Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zähringen, by i badenska kretsen Freiburg, i det forna Breisgau - Zähringer Löwen-orden (»Zähringska lejonorden»), badensk orden - Zöge (skref sig äfven von Zögen), Bengt Fabian - Zöge von Manteuffel. Se Manteuffel - Zöller, Egon - Zöllner, Karl Friedrich - Zöllner, Johann Karl Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
badenska regentätten (se vidare Baden, sp. 1423),
hvars alla manliga medlemmar ännu i dag bära titeln
»hertig af Z.». Berthold II:s son Konrad, som hade gods
i Burgund, erhöll af konung Lothar 1127 grefskapen
Hög-Burgund och Sion. Den hertigliga grenen af denna
slägt utgick på svärdssidan 1218 med Konrads sonson
Berthold V.
Zähringer Löwen-orden (»Zähringska lejon-orden»),
badensk orden, stiftad d. 26 Dec. 1812 af storhertig
Karl Ludvig, har fem klasser: storkors, kommendörer
af första och andra klass samt riddare af första
och andra klass. Ordenstecknet utgöres af ett grönt
kors med rummen mellan de smala armarna utfyllda
af spännen samt en midtsköld, som på åtsidan visar
stamborgen Zähringen och på frånsidan ett stridslystet
lejon. Ordensbandet är grönt, med orangefärgad
infattning.
Zöge (skref sig äfven von Zögen), Bengt Fabian,
krigare, var till börden tysk (från Pommern eller
Östersjöprovinserna), ingick 1686 i svensk krigstjenst
såsom friryttare, passerade graderna vid Estländska
adelsfanan och von Pahlens regemente samt deltog
i Pfalziska tronföljdskriget under Vilhelm III:s
befäl. Z. följde Karl XII på alla hans fälttåg och
var med om kalabaliken vid Bender. 1703 blef han
öfverstelöjtnant och chef för finska eller karelska
landtdragonerna och 1710 öfverste för denna kår,
som då upphöjdes till regemente, samt erhöll 1713
generalmajors värdighet. Z. har vunnit en sorglig
ryktbarhet genom sitt förhållande under ryssarnas
härjningar 1719 i Roslagen, der han då hade högsta
ledningen af försvarsanstalterna. Till en början ansåg
han sig — möjligen till följd af en försummelse från
högste befälhafvaren Fredriks af Hessen sida — ej
hafva något sådant uppdrag och lät derför ryssarna
ostördt plundra i Norrtelgetrakten. Sedan erhöll
han bestämda order från Fredrik att skydda kusten;
men då han enligt samma order borde rätta sig efter
landshöfdingen i Upsala län M. Grönbergs anvisningar,
och då denne i synnerhet ålagt honom att försvara
Löfsta och Dannemora, tog han sig deraf anledning
att prisgifva de angripna delarna af Stockholms län,
om hvilka Grönberg naturligtvis ej kunnat gifva
honom några anvisningar. På sin marsch till Löfsta
stannade han dock vid Forsmarks bruk, men lät d. 20
Juli fienden bränna detta utan något försök till
motstånd, emedan han »af Grönberg ingen undervisning
haft att dit gå». När så Löfsta d. 25 Juli skulle
försvaras, uppställde han sina omkr. 500 man starka
reguliera trupper bakom de uppbådade bönderna och
bruksarbetarna; och då dessa ej kunde hålla stånd,
bröt han med sin trupp, som hvarken fått mottaga eller
aflössa någon salva, upp mot Dannemora, lemnande
Löfsta och dess omnejd åt förödelsen. Följande dagen
fråntogs befälet honom, men någon efterräkning följde
ej nu, och då en mängd officersplatser indrogs efter
frederna fick han d. 10 Nov. 1721 nådigt afsked med
pension, som dock på hans egen begäran utbyttes mot
ett halft års lön. Emellertid företogs på grund af
framställningar af 1720 och
1723 års riksdagar en undersökning angående
försvarsanstalterna 1719, och han dömdes af den
deröfver förordnade kommissionen d. 22 Juni 1726 till
3 års fängelse och 3,000 dlr sm. böter. Att domen blef
så lindrig berodde derpå att kommissionen ej ansåg
hans handlingssätt hafva berott af förräderi, utan
af försumlighet och oförmåga. Z. begärde lindring
i domen hos regeringen, som hänsköt frågan till
1726 års riksdag. Dennas justitiedeputation fann
emellertid till en början domen alltför mild och
ville öka straffet med förlust af generalmajors
rang, som Z. vid sitt afsked ur tjensten fått
behålla. Sedermera frångick dock deputationen
denna mening, och på dess förslag öfverlemnades
frågan om lindringen åt regeringen, som 1727
benådade honom från fängelsestraffet. Z. framlefde
derefter sina dagar under ekonomiskt betryck
och dog i Juni 1737. På enkans, Lucia Kijls,
ansökan beviljade K. M:t d. 12 Juli s. å. af
statsmedel 50 dlr s. m. till hans begrafning.
S. B.
Zöge von Manteuffel. Se Manteuffel.
Zöller, Egon, tysk skriftställare, f. 1847
i Schleiden, regeringsomr. Aachen, död (genom
olyckshändelse) 1891 såsom byggnadsinspektör i Kleve,
var gift med en svenska och lärde sig derigenom med
intresse omfatta Sveriges andliga och materiella
odling, hvilken han skildrade för sina landsmän i
det förtjenstfulla arbetet Schweden. Land und volk
(1882). Ifrig anhängare af den boströmska filosofien,
gaf han i en afdelning af nämnda arbete en klar och
sakkunnig redogörelse för densamma och den svenska
filosofiska forskningen i öfrigt. Åt samma ämne
egnade han sin skrift Der gottesbegriff in der
neueren schwedischen philosophie, mit besonderer
berücksichtigung der weltanschauungen Boströms und
Lotzes (1889). Bland hans öfriga skrifter märkes Die
universitäten und technischen hochschulen (1891),
som jämte historisk öfversigt innehåller en plan
för den vetenskapliga tekniska bildningen enligt
den grundsats att denna bör hvila på ett underlag af
kunskaper i humana ämnen.
Zöllner, Karl Friedrich, tysk tonsättare, f. 1800,
besökte Thomasskolan i Leipzig och blef af
musikläraren derstädes Schicht tillrådd att egna
sig åt tonkonsten i st. f. teologien. Redan 1820
sånglärare vid Ratsfreischule, inrättade han 1822
jämte Hemleben ett musikinstitut. Efter att 1830
hafva börjat komponera mansqvartetter grundade
han 1833 den första »Zöllnerverein», som snart
följdes af flere liknande »liedertafeln», så att
han 1859 kunde föranstalta en musikfest i Leipzig
med 20 dylika föreningar. Efter hans död, 1860,
samlade sig dessa till ett »Zöllnerbund». Hans
kompositioner bestå uteslutande af stycken för
manskör eller blandad kör samt visor. Bland det
tiotal af hans qvartetter, som blifvit sjungna i
Sverige, når en del, t. ex. Matsedeln, höjdpunkten
af prosaisk banalitet, under det andra, såsom
Vandringslust, ega en viss humor och hurtig rytmik.
A. L.
Zöllner, Johann Karl Friedrich, tysk astronom,
f. 1834, flyttade 1862 från Berlin till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
