Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken belönas eller straffas. Men vid kropparnas
uppståndelse och den slutliga verldsdomen (vîdâiti)
skola alla gå genom ett haf af glödande metall,
de gode utan smärta, och alla blifva lyckliga på en
ny, odödlig jord, sedan Ahriman och hans daêva för
evigt gjorts oskadliga. — De vigtigaste religiösa
buden äro: att dyrka Ormusd med tack och bön, lyda
hans i Avesta gifna bud samt hålla själ och kropp
rena genom syndabekännelse, böner, reningar och
offer; de moraliska äro mest negativa: att undfly
de tre dödssynderna (högmodet, lögnen och otron)
samt vidare all falskhet, förtal, våld, mord och
skörlefnad. Det förnämsta positiva budet är: sanning
och ordhållighet mot hvar man. Hvarje med handslag
bekräftad öfverenskommelse är orygglig (derpå beror
ännu i dag det stora förtroende parserna åtnjuta
i handel och vandel), och det äfven med handslag
afslutade äktenskapet är oupplösligt. — Kulten består
hufvudsakligen i underhållet af den heliga elden,
ursprungligen på höjden, först senare på altaret
(ateš gâh, »eld-stad») i templet (ižesne-khâne,
»offer-hus»), dagliga böner och åkallan samt offer af
bröd, säd, frukt, blommor, kött (det senare utbyttes
i Indien mot mjölk) och i synnerhet haomaplantans
saft. Den 1, 8, 15 och 23 i hvarje månad äro helgade
åt Ormusd, de öfriga dagarna åt Amsjaspand och
Ized. De förnämsta årliga festerna äro nyårsdagen
till Ormusds, och höstdagjämningsfesten till Mithras
ära, de 6 gahambar (5 dagar i hvarje af månaderna
April, Juni, Aug., Sept. och Jan. samt årets sista 5
dagar; jfr Parser, sp. 817), till åminnelse af de 6
skapelseperioderna, samt de dödes fest. Prestkasten,
âtharvan (»eld-vårdare»), af grekerna kallade mager
(se d. o.) efter namnet på den stam, till hvilken
presterna företrädesvis hörde, var ursprungligen delad
i 6 rangklasser, men nu återstår blott den första,
zaotar (»anropare»), den officierande liturgen,
som läser bönerna. De öfrige hafva sammansmält
i en andra klass, ratu (raspi), den biträdande
diakonen. Både »zaotar» och »ratu» bära titeln môbed
och, om de hafva rättighet att ådöma religiös bot,
destûr, medan herbad (jfr Parser, sp. 817) är en,
icke till kulten hörande, religionslärare. Utom det
dagliga underhållet af elden, mässandet och offren,
hvartill alltid höra vissa ceremonier med den heliga
baresman (Pers. barsum), en knippa qvistar af palm,
tamarisk eller granatträd, zaothra (Pers. zôr),
vigvattnet, draona (Pers. darûn), »skådebröden»,
och haomasaften, åligger det presten att mottaga den
enskildes bikt (patêt) och föreskrifva honom bot
och reningar. Dessa äro i allmänhet af tre slag:
med vatten för mindre, med gao-maêza (»ko-urin»)
för gröfre samt dessutom 9 nätters vaka och bön
på afskild ort för de gröfsta förbrytelser. Om den
unge masdajasnerns upptagande i församlingen och
likbegängelsen se art. Parser. — Från masdaismen
hafva utgått dels zarvaniternas sekt, hvilka fatta
Ormusd och Ahriman som tvillingssöner af urprincipen
zrvan akarana (»den oändliga tiden»), hvilken i
Avesta räknas till Ized, dels ock den i början af
vår tideräkning i
Vesterlandet spridda mithrakulten samt slutligen till stor
del äfven manichaeismen (se Manes). — Jfr Windischmann:
»Zoroastrische studien»(l863); Spiegel: »Über das
leben Zarathustras» (1867); Ayuso: »Estudios sobre el
Oriente, los pueblos iranios y Zoroastro» (1874);
Haug: »Essays on the sacred language, writings
and religion of the parsees» (2:dra uppl. 1878);
Hovelacque: »L’Avesta, Zoroastre et le mazdéisme» (4
bd, 1874–80); Harlez: »Des origines du zoroastrisme»
(2 bd, 1879–80), samt den under artiklarna Parser,
Pehlevi, Zend och Zend-avesta anförda literaturen.
H. A.
Zorobabel, den i »Septuaginta» brukade namnformen
för Serubabel (se d. o.).
Zorrilla [dsårri’lja], Don Manuel Ruiz, spansk
politiker, f. i Burgo-de-Osma, Kastilien, 1834,
studerade rättsvetenskap i Valladolid, blef advokat
i Madrid och valdes 1856 till deputerad i cortes,
der han slöt sig till »progressisterna». Z. deltog
i resningen i Juni 1866 och flydde till Frankrike.
Vid revolutionen i Sept. 1868 befann han sig jämte
amiral Topete i Cadiz och ingick i provisoriska
styrelsen såsom minister för allmänna arbeten. Under
marskalk Serranos första regentskap blef Z. i
Juni 1869 justitieminister, men lemnade snart denna
befattning och valdes d. 17 Jan. 1870 till president i
cortes. Han understödde hertigens af Aosta (Amadeos)
kandidatur till spanska tronen och ställdes i spetsen
för den deputation, som i Florens erbjöd honom
kronan. Han blef undervisningsminister i den första
ministèren under konung Amadeo (d. 4 Jan. 1871),
stod Juli–Okt. 1871 i spetsen för en progressistisk
ministèr och bildade i Juni 1872 ett kabinett, hvars
radikalism »så godt som förberedde Amadeos afsägelse
och republiken». Vid Amadeos abdikation (Febr. 1873)
åtföljde han denne till Portugal. Under republiken
höll han sig stilla, men efter konung Alfons’
tronbestigning (1875) började han å nyo med opposition
och måste gå i landsflykt. Sedermera har han varit
en medelpunkt för den republikanska agitationen
och sökt underhålla sitt partis förhoppningar
genom manifest från Frankrike och Genève. För sitt
deltagande i 1884 års militärrevolt dömdes han
s. å. in contumaciam till döden. Efter Alfons’
död (1885) och sedan de moderate republikanerna
i sjelfva verket uppgifvit sin agitation, har
Z. förlorat alla utsigter att lyckas i sina planer.
A. B. B.
Zorrilla y Moral [dsårri’lja], José, spansk skald, född
d. 21 Febr. 1817 i Valladolid, skref i studentåren
vers i stället för att sköta sin juridik och kom
derigenom i så spändt förhållande till sin familj, att
han rymde till Madrid. Der fick han slita ondt, tills
han genom en dikt vid författaren Larras begrafning
(Febr. 1837) fäste allmänna uppmärksamheten vid
sig. Z. imiterade först de franske romantikerna,
men vände snart hela sin håg till de gamla spanska
idealen, som han förhärligade i flere lyrisk-episka
diktsamlingar, bl. a. de färgskimrande och rytmiskt
konstfulla Cantos del trovador (3 bd, 1840–41),
Flores perdidas (1843) m. fl. Han vann likaledes en
genomgripande framgång med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
