinet eller grekiskan hemtade namn,
som betecknade slägtet och arten. Om ock Linnés
system (jfr art. Djur) med rätta har jämförts med
ett fackverk, hvars förnämsta förtjenst skulle bestå deruti att i
detsamma alla kända och framdeles upptäckta djurformer
lätt kunde inordnas, och om det ock på grund af de
ofta använda ytliga indelningsgrunderna numera måste
anses vara öfvervägande artificielt, kan å andra sidan
ej förnekas, att det principielt eftersträfvade att
gifva en föreställning om djurformernas verkliga
slägtskapsförhållanden samt att Linné åtminstone
för de större grupperna lade anatomiska karakterer,
så mycket den tidens kunskaper tilläto, till grund
för indelningen. För hans oförvillade och omfattande
blick i berörda afseende talar det faktum att han
inordnade menniskan i sitt djursystem, ett steg,
hvilket hvarken Ray eller hans samtida vågat taga,
och som klandrades t. o. m. af Buffon, hvilken eljest
ej led af några dogmatiska betänkligheter. Linnés
hufvudarbete, »Systema naturae», utkom i tretton
väsentligen omarbetade upplagor. Linnés snillrike
samtida Buffon (1707–88) uppträdde skarpt mot
den förres stränga systematisering. Hela hans
lysande framställningssätt bär en annan prägel:
han skildrar verldsalltet, jordens utveckling
o. s. v. ända ned till de enstaka organiska
formerna; han redogör ej blott för dessas form,
utan ock för deras fädernesland, vanor, instinkter
m. m. och söker att påvisa sambandet mellan de
enstaka naturföreteelserna. Genom sitt samarbete med
Daubenton, hvilken öfvertog den anatomiska delen af
de i Buffons arbeten förekommande framställningarna,
vann Buffon en något säkrare utgångspunkt för sina
jämförelser mellan de olika djurformerna. Härmed
sammanhänger ock på det närmaste hans betydelse
för den biologiska vetenskapens vidare utveckling:
han uppfattade arten ej som oföränderlig, utan
anade åtminstone det genetiska sambandet mellan
alla organismer, i det han i alla, växter och djur,
förutsatte samma grundsubstans. — Det intresse för
naturalhistoria, som Linné uppväckt, visade sig på
mångahanda sätt. Zoologer i stort antal företogo resor
för att lära känna främmande lands fauna; samlingar
anlades, och de enstaka djurgrupperna bearbetades
efter större måttstock och på grundvalen af ett
rikare material. De fleste af Linnés efterföljare
nedsjönko dock till den zoografiska ståndpunkten och
nöjde sig att i det gifna systemet inregistrera nya
former. Bland undantagen förtjenar i första rummet
nämnas Pallas (1741–1811), hvilken i sin verksamhet i
viss mån förenade Buffons och Daubentons arbetsmetod
med linnésk systematisering. – 3) Den moderna
morfologiens uppkomst. Det naturhistoriska faktum
såsom sådant är ej längre forskningens mål; sträfvan
efter att begripa fakta, att ur kombinationen af fakta
härleda allmänna lagar framträder allt tydligare hos
de män, som möta oss i början af denna period. Redan
C. F. Wolff (1733–94), hvilken är att betrakta som
den nyare embryologiens grundläggare, och F. Vicq
d’Azyr (1748–94), hvilken inlagt stora förtjenster om
den jämförande anatomien — ej minst genom att påvisa
förekomsten af rudimentära (d. v. s. helt eller delvis
gagnlösa) organ —, äro att anse som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
